Valet i USA – ett nederlag för “det minst dåliga alternativet”

Donald Trump ser ut att gå mot en seger i det amerikanska presidentvalet. Det är ett stort nederlag för arbetarklassen, för klimatkampen, för alla demokratiska rättigheter. Lärdomar måste dras av detta – i USA, över hela världen och även i Sverige.

För Klassperspektivs medvetna läsare behövs det kanske inte så mycket ordande om det självklara, vilket enormt hot och bakslag Trumps seger innebär. Nu kommer järnhälen att sätta sig ned över arbetare, klimatkämpar, kvinnor, icke-binära, afroamerikaner och andra etniska minoriteter, migranter, demokratiska rättigheter och friheter över huvud taget.

För Sveriges del innebär det bland annat att den lynnige och maktfullkomlige Donald Trump genom DCA-avtalet (se separat artikel) får makt på 17 militära baser inom Sveriges gränser. Vad Trump kommer att göra med denna makt i ett annat land, vet vi inte, men DCA-avtalets anhängare – Socialdemokraterna, Centerpartiet och Tidöpartierna – kommer antagligen att göra sitt bästa för att vi ska se på detta på ett naivt och bekymmerslöst godtroget vis.

Det är inte uteslutet att Trump och den del av den amerikanska överklassen som stödjer honom kommer att göra allt för att förhindra att trumpismen utmanas i ett nytt demokratiskt val. Det som kommer att behövas nu är att alla utsatta grupper i det amerikanska samhället organiserar sig för att försvara sina intressen. Det behövs stormöten för att analysera valnederlaget, följt av organiserade protester – demonstrationer, strejker, etc. Ur detta behöver det växa fram en mer programmatisk organisering, ett nytt arbetarparti. Detta kommer förmodligen att behöva bestå av olika organisatoriskt självständiga politiska partier och grupper – såsom olika fackliga och miljöorganisationer, organisationer för demokratiska rättigheter, Jill Stein med Green Party, Democratic Socialists of America, Party for Socialism and Liberation, Cornel West, med flera.

Myten om “den breda mitten”

En mycket viktig lärdom för hela världen – inte minst Sverige – är också att valet i USA är ett nederlag för tesen om “det minst dåliga alternativet”. Vi minns alla hur Nooshi Dadgostar fotograferades med en “Kamala Harris”-keps. Efter att ha fått mycket kritik för att ha burit en kapitalistanhängares och sionists keps, förklarade hon det med att hon hoppades att Kamala Harris skulle vinna eftersom hon var “det minst dåliga alternativet”. Nu hade Dadgostar inte rösträtt i det amerikanska presidentvalet, men hon gav uttryck för en vanlig, anti-intellektuell och försåtlig teori, den om att man måste stödja “det minst dåliga alternativet”.

Denna tes utgår ifrån att man genom att hålla för näsan och rösta på “det minst dåliga” – i Sverige representerat av de “rödgröna” partierna i riksdagen – så skyddar man sig från det mest dåliga. Men verkligheten visar att detta bara är en tom fras. Den så kallat “breda mitten” – alla mittenväljare – som båda sidor påstår sig slåss om, existerar bara i mycket liten utsträckning. Det bevisas inte minst av litenheten hos Centerpartiet och Liberalerna – de främsta representanterna för “mitten” i Sverige.

Arbetarklassen är avgörande

Den grupp som avgör valet, och som båda sidor i detta de facto tvåpartisystem konkurrerar om, är arbetarklassen. (För en definition av arbetarklassen, se Klassperspektivs artikel “Vem är inte arbetarklass”.) Praktiskt taget varje politiskt val efter den ekonomiska krisen 2008 handlar outtalat om det oerhörda missnöjet med nyliberalismen. Hatet mot alla som står för nyliberalism är påtagligt över hela världen – helt naturligt, eftersom denna katastrofala, arbetarfientliga ekonomiska politik har förstört miljarder människors livssituation och vänt hopp om framtiden till förtvivlan och depression.

Eftersom nyliberalismens arkitekter och anhängare inom eliten är medvetna om detta, gör de allt för att vända bort uppmärksamheten till annat, som egentligen inte har ett dugg med arbetarklassens svåra situation att göra – migration, “bidragsfuskare”, Putin, “grön industri”, “flygskam”, sopsortering, med mera.

Den idag inte längre så breda “mitten” (medelklassen) har förvisso drabbats hårt, men de som tagit de hårdaste smällarna av nyliberalismen är arbetarklassen och de utsugna massorna i det Globala Syd. Det är därför framför allt arbetarklassen som båda sidor slåss om, i USA som i Sverige. Detta har visat sig gång på gång. Flera opinionsundersökningar inför Demokraternas val av presidentkandidat 2016 tydde på att socialisten Bernie Sanders skulle ha haft större möjlighet att besegra Trump än systemets och nyliberalismens Hillary Clinton. Idag har Joe Biden blivit en av USA:s mest hatade presidenter av just den anledning att han är en representant för det nyliberala, kapitalistiska systemet.

Lärdomen av kampen mot marknadshyror

Här i Sverige ser vi att Socialdemokraterna – som numera utvecklats till ett rent borgerligt parti – har allt större svårigheter att attrahera arbetarväljare. Sveriges motsvarighet till Trump är Sverigedemokraterna – vars ledning men inte bas helhjärtat stödjer Trump. För ett par år sedan sändes i svensk television en dokumentär om det relativt och för många häpnadsväckande stora stödet för SD bland arbetarväljare. En avhandling från 2020 visar på samma fenomen.

För att besegra både Trump och Tidöpartiernas förödande högerpolitik behövs ett politiskt alternativ som motsvarar förväntningarna hos arbetarklassen – som exempelvis Bernie Sanders, men inte Hillary Clinton (och tydligen inte heller Kamala Harris), gjorde.

I Sverige har vi ett exempel som tydligt bekräftar detta. Vänsterpartiet nådde historiskt höga nivåer i opinionsmätningarna när partiet för en gång skull gjorde avsteg från sin så kallat “försiktiga” linje och satte ned foten och fällde den socialdemokratiska regeringen i fråga om marknadshyrorna.

– Socialdemokraterna har blivit den nya dörrmattan i svensk politik, sa Nooshi Dadgostar då. För att idag själv ha blivit den nya dörrmattan i svensk politik.

Det kan se ut som om Vänsterpartiet är oförmöget att lära av sina egna erfarenheter. Så kan det förstås inte vara – det partiet leds av människor som levt med politiska analyser i hela sitt liv, så de är nog medvetna om att det är ett framgångskoncept som de såg (och nu övergett) när striden stod om marknadshyrorna. Nu väljer de att bli dörrmatta åt Socialdemokraterna för att få en chans till ministerposter i en socialdemokratiskt ledd regering som de drömmer om.

Detta i sin tur beror på en godtrogen bild av vad en eventuell socialdemokratisk regering ska stå för, och vad Vänsterpartiet ska kunna åstadkomma med ministerposter i en sådan. Som om inte Miljöpartiets framtvingade kapitulationer gällande det partiets hjärtefrågor – brunkol och invandringen – är en erfarenhet av samarbete med Socialdemokraterna som förskräcker. Som om inte de nya vänsterpartierna Rødt i Norge och Die Linke i Tyskland pressats att acceptera NATO.

Det behövs ett nytt arbetarparti

Lärdomen är att det behövs ett nytt arbetarparti i Sverige: ett parti som tydligt ser till arbetarklassens intressen över hela det politiska spektrat – socialt, ekonomiskt, gällande klimat och miljö, gällande demokratiska rättigheter; ett parti som vågar att direkt utmana överklassen och dess system.

Parlamentsvalet i Frankrike i somras – då den helt nybildade vänsterfronten Nouveau Front populaire genast blev Frankrikes största parti – är ett annat konkret argument som smular sönder tesen om att det som behövs är att man inte röstar efter sitt samvete, utan på “det minst dåliga”.

Det är ingen slump att det utbredda missnöjet med både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet på kort tid har fött fram två nya radikala vänsterpartier som båda verkar uppfylla kriterierna för vad arbetarklassen objektivt sett behöver, Solidaritet och det parti som nu växer fram ur Enhetsfront för Palestina. Enligt uppgifter från båda dessa, upplever de nu en omfattande medlemstillströmning.

Båda dessa partier manifesterar också betydelsen av enhet. Som vi visat i en tidigare artikel i Klassperspektiv, profilerar sig Solidaritet som “en sammanhållande kraft för den historiskt splittrade vänstern och lovar koalition med aktivister och andra partier till vänster om samtliga riksdagspartier inför valet 2026”. Det parti som växer fram ur Enhetsfront för Palestina deklarerar i media öppet att det vill “samarbeta med nybildade Solidaritet – och hoppas kunna utmana Vänsterpartiet i förorten och lokalpolitiken”.

Även om borgare och vänsterpartister pliktskyldigast hånar dessa två partier för deras litenhet, så ger dessa båda partiers icke-sekterism, öppenhet och motsvarande av arbetarklassens objektiva behov ett viktigt hopp för framtiden. Ganska typiskt för belackarna, pekar de på dessa partiers litenhet bara några dagar efter deras bildande. Men man ska inte ropa hej förrän man kommit över bäcken. Vilka andra partier i Sverige har vuxit så starkt på en dryg vecka?

Masskampen är nödvändig

Lärdomen från valet i USA att förkasta det orealistiska satsandet på “det minst dåliga alternativet” är oerhört viktig. Men liksom i USA kommer högern inte att besegras genom att skriva motioner i riksdagen, utan genom att människor själva går samman, diskuterar handlingsalternativ på arbetsplatserna, och går ut på gator och torg i massiva protester – protester som bör ta steget från defensiven till offensiven, för en reell, demokratisk folklig makt över banker, storföretag och naturtillgångar; för en global, icke-kapitalistisk planering för att stoppa klimatförändringen; för solidaritet med de förtryckta i det Globala Syd; för fred, nedrustning och förståelse mellan folken; för enhet istället för splittring bland oss “gräsrötter”.

Alternativet till att inte göra detta är förskräckande. Extremhögern och andra antidemokratiska krafter växer på en enda grogrund – frånvaron av ett verkligt vänsteralternativ för arbetarklassen. Politiskt sett har Solidaritet och det parti som växer fram ur Enhetsfront för Palestina en potential att sopa golvet med hela extremhögern. Fackklubbar, miljö- och fredsorganisationer, sociala proteströrelser och alla grupper inom vänstern behöver inleda en gemensam diskussion med varandra och med dessa partier om samverkan med sikte på ett nytt, enat, antikapitalistiskt arbetarparti för arbetarklassens objektiva intressen och behov.