Det finns pengar – men inte till dig

I februari 2025 var 8,1 procent av alla unga i Sverige mellan 18 och 24 år inskrivna på Arbetsförmedlingen. Det är fler än året innan. Det är tusentals unga människor som kliver ut i livet – med drömmar, vilja, energi – men möts av kalla nej, av tystnad, av osynlighet.

Det gör ont. Det gör ont att se en generation få veta att de inte behövs. Att deras kraft, deras längtan efter att göra något meningsfullt, inte är värd någonting. Att deras framtid reduceras till en procentsiffra i en rapport, medan deras hjärtan bultar för att få bidra till något större.

Och samtidigt: vården skriker efter folk. Skolan saknar elevassistenter. Äldre lämnas ensamma för att hemtjänsten inte hinner stanna längre än fem minuter. Det saknas personal överallt där omsorg, trygghet och medmänsklighet behövs.

Så varför står unga utan jobb, när samhället brinner efter hjälp?

För att det inte handlar om brist på arbete. Det handlar om prioriteringar. Det handlar om politik.

Och den politik som styr Sverige idag – från höger till sossar – säger att “det finns inte pengar”. Inte till fler händer i vården. Inte till löner i omsorgen. Inte till unga som vill utbilda sig till något samhällsnyttigt.

Men samtidigt planerar samma regering att låna 300 miljarder kronor till militär upprustning.

Trehundra. Miljarder. Kronor.
Till vapen, till soldater, till Nato. Till krig.

Så snälla – säg inte att det inte finns pengar. Det finns. Men inte till dig. Inte till dina framtidsdrömmar. Inte till det som bygger liv – bara till det som förstör dem.

Det är ett svek. Ett svek mot de unga. Ett svek mot samhället. Ett svek mot alla oss som vill se ett solidariskt Sverige där vi tar hand om varandra istället för att rusta för krig.

Det här sveket behöver inte vara slutet på berättelsen.

Det finns en annan väg – och den börjar med att vi inte accepterar det här längre.
Att vi vägrar tro på lögnen om att vi är “för dyra”.
Att vi höjer rösten – tillsammans.

Det som krävs nu är att vi organiserar oss.

Vi måste samlas – unga, gamla, arbetare, studenter, vårdpersonal, alla vi som vet att ett mänskligt samhälle är möjligt.
Vi måste kämpa tillsammans för:

* Jobb i välfärden – inte fler bomber.
* Investeringar i framtid – inte upprustning för krig.
* En politik för liv – inte död.

Det räcker inte att hoppas. Det räcker inte att bli arg.

Vi måste bygga motstånd. Tillsammans.

Vi måste göra som de före oss gjorde – organisera oss. Kämpa. Strejka. Skriva, tala, demonstrera.
Och vi måste hålla varandra i handen medan vi gör det.

För vi är inte maktlösa.
Vi är bara oorganiserade. Än så länge.

^{Foto: Gergana Stefanova}