Den svenska migrationsdebatten har kört fast. Ena sidan säger att vi bara ska öppna gränserna. Den andra vill bygga högre murar och göra Europa allt mindre tillgängligt.
Båda missar den viktigaste frågan:
Varför lämnar människor sina hemländer?
De flesta människor vill inte lämna sin familj, sitt språk och sin kultur. De gör det därför att alternativen hemma upplevs som sämre.
Historiskt bär makthavarna i Europa ett tungt ansvar. Kolonialismen och slavhandeln skapade ekonomiska strukturer som fortfarande påverkar många länder. Under kalla kriget stödde både västmakter och Sovjetunionen diktaturer därför att de stod på “rätt” sida i stormaktskonflikten. Handelssystem och jordbruksstöd har också under lång tid missgynnat många utvecklingsländer.
Men det räcker inte längre att bara tala om historisk skuld.
Om kolonialismen ensam avgjorde ett lands framtid skulle alla tidigare kolonier ha utvecklats ungefär lika. Så är det inte.
Botswana har lyckats betydligt bättre än Zimbabwe. Mauritius betydligt bättre än Somalia. Rwanda har haft en snabb ekonomisk utveckling trots ett fruktansvärt utgångsläge. Samtidigt har länder som DR Kongo, Sudan och Sydsudan fastnat i konflikter, korruption och svaga institutioner.
Det betyder att utvecklingen avgörs av både historiska och nutida faktorer.
Därför måste en global politik för rättvisa se annorlunda ut än dagens politik. Den ska inte bygga på välgörenhet. Den ska bygga på solidaritet.
Men här kommer den obekväma frågan:
Om EU verkligen menar allvar med att bekämpa fattigdom, korruption och migration – varför gör man då inte detta redan?
EU talar gärna om demokrati, mänskliga rättigheter och kampen mot korruption. Men alltför ofta stannar det vid vackra deklarationer.
Vi vet att korrupta makthavare placerar sina pengar i Europa. Vi vet att deras familjer köper lyxbostäder i Paris, Madrid och på Franska rivieran. Vi vet att deras barn studerar på Europas mest prestigefyllda universitet medan deras egna befolkningar saknar fungerande skolor, sjukvård och elektricitet.
Ändå tillåts detta fortsätta.
EU har visat att man kan agera kraftfullt när den politiska viljan finns. Sanktionerna mot Rysslands makthavare visar det. Men varför tillämpas inte samma princip mot de ledare som plundrar några av världens fattigaste länder? Varför kan ministrar som stulit miljarder från sina egna folk fortfarande ha bankkonton i Europa? Varför kan europeiska storföretag fortsätta göra affärer med företag som kontrolleras av korrupta regimer? Varför fortsätter europeiska banker att ta emot pengar vars ursprung ofta är uppenbart misstänkt?
Och varför bekämpas inte skatteparadisen med samma beslutsamhet som man bekämpar andra former av ekonomisk brottslighet?
Samtidigt satsar Europa miljardbelopp på gränsbevakning för att hindra människor från att ta sig hit.
Det är att behandla symptomen. Inte sjukdomen.
Europa borde i stället:
- rikta hårda sanktioner mot korrupta ledare och deras familjer,
- frysa deras tillgångar i europeiska banker,
- stoppa visum för makthavare som plundrar sina länder,
- återföra pengar som stulits från statskassor,
- vägra köpa råvaror från företag som finansierar korrupta regimer,
- bekämpa skatteparadis och kapitalflykt på allvar,
- ställa betydligt hårdare krav på europeiska banker och företag som möjliggör penningtvätt och skatteflykt,
- stödja fria fackföreningar, oberoende medier, människorättsorganisationer och demokratiska folkrörelser,
- skydda visselblåsare och journalister som avslöjar korruption,
- investera i utbildning, energi, infrastruktur och industri i stället för enbart råvaruutvinning,
- ge utvecklingsländer bättre möjligheter att exportera förädlade produkter och bygga egen industri.
Det handlar inte om att Europa ska styra andra länder. Det handlar om att sluta stödja dem som hindrar utveckling.
Den största fienden till utveckling i många fattiga länder är i dag ofta inte kolonialmakterna.
Det är de korrupta eliter som plundrar sina egna samhällen samtidigt som de placerar sina förmögenheter i Europa och andra rika delar av världen.
Här bär makthavarna i Europa fortfarande ett ansvar.
Makthavarna i Europa och USA accepterar att diktatorer och korrupta ministrar köper lyxbostäder i Europa, placerar pengar i europeiska banker och lever ett liv i lyx medan deras egna befolkningar lever i fattigdom. EU och USA t.o.m. stöder många av dessa korrupta diktaturer. Exempelvis ger USA 1,3 miljarder dollar i “militärt bistånd” per år till diktaturen i Egypten. Makthavarna i Europa och USA gör det för att det gynnar dem. Bara dem. Inte oss, inte folken i u-länderna. Makthavarna samarbetar – här som där.
Det måste vi sätta stopp för. Och det är bara vi, folket, som kan göra det.
Den mest kraftfulla internationella solidariteten vore inte att isolera fattiga länder. Den vore att isolera de korrupta eliter som lever på dem. Ingen odemokratiskt tillsatt minister som stulit från sitt folk ska kunna äga en villa på Franska rivieran. Ingen general ska kunna gömma sina miljoner i Luxemburg. Inga företag som finansierar korrupta regimer ska ha fri tillgång till Europas marknad.
Pengar som stulits från fattiga länder ska spåras, beslagtas och – under rättssäkra former – återföras till de samhällen de stulits från.
Det är inte bistånd. Det är rättvisa. Det som makthavarna i Europa säger sig stå för, men gör motsatsen till.
Samtidigt måste vi inse att utveckling inte kan exporteras.
Ingen kan bygga fungerande domstolar, bekämpa korruption eller skapa demokrati åt ett annat folk.
Det måste människor i varje land göra själva.
Men vi kan skapa internationella regler som gör det betydligt svårare att leva på korruption och betydligt lättare att leva på arbete, utbildning och demokrati. Det är också den bästa migrationspolitiken.
Människor ska naturligtvis ha rätt att fly från krig och förföljelse.
Men de flesta människor vill inte emigrera. De vill kunna leva ett värdigt liv där de hör hemma.
Den verkligt solidariska migrationspolitiken börjar därför inte vid Europas gränser. Den börjar med att makthavarna i Europa slutar upp med att av egoistiska skäl samarbeta med och vara en fristad för de eliter som stjäl framtiden från sina egna folk.
Så länge deras pengar är välkomna kommer deras offer att fortsätta söka sig hit.
När vi gör korruption olönsam och utveckling möjlig kommer betydligt fler människor att kunna välja att stanna där de egentligen vill leva – hemma.
Foto: Ralphs Fotos/Pixabay.
För att få dylika nyheter och kommentarer som inte återges i vanliga västliga nyhetsmedier, kan du med fördel följa och prenumerera på Klassperspektiv. Det är helt kostnadsfritt. Sprid även Klassperspektivs artiklar till dina vänner och bekanta. För att få en gratisprenumeration, klicka HÄR.
Upptäck mer från Klassperspektiv
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
