Netanyahu är visst vit, Flamman!

Vithet är inte något fast eller reellt existerande. Jag säger att det är en social konstruktion och någonstans flytande, om än trögflytande. För inte så länge sedan såg nazisterna polacker som ett underlägset folk som åtminstone till delar skulle utrotas, andra förslavas. I den moderna fascistiska familjen samsas dock numer högerextrema polacker med deras tyska, nordiska och andra europeiska kamrater. 

Hur är det då med judar som grupp? Hårdföra nazister som i Nordiska motståndsrörelsen har judehat som en helt central kärna. Det är alla de gamla troperna om judisk världsmakt och som väntat ett förnekande, ibland legitimerande, av Förintelsen. Samtidigt finns det i samhället i stort en rakt motsatt tendens. Politiker från vänster till höger tar ton mot antisemitismen och det gäller också opinionsbildare och redaktionsledningar. Rasism är något som i hög grad förstärks ovanifrån och om det inte görs, utan tvärtom motverkas så får det också effekter bland allmänheten. Fördomar om gruppen judar finns såklart fortfarande men de förstärks inte av strukturell diskriminering eller en rasistisk diskurs från det etablerade samhället. I den meningen har gruppen judar, liksom polacker, i relation till samhället blivit “vitare”. 

Många är oroade av över att den nya högerextrema vågen ånyo ska föra med sig ett rasistiskt hot mot gruppen judar. Man pekar till exempel på att den liberala ungerska filantropen George Soros som är av judisk börd är hatad av extremhögern och anklagas för att dra i alla trådar vad gäller invandring, hbtq-rättigheter och feminism. Vissa hör här ekon från nazisternas idéer om “judebolsjevismen” och det kan tolkas så, självklart. Samtidigt ser jag sällan Soros pekas ut som just jude och i den här konspiracistiska världsbilden samsas han ofta med icke-judar som Bill Gates eller institutioner som WHO och FN. Frågan är om Soros-hatet används som trojansk häst för reell antisemitism, av krafter som ännu inte ser det som opportunt med judehat. Så kan det vara men samtidigt finns det inte någon förutbestämd cykel där judar alltid ånyo blir en förföljd grupp. Det är både en fetischering av judar som evigt förföljda och en deterministisk syn på framtiden. Återigen: vithet är en process och inte något förutbestämt eller i sig existerande. Och någonstans är det här delar av debatten om antisemitism kört fast. 

Det är som att det är helt otänkbart att se någon annan position för gruppen judar än som “den andre”, ja att rasifiering är något permafryst i tid och rum. Det här blir extremt tydligt i Palestinafrågan. Där, där det verkligen finns ett system av rashierarkier som placerar israeliska judar i överordnad position gentemot palestinierna, inte ens där vill många kännas vid verkligheten. Nej, de vi kan kalla vänsterliberaler vill hellre prata om Netanyahus högerextrema regering som problemet, att de flesta andra israeler vill ha fred och att det finns någon slags “sionism med ett mänskligt ansikte”. Visst kan man fälla tårar över döda palestinier, rentav ibland – men sällan konsekvent – tala om folkmordet i Gaza, men sionismens anspråk måste också respekteras, ja “båda parter” få rätt. Att man aldrig någonsin har rätten till någon annans land, att fördriva ursprungsfolket och upprätta en bosättarkolonial apartheidstat – ja, det försvinner när man säger att judar också har rätt till en stat (på etniskt rensad palestinsk mark?). 

Att utmana systemet av rashierarkier som Israel vilar på där vilken judisk person som helst överallt i världen får bosätta sig på historisk palestinsk mark medan palestinierna nekas folkrättens återvändande är för dessa personer alldeles för obekvämt. Det raserar fetischeringen av judar som en för evigt utsatt grupp som aldrig kan tänkas vara överordnade – såsom fallet är i Palestina från floden till havet. 

Hur är det då med gruppen judar i Sverige? De som ställt sig på Paulina Sokolows sida i den senaste konstruerade antisemitism-debatten har förfasat sig över att Johannes Anyuru i sociala medier anklagat Sokolow för att ha en vit blick. “Men hon är ju av judisk börd, hon kan inte vara vit!” kan deras reaktion i princip sammanfattas. Johannes Anyurus nedanstående citat har väckt särskild harm:

”Jag kan inte tänka mig ett tydligare uttryck för en ingrodd, blind känsla av den egna etniska överhögheten, än att efter ett och ett halvt års folkmord fortfarande hålla fram sitt eget deltagande i motståndet som vore detta deltagande en gåva till de döende, kämpande, ännu levande palestinierna. Som något som kan villkoras och schackras kring tills allt är perfekt för just MIG.”

Frågan här är att både Sokolow och hennes redaktionschef Leonidas Aretakis på Flamman har villkorat deltagande i Palestinarörelsen med att den måste erkänna Israels “rätt att existera” och totalfördöma palestinska motståndsrörelser som Hamas, ja även socialistiska PFLP. En är av judisk börd och en annan är det inte. Men båda för fram en vit blick i Palestinafrågan och misslyckas med att vara trovärdiga allierade. De verkar inte riktigt förstå att palestiniernas befrielse någonstans måste vara deras egna verk. Att palestinier och deras perspektiv måste lyssnas till, förstås och vara vägledande för kampen. Naturligtvis har rasism mot judar ingen plats i Palestinarörelsen, men det måste man förstå är en helt annan fråga än de som rör den palestinska saken. Nej, det är inte antisemitism att erkänna al-Nakban och att Israel på sikt måste upplösas, de palestinska flyktingarna återvända och deras motstånd erkännas som del i en lång historia av antikolonial frigörelsekamp. Den som kallar palestiniernas perspektiv för antisemitism och något rörelsen ska rensa bort istället för att lära av, ja den är en dålig allierad oavsett om hen är jude eller ej.