När Venezuela nämns i dagens politiska debatt börjar berättelsen ofta med Hugo Chávez – eller slutar med Nicolás Maduro. Det osynliggör en avgörande historisk sanning: Venezuelas djupa samhällskris började inte med socialism, utan med högerpolitik och nyliberal omstrukturering under 1980- och 1990-talen.
För att förstå varför begrepp som “höger”, “marknadsreformer” och “IMF” fortfarande väcker motstånd i Venezuela – även bland människor som i dag är kritiska till regeringen – måste man förstå vilka klassintressen som styrde politiken före Chávez, och hur dessa intressen hanterade krisen när oljepengarna tog slut.
1970-talet: oljerikedom och klasskompromiss
Under 1970-talet var Venezuela ett av Latinamerikas rikaste länder per capita. Detta berodde på en exceptionell oljeböm efter 1973. Staten fungerade som fördelare av oljeöverskottet i ett system som kan beskrivas som statlig oljekapitalism.
Den dominerande ideologin var:
– utvecklingsnationalism
– statlig intervention
– keynesiansk efterkrigspolitik
Staten expanderade välfärden, subventionerade basvaror och transporter, byggde ut utbildning och sjukvård och skapade offentlig sysselsättning. Detta möjliggjorde en relativ social stabilitet och en växande medelklass.
Men problemet var strukturellt:
– ekonomin blev extremt oljeberoende
– produktiv industri utvecklades inte
– staten byggde inga långsiktiga buffertar
– konsumtion ökade snabbare än produktivitet
När oljepriserna var höga fungerade systemet. När de föll, bröts kompromissen.
1980-talet: kris och ideologisk omsvängning
När oljepriserna föll i början av 1980-talet sprack modellen. Staten fick minskade inkomster, skuldsättningen ökade och inflationen steg. I stället för att demokratisera ekonomin eller bryta oljeberoendet valde den politiska eliten att försvara kapitalets intressen.
Här sker den ideologiska vändningen:
– från statlig stabilisering
– till marknadsdisciplin
– från social kompromiss
– till åtstramning
Detta sammanföll med den globala nyliberala offensiven, där institutioner som IMF fick ökat inflytande över krishantering i Syd.
1990-talet: nyliberal chockpolitik och klasskrig uppifrån
Under slutet av 1980-talet och hela 1990-talet styrdes Venezuela av regeringar från de borgerliga partierna Acción Democrática och COPEI. Dessa partier var socialdemokratiska respektive kristdemokratiska, men genomförde nu en klassisk nyliberal agenda.
Den brutala högerpolitiken bestod av:
– avskaffade subventioner
– prisliberaliseringar
– nedskärningar i offentlig sektor
– privatiseringar
– finansiell avreglering
Detta var en klassisk, katastrofal nyliberal krishantering.
För arbetarklassen och de fattiga innebar detta:
– plötsligt dyrare mat
– kraftigt höjda transportkostnader
– försämrad tillgång till sjukvård
– osäkrare arbeten
– en stat som drog sig tillbaka
För kapitalägare och banker innebar samma politik:
– statliga räddningspaket
– skydd mot konkurs
– kapitalflykt utan konsekvenser
Detta var ett klasskrig uppifrån.
När protesterna exploderade 1989 – det så kallade Caracazo (se bilderna) – svarade staten med militärt våld. Hundratals, sannolikt många tusen, fattiga dödades. I folkets medvetande kopplades därmed: nyliberalism + högerpolitik + IMF + repression.
Resultatet: massfattigdom och legitimitetskris
Mot slutet av 1990-talet levde omkring:
– 60–65 procent av befolkningen i fattigdom
– upp till 30 procent i extrem fattigdom
Detta var en social katastrof. Institutionerna existerade, men hade förlorat all legitimitet. Arbetarklassen hade offrats för att rädda ett system som inte längre fungerade.
Det är avgörande att förstå:
detta skedde före Chávez.
Därför blev Chávez möjlig
När Hugo Chávez trädde fram i slutet av 1990-talet gjorde han det i ett politiskt tomrum. Den nyliberala ordningen hade misslyckats ekonomiskt och diskrediterats moraliskt.
Hans budskap fungerade inte för att folket var okunnigt, utan för att de:
– hade levt igenom högerpolitikens kris
– hade burit kostnaden
– hade sett eliterna räddas
Chávez första år innebar verkliga sociala förbättringar för miljoner människor, dock utan att lösa de strukturella problem som ärvts från tidigare styren som senare gjorde framstegen instabila. Framstegen byggde i hög grad på omfördelning av oljeintäkter, inte på strukturell förändring av produktionssättet.
Chavismens misstag är många: De borde ha använt oljerikedomens andrum till att systematiskt (inte bara här och var) förändra maktförhållandena i produktionen, inte bara till att förbättra konsumtionen. I stället för statlig toppstyrning borde verklig arbetarkontroll ha byggts i företag och industrier, med valda ledningar och demokratiskt ansvar. Oljepengar användes i stor skala för satsningar på livsmedel, läkemedel, byggmaterial och andra basindustrier. Staten startade nya företag, nationaliserade befintliga och pumpade in kapital. Men arbetarna fick sällan faktisk makt över investeringar, produktion eller ledning. Besluten fattades uppifrån – av ministerier, partifunktionärer eller militära chefer. När problem uppstod saknades både ansvar och korrigerande mekanismer.
Samtidigt borde den parasitära import- och spekulationsbourgeoisin ha konfronterats öppet genom att slå ned valutafusk, kapitalflykt och krisprofitörer, i stället för att tolereras eller integreras i systemet. För att detta skulle ha varit möjligt krävdes starka, självständiga fackföreningar med rätt att strejka och utöva konflikt även mot staten, samt en massiv satsning på arbetarklassens tekniska och industriella kompetens. Slutligen borde folkmakt ha institutionaliserats genom verklig lokal beslutanderätt och kollektiva ledningsformer, i stället för att byggas kring personligt ledarskap. Utan en sådan förskjutning av den materiella makten förblev omfördelningen sårbar, och de sociala framstegen kunde inte bli bestående.
Kort sagt: Makten borde ha lagts i arbetarklassens händer.
I dag: varför sanktionerna gör situationen värre än då
Jämfört med slutet av 1990-talet har venezuelaner i dag det sämre på nästan alla sociala indikatorer. Detta beror inte enbart på oljeprisfallet och brister i den inhemska politik, utan också på ekonomisk krigföring genom sanktioner, framför allt från USA.
Sanktionerna:
– minskar statens oljeintäkter
– försvårar import av mediciner och utrustning
– isolerar landet från det globala finanssystemet
Krisen började innan sanktionerna – men sanktionerna har fördjupat och brutaliserat den.
Utan sanktioner hade Venezuela i dag sannolikt haft det bättre än i slutet av 1990-talet. Med sanktioner har krisen blivit humanitär.
Slutsats: vad vänstern måste förstå
Venezuelas historia visar inte socialismens misslyckande.
Den visar istället hur det går utan verklig socialism – den visar:
– oljekapitalismens begränsningar
– nyliberalismens klassvåld
– hur högerpolitik förstör social legitimitet
– hur ekonomiska sanktioner straffar arbetarklassen
– att framsteg i arbetarklassens namn bara kan vidmakthållas om arbetarklassen håller i rodret
Att förstå detta är avgörande för varje seriös analys. Utan den historien reduceras Venezuela till en propagandasaga – och nyliberalismens verkliga offer suddas ut. Högern har ingenting att lära Venezuelas fattiga, mer än att det är något man ska akta sig för.
För att få dylika nyheter och kommentarer som inte återges i vanliga västliga nyhetsmedier, kan du med fördel följa och prenumerera på Klassperspektiv. Det är helt kostnadsfritt. Sprid även Klassperspektivs artiklar till dina vänner och bekanta. För att få en gratisprenumeration, klicka HÄR.
Upptäck mer från Klassperspektiv
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
