När TV4 avslöjar hur partiets pengar använts till privata festligheter och hur miljonbelopp från partiorganisationen hamnat hos partiledaren själv, borde varje medlem ställa frågan: Hur kunde detta ske? I Sverigedemokraterna ställs istället en annan fråga: Hur vågar journalisterna granska vår ledare? Därför handlar denna debatt inte främst om sprit, oxfilé eller pengar. Den handlar om något långt allvarligare – förhållandet mellan ledaren och hans anhängare.
TV4:s Kalla fakta har avslöjat något som borde ha utlöst en politisk jordbävning inom Sverigedemokraterna.
Enligt granskningen har partistöd använts till privata fester med alkohol och exklusiv mat. Inköpen ska ha dolts genom ett upplägg där en mellanhand köpte varorna och därefter fakturerade Sverigedemokraterna för påhittade arrangemang. Samtidigt har det åter aktualiserats hur Jimmie Åkesson gav ut en bok på eget förlag, varefter partiorganisationen köpte in tiotusentals exemplar för omkring 1,7 miljoner kronor – pengar som hamnade direkt i partiledarens egen ficka. Merparten av böckerna blev osålda och fick senare kasseras.
Detta skadar ju Sverigedemokraterna, eftersom de behöver varenda krona till att föra ut sitt partis politik. Istället hamnar en del av det till ingen nytta i Jimmie Åkessons privata ficka.
Om detta hade handlat om vilket annat parti som helst hade många medlemmar krävt svar. Hur kunde detta ske? Varför användes partiets resurser på detta sätt? Vilket ansvar har partiledaren? En stor opinion hade blivit rasande och krävt partiledarens avgång. Det är ju framför allt medlemmarna i partiet som ledaren blåst.
Men så reagerar inte Sverigedemokraterna.
Där möts avslöjandena istället av försvar, bortförklaringar och anklagelser mot journalisterna.
Det är detta som är det verkligt intressanta.
Inte spriten.
Inte oxfilén.
Inte ens de 1,7 miljonerna.
Det intressanta är reaktionen.
I min bok Därför är Sverigedemokraterna ett nazistiskt parti argumenterar jag för att den klassiska nazismen inte i första hand definieras av koncentrationsläger eller gaskammare. Dessa kom senare. Nazismens kärna bestod istället av tre grundläggande föreställningar: Folket, Staten och Ledaren.
Ledaren intar en särställning.
När Adolf Hitler byggde upp NSDAP skapades det som kallades Führerprinzip – ledarprincipen. Tanken var att ledaren inte bara var en administratör eller vald företrädare. Ledaren skulle personifiera rörelsen. Kritik mot ledaren blev därmed kritik mot rörelsen själv.
I en sådan kultur blir lojalitet viktigare än ansvar.
Resultat viktigare än principer.
Person viktigare än organisation.
Den som ifrågasätter ledaren blir problemet.
Den som avslöjar missförhållanden blir fienden.
Det är just detta mönster som nu blir synligt.
Om en socialdemokratisk partiledare hade låtit partipengar användas till privata festligheter hade SD:s företrädare skrikit om korruption från varje talarstol i landet.
Om en vänsterpartistisk partiledare hade låtit sitt eget förlag sälja böcker till partiet för miljonbelopp hade SD:s företrädare krävt avgång samma dag.
Men när det gäller den egna ledaren gäller andra regler.
Då ska man inte granska.
Då ska man inte ställa frågor.
Då ska man sluta leden.
Det är exakt här som problemet uppstår.
Demokratiska partier bygger på att ingen står över kritik. Inte partiledaren. Inte partistyrelsen. Ingen.
När medlemmar börjar försvara beteenden som de aldrig skulle acceptera hos motståndaren har något förändrats. Då handlar det inte längre om principer utan om lojalitet.
Och lojalitet är ledarprincipens syre.
Det betyder inte att dagens Sverigedemokrater står och gör Hitlerhälsningar. Det är en barnslig karikatyr av hur auktoritära rörelser fungerar.
Den klassiska nazismen vann inte makten därför att majoriteten av tyskarna längtade efter gaskamrar. Den vann därför att människor gradvis lärde sig att sätta ledaren över principerna.
Det började med ursäkter.
Det fortsatte med bortförklaringar.
Det slutade med att ingen längre vågade säga emot.
När TV4 avslöjar hur partiets resurser används och den spontana reaktionen från stora delar av rörelsen inte är vrede mot missbruket utan vrede mot granskningen, då är det inte främst en ekonomisk skandal vi ser.
Vi ser en politisk kultur.
En kultur där ledaren inte längre betraktas som en anställd företrädare för medlemmarna.
Utan som någon som måste skyddas.
Till varje pris.
Och det är just därför dessa avslöjanden är så allvarliga.
Inte för att de handlar om sprit.
Utan för att de handlar om makt.
Och om människor som reflexmässigt kröker rygg, som slutat ställa ledaren till svars.
Varför gör du så, Jimmie Åkesson? Svaret är givet: “Because I can.”
För att få dylika nyheter och kommentarer som inte återges i vanliga västliga nyhetsmedier, kan du med fördel följa och prenumerera på Klassperspektiv. Det är helt kostnadsfritt. Sprid även Klassperspektivs artiklar till dina vänner och bekanta. För att få en gratisprenumeration, klicka HÄR.
Upptäck mer från Klassperspektiv
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
