Skuggriket i New Clark City – och varningen till Sverige

8 min läsning

När tusentals urfolksaktivister, bönder och studenter tågade genom Manila i går tvingades regeringen skjuta upp undertecknandet av Pax Silica. Men bakom kulisserna fortsätter förhandlingarna om en jättelik amerikansk enklav på Luzon. För att förstå vad som står på spel måste vi se både historiens blodspår och det moderna systembygge som gör kolonialismen osynlig – ända hem till Sverige.

I går, den 15 november 2026, ställde sig representanter för urfolket Ayta, bönder från Pampanga, arbetare och studenter på Manilas gator med spjut som genomborrade porträtt av USA:s president Donald Trump och sköldar med kravet: ”Trump papanagutin” – ställ Trump till svars. Samma dag meddelade den filippinske biträdande handelsministern Ceferino Rodolfo att det omstridda ramavtalet Pax Silica inte kommer att skrivas under vid Trumps besök till ASEAN-toppmötet.

Detta är en taktisk reträtt framtvingad av folklig vrede, men inget avblåsande. Förhandlingarna om den 1 600 hektar stora industrizonen Clark Advanced Manufacturing Park (CAMP) i New Clark City pågår för fullt bakom stängda dörrar. När USA:s biträdande utrikesminister Jacob Helberg nyligen talade om att Washington i en första fas ska ”ta zonen i förvar” (taking into custody) slog den statliga myndigheten BCDA snabbt ifrån sig och kallade det hela ett ”vanligt affärsutvecklingskontrakt”.

Ordvalet avslöjar dock själva kärnan i det maskineri som under åttio år har kopplat samman amerikansk geopolitik med filippinsk markstöld som i dag rullas ut i ny teknologisk språkdräkt.

Imperiets gamla logik i AI-förpackning

Den filippinske tänkaren och revolutionsledaren José Maria Sison visade i sin analys av imperialismen varför stormakter aldrig kan nöja sig med jämbördig handel. När monopolkapitalet koncentreras på allt färre händer och profitkvoten pressas nedåt tvingas kapitalägarna att exportera överskottskapital, säkra billiga råvaror och pressa ned lönekostnaderna i beroende länder. Samtidigt hålls högteknologisk forskning, patent och strategisk kontroll kvar i hemlandet.

Exakt detta mönster upprepas i Pax Silica. Efter att Donald Trump i januari 2026 konstaterade att USA bara tillverkar omkring tio procent av de halvledare landets militär och ekonomi kräver, behövde Washington en ny försörjningskorridor. Filippinerna ska leverera två saker: kritiska mineraler som nickel, koppar och kobolt ur bergen, samt billig arbetskraft för lågteknologisk montering, servomotorer och magneter.

För att genomföra detta utan att väcka motståndet kring en formell militärbas använder den lokala kompradorstaten i Manila sina egna lagar som kamouflage. Genom Bases Conversion and Development Act (RA 7227) och 75-åriga utländska arrendeavtal förvandlas gamla amerikanska militärreservat till skatte- och tullbefriade frizoner. Det är en direkt fortsättning på diktatorn Ferdinand Marcos Sr:s exportzoner på 1970-talet, där strejkförbud och polisvåld garanterade utländska bolag maximal vinst.

För urfolket ayta i bergen kring Tarlac och Pampanga innebär det ännu en fördrivning. I ayta-folkets världsbild kan ingen människa eller stat ”äga” jorden – jorden är äldre än alla levande, och människorna tillhör landet som dess vårdare. Men genom 1902 års omtolkning av den spanska kolonialtidens Regalian Doctrine och USA:s fastighetsregister från 1906 stämplas oregistrerad urfolksmark som statlig egendom. Trots att Filippinernas urfolkslag (IPRA) från 1997 kräver fritt och informerat samtycke körs ayta-samhällena över med hänvisning till ”nationell utveckling”.

Så byggs förtrycket in i vardagen

Varför leder inte en så brutal utsugning till omedelbart uppror? Här behöver vi analysera den sociotekniska ingenjörskonst som styr moderna maktstrukturer.

Ett imperialistiskt enklavprojekt fungerar som en asymmetrisk energi- och avfallspump. Allt ordnat värde, alla strategiska komponenter och all vinst sugs uppåt och utåt mot Washington, medan systemets friktion och avfall dumpas på lokalbefolkningen. I Centrala Luzon betyder det att miljarder liter ultrarent vatten pumpas upp ur Pampanga-flodbäckenet för att kyla datacenter och fabriker, vilket tömmer grundvattnet, förstör risodlingarnas bevattning och låter saltvatten tränga in i jordbruksmarken.

Samtidigt sänks den juridiska friktionen till noll för de utländska aktörerna. Genom särlagar och undantag kopplas filippinska domstolar, miljölagar och fackföreningar bort. För att befolkningen inte ska resa sig används ett ideologiskt dämpningsfilter: glättiga ord om ”AI-driven tillväxt”, ”grön omställning” och ”delade leveranskedjor” döljer det faktiska tvånget. Kommersialiseringen slår dessutom sönder lokala gemenskaper och ömsesidigt beroende (kapwa), så att människor står isolerade och försvarslösa inför marknadens och statens krav. Först när avslöjanden tränger igenom dimridåerna, liksom i Manila i går, slår det dolda trycket över i öppen politisk handling.

Åttio år av straffrihet – från Sangley Point till Jennifer Laude

När Jacob Helberg talar om att USA ska ”ta marken i förvar” väcker det fasa i Filippinerna av ett mycket konkret skäl. Under det amerikansk-filippinska basavtalet (MBA) från 1947, besöksavtalet (VFA) från 1998 och försvarsavtalet (EDCA) från 2014 har amerikansk ”jurisdiktion” gång på gång betytt total straffrihet för grova brott på filippinsk mark.

Arkiven från Clark och Subic Bay rymmer ett långt blodspår:

  • Dödsskjutningarna: År 1964 sköts 14-årige Rogelio Balagtas i ryggen av en amerikansk soldat när pojken samlade tomhylsor vid skjutbanan på Clark. Fyra år senare sköts skoputsarpojken Rogelio Gonzales ihjäl vid Sangley Point, och basarbetaren Glicer Amor sköts till döds när han drack ur en källa; skytten frikändes av amerikansk militär med hänvisning till att han ”trodde mannen var ett vildsvin” och flögs omedelbart hem till USA.
  • Den sexuella exploateringen: Runt baserna i Olongapo och Angeles City tvingades under 1980-talet cirka 60 000 vuxna kvinnor och 20 000 minderåriga in i prostitution. Av 3 274 dokumenterade fall av våld mot kvinnor utförda av amerikanska soldater ledde inte ett enda till fällande dom i filippinsk domstol. År 1987 dog tolvåriga Rosario Baluyot av en infektion sedan en amerikansk soldat lämnat ett främmande föremål i hennes livmoder; han frikändes senare i amerikansk domstol.
  • Giftarvet: När USA lämnade Clark och Subic 1991–1992 dumpades asbest, kvicksilver, bly, flygbränsle och bekämpningsmedel i mark och vattentäkter. Runt 20 000 familjer drabbades av svåra sjukdomar och missfall, och sexåriga Crizel Jane Valencia dog i leukemi efter att ha druckit kvicksilverförgiftat vatten vid CABCOM. USA betalade 17 miljoner dollar; motsvarande mindre än en procent av vad man lägger på att sanera en enda bas på hemmaplan.
  • Morden i Olongapo: Både 1991, när transkvinnan Rosendo ”Rosie” Hernandez ströps på ett hotellrum, och 2014, när transkvinnan Jennifer Laude mördades på exakt samma brutala sätt av marinsoldaten Joseph Scott Pemberton, höll USA sina soldater i eget förvar. Även sedan en filippinsk domstol dömt Pemberton för dråp hölls han isolerad i en specialbyggd militäranläggning i stället för vanligt fängelse tills president Rodrigo Duterte, under starkt geopolitiskt tryck kring basavtalen benådade honom 2020 och lät ett amerikanskt militärplan flyga honom hem i frihet.

Från Tarlac till Kiruna – varför detta angår varje svensk

Det är lätt att betrakta Pax Silica som en avlägsen konflikt i Sydostasien. Det vore ett ödesdigert misstag. Samma juridiska arkitektur har redan flyttat in i den svenska lagboken.

När riksdagen godkände DCA-avtalet (Defense Cooperation Agreement) med USA, som trädde i kraft i augusti 2024, öppnades 17 svenska militärbaser från Kiruna i norr till Ronneby i söder för amerikansk trupp och förhandslagring av krigsmateriel. Precis som i Filippinerna försäkrade regeringen att svensk suveränitet är orörd – samtidigt som svensk lagstiftning (Ds 2024:2) skrevs om för att ge amerikansk personal skattefrihet, tullfrihet och långtgående undantag från svensk straffrättslig jurisdiktion. Fallet Pemberton visar vad sådana undantag betyder i skarpt läge: när en stormakt väl kontrollerar förvar och baser blir värdlandets rättssystem villkorat.

Samtidigt riskerar svenska skattepengar, statliga AP-fonder, exportkreditgarantier och EU:s investeringsprogram Global Gateway att slussas in i just de halvledar-, mineral- och datacenterkedjor som Pax Silica vilar på (under tystnad från de svenska riksdagspartierna).

Verklig utveckling och verklig säkerhet byggs aldrig i inhägnade frizoner där utländska makter står över lagen och lokalbefolkningen berövas sitt vatten och sin mark. De byggs när människor äger rätten till sin egen försörjning, sin miljö och sin rättvisa – från bergssluttningarna i Pampanga till kommunerna i Sverige. Sverige måste dra tillbaka allt stöd och all finansiering från Pax Silica, och ta strid mot den extraterritoriella straffriheten var den än dyker upp.


För att få dylika nyheter och kommentarer som inte återges i vanliga västliga nyhetsmedier, kan du med fördel följa och prenumerera på Klassperspektiv. Det är helt kostnadsfritt. Sprid även Klassperspektivs artiklar till dina vänner och bekanta. För att få en gratisprenumeration, klicka HÄR.

Upptäck mer från Klassperspektiv

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

Du kanske även uppskattar

Mer Från Författaren