På tidningen Flamman har det blossat upp en debatt mellan chefredaktören Leonidas Aretakis och vänsterideologen och författaren John Hörnquist om Palestinarörelsen. I sitt senaste svar lät Aretakis förvånansvärt lik högern som misstänkliggör det starka engagemanget i Palestinarörelsen och att många ur vänstern är så involverad i den. Varför ser vi inte stora demonstrationer för Ukraina också, frågar sig Aretakis? Jag vet inte hur han lyckats missa att regeringen och svensk politik från höger till vänster står bakom Ukraina med bland annat tunga vapenleveranser medan samma regering brutit stödet till UNRWA och fortsätter ha affärer och kontakter med ockupationsmakten Israel. Jag behöver förmodligen inte skriva något mer, men jag gör det ändå.
Palestina är ett oavslutat kapitel i avkoloniseringen, den våg av frigörelsekamp vänstern varit engagerad i ända sedan 1960-talet minst. Jo, Palestina befriades aldrig från kolonialismen – britterna lämnade över marken till sionismen, en i grunden europeisk bosättarkolonial rörelse. Det betyder inte att alla judar i framtiden måste kastas ut ur Palestina. Sådana skrämseltaktik användes även mot den svarta befrielsekampen mot apartheid i Sydafrika. Ingen palestinsk motståndsrörelse har massdeportering av judar på sitt program, inte ens Hamas. Leonidas Aretakis verkar nästan ha glömt bort att det är miljoner palestinier som lever som flyktingar på grund av att sionisterna fördrev dem 1948 i al-Nakban. Jag skulle vilja se större engagemang för palestiniernas rätt till återvändande från Aretakis istället för ogrundad skrämselretorik.
Det är också värt att hålla i minne att det finns sedan länge väl uppbyggda strukturer för Palestinasolidaritet. Kontakten mellan solidaritetsrörelser och palestinskt civilsamhälle går långt tillbaka. I Aretakis generation reste många ner till Palestina med rörelsen ISM, andra deltog i de första försöken att bryta blockaden med Ship to Gaza. På 1960- och 70-talen då socialistiska PFLP var som starkast fanns samarbeten på många plan. Den palestinska motståndsrörelsen blev plantskola för alla möjliga nationella befrielserörelser och revolutionära vänsterorganisationer i världen. Men samarbetet var inte bara mellan väpnade revolutionärer, den mesta var förmodligen social och humanitär med till exempel läkare från KPML(r) som reste ner till flyktinglägren för att hjälpa på plats. Vi har idag också många med bakgrund i Västasien och Nordafrika i Sverige, många med politisk bakgrund eller i vart fall genom sina föräldrar. Vi är inte hela rörelsen – den är mycket bredare än så – men en viktig del av den, vi stärker den. Våra latinamerikanska kamrater har också erfarenhet av USA-imperialismens härjningar och är ännu en viktig del av rörelsen. Jag kan göra listan lång.
Det här är förklaringarna till varför Palestinarörelsen idag är så stark och kan mobilisera snabbt – förutom det uppenbara faktum att det pågår ett hårresande folkmord som ser ännu värre ut än de flesta i sig hemska reguljära krig. Tyvärr verkar Leonidas Aretakis sakna den förståelsen och lutar istället mot höger-troper som att vänstern mestadels består av Stalin-vurmare och patologiska USA-hatare.
För att få dylika nyheter och kommentarer som inte återges i vanliga västliga nyhetsmedier, kan du med fördel följa och prenumerera på Klassperspektiv. Det är helt kostnadsfritt. Sprid även Klassperspektivs artiklar till dina vänner och bekanta. För att få en gratisprenumeration, klicka HÄR.
Upptäck mer från Klassperspektiv
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
