Vi har nöjet att nedan publicera ett inlägg från Venezuelas ambassadör i Oslo, Ramón Gordils

Många av våra artiklar har på senare tid behandlat utvecklingen kring USAs upptrappning av attackerna på Venezuela. Det är ingen tillfällighet att vi ger detta stort utrymme. Det handlar om USAs ökande ansträngningar att behålla kontrollen över Latinamerika, som stormakten betraktar som sin bakgård. Men samtidigt får Kina allt större inflytande i regionen. Det är en historisk kamp och ett historiskt skifte som pågår. Det gamla mot det nya. Hot, påtryckningar, tullar militär mot lån, investeringar, handel. Händelseutvecklingen är svårbedömd. Alltfler varnar för att USA är berett att ingripa militärt, därav alla provokationer och militär uppbyggnad. 

Venezuela försvarar sig mot ett nytt hot från USA – Den verkliga kartellen finns i norr

Under 2025 har världen med förvåning bevittnat den extravaganta vändning som den amerikanska regeringen har tagit sedan Donald Trump återvände till presidentposten. Inte nöjda med det motstånd som deras strävan att utnämna sig till världens polis väcker, kommer nu också den ocensurerade exponeringen av de allvarliga interna konflikterna mellan de olika miljardärfraktionerna som ingår i regeringen, där var och en kämpar för sina egna intressen.

En dag använder Trump förtal för att anklaga ett land för att översvämma USA med droger och två dagar senare meddelar han att de har nått ett stort handelsavtal som gynnar endast en av parterna. Utpressning och hot har normaliserats som förhandlingstaktik. Inget land är säkert. Alla har hotats på något sätt, antingen med absurda tullar eller med våld. Det verkar inte finnas några regler på denna skolgård som befolkas av alltför många mobbare.

Venezuelas fall är inget undantag, i den meningen att man också har försökt utöva utpressning mot landet. Men i själva verket är det ett undantag, eftersom det venezuelanska folket och dess regering har slagit sig samman för att avvisa hoten och försvara inte bara sin självbestämmanderätt, utan också rätten att utveckla en regeringsmodell som använder landets omfattande naturresurser till förmån för de mest behövande, och inte för att ytterligare berika utländska miljardärer.

Det är detta, och inget annat, som de senaste attackerna från Trump och hans regering av trakasserare mot Venezuela handlar om.

Venezuela är inte bara det land som har de största bevisade oljereserverna på sitt territorium. Det har också historiskt sett certifierats som det land på den amerikanska kontinenten som har den mest effektiva politiken för att bekämpa narkotikahandel, enligt rapporter från FN:s kontor för narkotikakontroll och brottsbekämpning (UNODC).

Detta är möjligt bland annat tack vare att Venezuela för 20 år sedan utvisade den fruktade amerikanska Drug Enforcement Administration (DEA), världens största narkotikakartell, från sitt territorium. Trots det nämner inte denna myndighet Venezuela överhuvudtaget i sina rapporter om drogsmuggling.

Sedan tjugo år tillbaka och än idag är Venezuela ett territorium fritt från olagliga odlingar; det är ett territorium fritt från laboratorier för bearbetning av droger; det är regionalt ledande när det gäller beslagtagande av droger som försöker passera genom dess territorium; och det är regionalt ledande när det gäller att neutralisera flygplan som försöker transportera droger genom dess territorium.

Videospelare

Video av USAs sprängning av en båt med elva människor ombord. Knappast droger med så mycket folk och så lite last. Bevisen är sprängda, liksom passagerarna. Rättvisa enligt USA med sin ”regelbaserade världsordning”. 

Allt detta trots att Venezuela delar mer än 2 000 kilometer gräns med Colombia, världens största narkotikaproducent, något som inte har förändrats trots att landet har inte mindre än sju amerikanska militärbaser som installerades för tjugo år sedan just för att bekämpa narkotikahandeln.

Trots alla dessa bevis har president Donald Trump fattat det ovanliga beslutet att ”utse” Venezuelas regering till en kriminell organisation som ägnar sig åt narkotikahandel, som påstås ledas av ingen mindre än statschefen själv, och som har fått det hollywoodska namnet ”solkartellen”, vars existens inte kan verifieras av någon specialiserad internationell myndighet.

Utifrån denna förtalskampanj, under förevändning av att bekämpa narkotikahandeln, har man beslutat att mobilisera en hel militärflotta – inklusive sju jagare, nästan 5 000 soldater, ett stort antal stridsflygplan av senaste generationen och till och med en ubåt med kärnvapenförmåga – till södra Karibien, vid gränsen till Venezuelas territorialvatten, med den angränsande ön Puerto Rico som operationsbas, den latinamerikanska systernation som USA fortfarande behåller som en av de sista kolonierna på kontinenten.

En märklig strategi för att bekämpa narkotika: jagare, ubåtar och jaktflygplan mot smugglarnas smygbåtar.

I praktiken är detta en öppen utmaning mot de latinamerikanska och karibiska länderna, som har beslutat att förklara sin region som en fredszon, och dessutom en flagrant kränkning av de regionala avtalen om icke-spridning av kärnvapen, som USA är skyldigt att följa.

Det märkliga är att nästan 90 % av narkotikahandeln till USA kommer via Stilla havet, precis på den motsatta sidan av kontinenten, kanske för att man utnyttjar den monumentala geografiska okunnighet som tillskrivs det US-amerikanska samhället.

I själva verket är den enda aktiva sjövägen mellan Venezuela och USA den som transporterar venezuelanskt olja till raffinaderierna i Mexikanska golfen, som klarar av att transportera råoljan på bara tre eller fyra dagars segling, det vill säga två veckor mindre än den som kommer från länderna i Mellanöstern.

Donald Trump själv sa det redan i slutet av sin första mandatperiod, när han beklagade misslyckandet med sin tidigare strategi att erkänna en av sina marionetter som Venezuelas regering: ”Vi skulle ha tagit över landet, vi skulle ha fått all den oljan, den skulle ha funnits alldeles intill”.

Trump har offentliggjort bombningen av tre mindre fartyg, som anklagats för att transportera droger, och skryter med att ha dödat dussintals besättningsmedlemmar, utan rättegång eller bevis, i ett försök att normalisera grymheten och summariska avrättningar. Dessa händelser har till och med skandaliserat US-amerikanska kongressledamöter, men deras uppmaning till regeringen att begära förklaringar har glatt ignorerats.

Venezuela är inte ensamt

De flesta medlemsländerna i Gemenskapen av latinamerikanska och karibiska stater (CELAC) har uttryckt sin oro över denna militära eskalering i regionen och har upprepat sitt krav på att Latinamerika och Karibien ska förbli en fredszon. Andra länder som Kina och Ryssland har fördömt USA:s agerande och uppmanat till att kampen mot narkotikahandeln inte ska användas som en ursäkt för att undergräva ekonomisk säkerhet, friheter och rättigheter. De har också uttryckt att Venezuela har en oförytterlig rätt att fritt bestämma sin politiska, ekonomiska och sociala väg utan yttre påtryckningar.

Venezuela är ett fredligt land som ständigt utövar sin demokrati – den äldsta i Sydamerika – och fortsätter att med värdighet motstå de över tusen ensidiga tvångsåtgärder som har införts för att kväva dess befolkning.

Här ett exempel: även om militärtjänstgöring inte är obligatorisk i Venezuela har president Nicolás Maduro under de senaste veckorna uppmanat befolkningen att göra sig redo för en eventuell direkt militär aggression. Överraskande nog har över en miljon personer svarat på uppmaningen och anslutit sig till den miljon medlemmar som redan ingick i Milicia Bolivariana, den största delen av landets militära styrkor.

Detta visar hur den försvarsdoktrin som ärvts från kommendant Hugo Chávez tid är rotad i det venezuelanska folkets själ, ett medvetet och mobiliserat folk som är berett och förberett sig för att försvara sin suveränitet, sin självbestämmanderätt och, det mest värdefulla, sitt oberoende.

Venezuelas ambassadör i Oslo,  Ramón Gordils 250915 (ZT)

Gillar du det Svensk-Kubanska Föreningen gör?

Vill du bidra till kampen mot den omänskliga blockaden?

Swisha en tjuga eller valfri summa till

123 589 0975 eller pg 40 54 11 -0

Ett ännu mer betydelsefullt stöd är medlemskap!

Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap

150 kr för pensionärer, arbetslösa och studerande) Samma swish som ovan.

För att få dylika nyheter och kommentarer som inte återges i vanliga västliga nyhetsmedier, kan du med fördel följa och prenumerera på Klassperspektiv. Det är helt kostnadsfritt. Sprid även Klassperspektivs artiklar till dina vänner och bekanta. För att få en gratisprenumeration, klicka HÄR.