Vart är världen på väg? frågar sig många idag. Folken i Europa (inklusive Ryssland) vill inte ha krig. Ändå drivs vi på i riktning mot ett krig, där de styrande på alla möjliga sätt försöker vänja oss vid tanken på ett storkrig. Men det finns en lösning, och den ligger i folkens händer.
– Sverige befinner sig inte i fred, mässar Ulf Kristersson, samtidigt som hela Europa rustar upp sina krigsmakter i vansinnestakt. I alla länder i Europa sprids skräcken för grannen: I Ryssland – med sin mörka historia av främmande invasioner och förintelsekrig som kostat tiotals miljoner oskyldiga livet – och i Västeuropa skräms befolkningarna av varandras länder.
Mitt i allt detta har den någorlunda förutsägbara världsordningen – den som rådde i 80 år, mellan1945 och 2025 – brutalt avslutats i och med Donald Trumps makttillträde.
Kalla kriget är slut
Imperialismen kan inte existera utan att ständigt framkalla fiendskap mellan stater och folk. Det är kapitalismens järnhårda konkurrens som skapar detta förhållande. Egentligen beror USA:s dramatiskt omkastade politik under Donald Trump på att överklassen i USA äntligen – efter 35 år – insett att det kalla kriget mellan det kapitalistiska Väst och det icke-kapitalistiska Öst är över.
Nu återgår världen till de förhållanden som rådde före upprättandet av Sovjetunionen, då det rådde allas krig mot alla – med eller utan vapen, då varje land eller maktblock försökte kapa åt sig rikedomar och makt på andras bekostnad. Med Sovjetunionen borta behöver inte den kapitalistiska världen längre hålla ihop mot denna fiende.
Trump inriktad mot Kina
Kommentatorer i Väst är totalt förvirrade av en enda orsak: De kan inte komma ur sitt Europa-centrerade perspektiv. För att förstå den nya hållningen hos makthavarna i USA måste man höja blicken: För USA handlar det om en konfrontation med dess främsta rival om makten i världen, Kina. Och i det perspektivet är ryss-skräcken i Västeuropa bara en barlast för Trump-regimen.
Joe Biden kan verkligen betecknas som en president som levde kvar i det förflutna, som om det kalla kriget mot Sovjetunionen fortfarande var aktuellt, och som om Israel vore en tapper liten demokrati som måste skyddas mot Sovjet-blockets maktsträvanden i Mellanöstern.
Men verkligheten har utvecklats till något helt annorlunda, och det är först i och med Trumps maktövertagande som detta kommit till uttryck i USA:s politik. Det Biden gjorde med sin förlegade världsbild, var utrikespolitiskt framför allt att driva det kapitalistiska Ryssland i armarna på Kina. För USA-imperialismen är detta enormt negativt, eftersom USA-imperialismen måste neutralisera hotet från Kina om den inte ska gå under själv. Det är ingen ideologisk ståndpunkt, utan ett ekonomiskt, socialt och politiskt faktum.
Och de som tidigare ifrågasatt begreppet USA-imperialism har nu lärt sig av Donald Trumps ambitioner att sluka Panama, Grönland, Gaza och t.o.m. Kanada att det inte är ett tomt ord. Endast en imperialistisk ledare talar på det sättet.
För denna USA-imperialism måste allt annat träda i bakgrunden för det överskuggande målet att få bort konkurrensen från det allt mäktigare Kina från arenan. För att åstadkomma detta i kärnvapentidsåldern – då man inte kan starta krig hur lättvindigt som helst (även om det ibland leder till det, mot allas ursprungliga intentioner) – är det, från USA-imperialismens perspektiv, helt enkelt nödvändigt att isolera Kina.
Den mest effektiva metoden för att isolera Kina vore att slå en kil mellan Ryssland och Kina. Och det är just det makthavarna i USA arbetar på nu.
Allians mellan Trump och Putin?
Vicepresident Vances avståndstagande från liberala demokratier under säkerhetsmötet i München, Trumps förment ”otaktiska” eftergifter till Putin gällande Ukraina, och de allt intensivare inviterna mellan Trump och Putin visar riktningen: Det hela driver mot en allians mellan USA och Ryssland. Och där är verkligen Västeuropa, med dess ryss-skräck, bara en onödig barlast som det gäller att bli av med. Inte minst eftersom Trump siktar på att ta Grönland ifrån Västeuropa.
De som klamrar sig fast vid det förgångna och hoppas att fiendskapen mellan USA och Ryssland ska stå sig, har glömt sin historiska läxa:
1. Vi har sett fiender bli vänner tidigare i historien, exempelvis hur Churchill och Stalin delade upp Balkanhalvön mellan sig under andra världskriget; eller hur de historiska fienderna Frankrike och Storbritannien plötsligt bildade bildade sin allians, Entente Cordiale, den 8 april 1904. Bara några år tidigare var detta otänkbart för dessa båda länder, som varit dödsfiender i hundratals år.
2. Den ryss-skräck som finns i Europa har ingen som helst motsvarighet i USA. Amerikanerna har ingen egen erfarenhet av krig mot ryssar, utan tvärtom populariserades bilden av ryssar och Stalin – ”Uncle Joe” som han kallades i folkmun – i USA under andra världskriget.
Vi går snabt mot en värld där USA mer eller mindre ”dumpar” Västeuropa och istället sluter Ryssland i sin famn. Mycket av det som skett de senaste veckorna var helt otänkbart för många för bara en månad sedan. Trump har lång tid kvar vid makten. Utvecklingslinjen pekar i riktnming mot något i stil med att USA kräver att Ryssland ska få gå med i NATO, annars går USA ur.
Detta perspektiv kan synas svårt att svälja, men vi måste hålla i minnet att vi befinner oss i en helt ny terräng. Det perspektiv som beskrivits närmast ovan får exempelvis stöd av Isak Svensson, Dag Hammarskjöld-professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. I ett email till artikelförfattaren apropå det ovanstående i denna artikel, skriver han:
En mycket intressant analys, som jag tror att det kan ligga en hel del i. Finns ju historiska paralleller också. Tänk på Nixon 1979.” (Richard Nixon reste till Kina på eget initiativ och träffade bland annat Kinas ledare Deng Xiaoping.)
Isak Svensson fortsätter:
“Från ett europeiskt perspektiv så är ju alliansen mellan Kina och Ryssland också problematiskt. Jag har länge tyckt Att man behöver närma sig Kina för att bryta alliansen mellan Kina och Ryssland dvs samma dynamik som du beskriver, men från ett helt annat perspektiv.”
Lyssna till Isak Svensson i Sveriges Radios Studio Ett torsdag 20 februari här.
Villrådiga politiker
Ett står klart sedan München i februari 2025: De västeuropeiska ledarna är helt villrådiga och ser ingen annan lösning än en massiv militär upprustning.
I synnerhet i kärnvapnens tidsålder är detta en både orealistisk och kortsiktig, och långsiktigt rent katastrofal politik. Det är politiken hos dem vars politiska linje gjort bankrutt. Att lägga alla ägg i en korg och satsa på att USA för evigt ska försvara det europeiska storkapitalets hegemoni har alltid varit en dåraktig politik som är dömd att sluta med en krasch. Och nu är vi där.
Liksom i så mycket annat, måste vi höja blicken. Givetvis kan vi inte lita på de reaktionära makthavarna i något land. De sätter alltid sig själva och den egna utsugande överklassens intressen före folkets intressen. Därför krävs det nu en politik som tar folkens intresse till utgångspunkt, och folken vill inte ha krig – inte i något land.
Men det är bråttom. Den politik av vansinnig kapprustning som verkligen tog fart i och med det krismöte i Paris som följde på kallduschen i München, utgör ett nytt existentiellt hot för mänskligheten.
Vissa försöker mana fram en bild av 1939, när ett aggressivt Tyskland under Hitler startade krig och krossade länder som enligt legenden inte var militärt förberedda. Men denna parallell är inte giltig på något plan. Till att börja med hade Hitler bara ett huvudsakligt krigsmål, och det var att invadera och förinta Sovjetunionen i syfte att krossa kommunismen och lägga under sig ”livsrum”. Han hade berättat om detta redan i sin bok Mein Kampf, som kom ut nästan två decennier före kriget. Det var så länge han verkade ha detta som enda mål som de kapitalistiska staterna i Väst lät honom hållas; den så kallade ”eftergiftspolitiken” till Hitler ägde rum mot bakgrund av att man såg honom som ett bålverk mot kommunismen.
Därför lät man Hitler sluka både Österrike och Sudetlandet. Det var först när Hitler till synes svängt om och bildat sin pakt med Stalin i augusti 1939, och med denna i ryggen angrep Polen, som de Västallierade också svängde om och konfronterade honom genom krigsförklaringen den 3 september 1939. Detta drev Hitler till en rad defensiva krig i Europa för att ha ryggen fri när han slutligen genomförde sitt primära krigsmål, att invadera Sovjetunionen. Men det var inga ”oförberedda länder” han angrep när han invaderade Frankrike och började bomba Storbritannien – dessa länder hade rustat upp till en nivå som överträffade Tyskland. Att tyskarna ändå besegrade Frankrike har helt andra orsaker.
Den kapprustning som startar nu är samma fenomen som – och detta är historikerna tämligen överens om – var en av de viktigaste orsakerna till första världskrigets utbrott 1914. Se denna artikel där vi går igenom detta.
Den historiska parallellen till vår tid är inte alls 1939, utan snarare 1914. Dagens makthavare vill att vi ska ”ta lärdom” av 1939, och det är självklart att de vill beskriva dagens verklighet i de termerna, eftersom det gynnar dem: Då kan de få folken att gå med på sociala nedskärningar och t.o.m. försämringar av demokratiska rättigheter för att sätta landet på en ordentlig krigsfot. Vad de inte talar om, är att denna kapprustning är det främsta säkerhetshotet, och att det är de själva som är hotet.
Tänk “utanför boxen”
Folken måste istället dra lärdom av den mest näraliggande parallellen, 1914 och åren strax dessförinnan. Två år före första världskrigets utbrott samlades Andra Internationalen till möte i Basel, Schweiz. På det mötet kom de socialistiska partierna överens om att de i sina respektive länder skulle arbeta för att förhindra ett kommande storkrig genom att mobilisera arbetarklassen. Läs artikeln om detta.
Makthavarna i Väst driver oss mot ett storkrig. Lösningen finns i att tänka ”utanför boxen”, att inte acceptera deras problemformulering där de fokuserar på relationerna mellan olika regimer. Istället måste band knytas direkt, från folk till folk. För fred och förståelse mellan folken.
Lösningen ligger i internationalism mellan folken. Annars blir det kärnvapenapokalyps. Något mellanting finns inte.
Historien lär oss att eftersom en sådan politisk utveckling oundvikligen leder till ett ifrågasättande i grunden av hela det borgerliga, kapitalistiska systemet, måste de som går i täten komma från den enda samhällsklass som inte har några band till kapitalistklassen, arbetarklassen.
Vänstern finns knappt längre
Uppgiften är gigantisk, det ska vi inte sticka under stol med. Det finns knappast någon vänster i Sverige som är beredd att ta på sig denna uppgift.
Socialdemokraterna har för länge sedan sålt sin själ till imperialismen och sitter nu förankrade i krigshetsar-båten.
Vänsterpartiet är helt och hållet inriktat på att bli ”acceptabelt” för de krigshetsande Socialdemokraterna, och kommer att fortsätta förflytta sig allt längre bort från den vänsterposition de en gång i tiden hade. Det samma kan sägas om Miljöpartiet, som inte ens är antikapitalistiskt.
Flera av de små vänstergrupperna sitter antingen fast i sin de facto arbetarklassfientliga sekterism, eller så har de omvandlats till genombyråkratiserade små handlingsförlamade kompis- och ”tyckar”-gäng. I båda fallen uppfattas de som frånstötande av arbetarklassen. Det finns dock undantag, men här är inte platsen att diskutera detta. I vilket fall som helst har de små vänstergrupperna inte kunnat locka några större grupper ur arbetarklassen.
Det som behövs är en nyorganisering, och denna kan mycket väl börja genom att det bildas forum för samtal där människor kan mötas för att prata om sin oro över utvecklingen och om vad vi kan göra.
Vi kan om vi vill
Det är bråttom. Folken skriker efter fred, och i frånvaro av ett humanistiskt och demokratiskt vänsteralternativ har extremhögern redan börjat fylla detta utrymme. I Tyskland, Frankrike och Storbritannien marscherar Putin-vänliga partier mot makten. Om folkens fredssträvan inte ska kidnappas och omvandlas till Putin-vurmande, är det dags att vi sätter igång och bygger ett alternativ. Vi kan om vi vill. Vill vi?
Kontakta klimatomsorg@gmail.com för att få veta mer om forum för enkla samtal där människor utan att binda sig till något kan mötas för att prata om sin oro över utvecklingen och om vad vi kan göra. Kontakta oss också för att berätta om de lokala fredsinitiativ och liknande som finns. Vi skriver gärna om det. Sprid detta till fler.
För att få dylika nyheter och kommentarer som inte återges i vanliga västliga nyhetsmedier, kan du med fördel följa och prenumerera på Klassperspektiv. Det är helt kostnadsfritt. Sprid även Klassperspektivs artiklar till dina vänner och bekanta. För att få en gratisprenumeration, klicka HÄR.
Upptäck mer från Klassperspektiv
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
