Vem är det som gjort Europa beroende av USA egentligen?

I veckan har det Europeiska ledarskapet i Davos slagit sig för bröstet gentemot USA:s imperialistiska ambitioner att ta Grönland, och man har (utom hörhåll för Trump) högljutt proklamerat vikten av ett ”Europeiskt oberoende” gentemot USA. Men vem är det egentligen som har sett till att vi idag är helt beroende av USA? De nya tongångarna om “oberoende” ekar rätt ihåliga från en europeisk maktelit som konstant under de senaste åren varit sysselsatta med att helt försätta oss européer i knät på det amerikanska imperiet.

Låt vara att mötet i Davos numera framstår som ett jippo i periferin i världen; en ankdamm för en globalt sett mer och mer betydelselös västerländsk maktelit. Det är inte längre i det avindustrialiserade och desperata väst som de stora ekonomiska omvälvningarna sker och de stora besluten fattas. Den intressanta ekonomiska utvecklingen sker istället i tilltagande grad i östra Asien, där den egentliga tillverkningsindustrin, ägandet och konkurrenskraften finns.

Men detta förhållande gör bara Macrons, Kristerssons, von der Leyens & Co:s utspel om plötsligt europeiskt ”oberoende” gentemot USA ännu mer komiskt (en komik som bara ökar av Macrons solglasögon, och av att NATO:s generalsekreterare Mark Rutte så sent som förra veckan kallade Trump för ”Daddy”). Hela den västeuropeiska maktapparaten, inklusive sittande styren – ja, alltifrån politiker till näringsliv och media – har under de senaste fyra åren i huvudlös panik över Ukraina tillbringat tiden med att försätta sig själva och därmed oss alla i Europa fullständigt i klorna på USA.

Nu agerar man som yra höns, och alla har såklart drabbats av kollektiv glömska över vem det egentligen var som gjorde Europa så beroende av USA. Ledtråd: det var dagens europeiska ledare själva som gjorde det. Men vad säger denna glömska, denna falska uppstudsighet, dessa Davos-charader om europeisk ”enighet” (där Rutte till sist på eget bevåg förhandlar om och tycks vilja ge bort bitar av Grönland utan att tillfråga varken grönlänningar eller danskar); vad säger denna politiska teater, om kompetensen och trovärdigheten hos Europas nuvarande ledarskap?

Macron, Merz, Kristersson & Co har gjort oss beroende av amerikansk energi
När Ryssland gick in i Ukraina 2022 så uppstod en slags feberyrsel bland makteliten i Europa, där man genast föresatte sig att kapa alla band till Ryssland, även de som höll europeiska energipriser nere. Istället för rysk olja skulle man nu köpa mycket dyrare (och mycket miljöfarligare) amerikansk frackingolja, och man skulle kapa alla ryska gasledningar och istället helt förlita sig på bland annat amerikanska, dubbelt så dyra leveranser av gas. Nordstream skulle väck – hur eller vem som stod för det var visst inte så noga. Förundersökningen av sprängningen av Nordstream lades ner.
Att energi- och matpriser, bland mycket annat gick upp i europeiska länder gjorde inte heller så mycket – ryssen skulle besegras till varje pris.
Kritiska röster som ifrågasatte det kloka i att göra sig helt beroende av USA – vilka ju stuckit kniven i ryggen på alla ”allierade” de dittills någonsin haft – tystades och kallades för ”Putinkramare”.
Som resultat har Europa idag blivit helt energiberoende gentemot USA. Något som kejsar Trump såklart vet att utnyttja, både när det gällande tullsatser, landanspråk, politiska och militära påtryckningar, etc.

Tyskland, Europas f.d. ekonomiska motor, har avindustrialiserat sig självt
Europa riktade även sanktioner mot Ryssland, och man förkunnade att Ryssland strax skulle gå under när Europa inte längre köpte ryska råvaror. Men flera europeiska banker påpekade redan tidigt i egna utredningar, att sanktionspaketen riskerade att bli mycket ekonomiskt problematiska för Europa. Tysk industri, som EU:s ekonomi mer eller mindre helt vilar på, skulle inte ha råd att hålla sig konkurrenskraftig av de ekonomiska påfrestningar som sanktioner mot Ryssland skulle innebära. Det var visst råvarorna från Ryssland som höll priserna nere för tysk tillverkningsindustri och bilindustri.
Men, alla utredningar och all maning till vett och sans skedde för döva öron; allting annat än den offentliga, tvärsäkra, krigslystna linjen, tystades ner fullständigt. Likriktningen, tystnadskulturen, frånvaron av debatt var öronbedövande. Man får nog gå tillbaka till utbrottet av Första världskriget (då de europeiska imperierna, alla lika säkra på att de skulle vinna, gick ut i krig mot varandra och dränkte kontinenten och hela världen i blodbad) för att hitta någon motsvarighet till den likriktning och tanklöshet som rått sedan 2022 i Europa.

Ryssland svarade dessutom på de europeiska ledarnas sanktioner genom att vända sig österut till Kina och Sydostasien, och sälja sina varor dit istället. Lång historia kort: asiatisk tung industri blomstrade på tysk bekostnad så till den grad, att det tyska industriundret – som under 1900-talet kallades oövervinnligt och oersättligt – nu helt enkelt ersattes, och idag är ett minne blott. Det fanns helt plötsligt billigare alternativ till tysk industri runt om i världen, av samma kvalitet. Så världens konsumenter vände sig helt enkelt dit istället. Det som skulle blivit en bojkott av Ryssland blev till en tilltagande ekonomisk isolering av Europa – något som folket i Europa känt av i form av inflation, lågkonjunktur, kraftigt stegrade priser samt ekonomisk ovisshet. Den europeiska nedgången gav naturligtvis också fördelar till amerikansk tillverkningsindustri visavi Europa.

En stor del av Europas budget har lagts på vapen
I paniken över Ryssland har många europeiska länder också lagt en stor del av sin statsbudget på att förse Ukraina med vapen, under de fyra år som gått sedan kriget inleddes. Europa har också skrivit dyra vapenkontrakt med USA; Trump skryter ibland om vilka Europeiska beställningar USA fått, och vilka överpriser man tar för detta från amerikanskt håll. En stor del av den ekonomiska kapaciteten i Europa har under de senaste fyra åren ägnats åt att gräva ner sig i Ukraina.

DCA-avtalet innebär en amerikansk ockupation av Sverige
Och svenskt styre – både nuvarande och föregående regeringar – är inte sämre kålsupare än övrigt europeiskt ledarskap när det gäller att göra sitt land helt beroende av USA. Utöver att Sveriges befolkning, utan varken folkomröstning eller vidare diskussion, tvingades in i militärjuntan NATO – där ju Sverige nu blir skyldiga att agera militärt på nycker från USA och dess diverse mentalsjuka presidenter (så länge anfallsjuntan NATO nu består, vill säga) – så gick Sverige 2023 med i DCA-avtalet, som ger USA full tillgång till 17 svenska militärbaser.

Avtalet innebär bland annat även att amerikansk militär posterad i Sverige inte lyder under svensk lag, utan under egen lag(!). (Vad amerikansk lag innebär för civila medborgare har världen tydligt bevittnat under de senaste dagarna, då maskerade regimagenter, obehindrat och påhejat av den amerikanska regimen och dess anhängare, kallblodigt mördar amerikanska medborgare helt oprovocerat på Minneapolis gator.) DCA-avtalet har av många beskrivits som en amerikansk ockupation av Sverige; begreppet ”ockupation” är nog rentav en underdrift när det gäller en ockupant som det amerikanska imperiet – som inte bryr sig om lagen.

Trovärdigheten för Europas ledarskap är körd i botten
Redan före Grönlandskrisen var det europeiska ledarskapets trovärdighet körd i botten. Tysklands förbundskansler Merz var nere på 23% i sina förtroendesiffror, i Paris härjade upplopp, i London rådde ständig ekonomisk kris och man arresterade pensionärer som demonstrerade för Palestina. Europeiska Palestinademonstranter, ursinniga över västs folkmord och barnförintelse i Gaza, och över de egna ländernas medskyldighet och stöd till folkmordskolonin Israel, svämmade över gator och torg i hela Europa med sitt solidaritetsbudskap.
Detta är ett kvitto på inkompetensen och det bristfälliga ledarskapet i Europas maktskikt; att man nu på allvar verkar tro att någon ska ta de plötsliga proklameringarna över europeiskt ”oberoende” gentemot USA på allvar – särskilt när det alltså är det europeiska ledarskapet själva som i närtid har orsakat hela det nuvarande beroendet gentemot USA. Detta vittnar också om ett folkförakt hos styret i Europa. Ledarna räknar på allvar med att folk inte kommer att minnas skeenden som ägde rum bara för några veckor sedan.

Att hoppas på att kejsar Trump skulle låta något europeiskt ”oberoende” lyckas, det är att hoppas på att en psykopat gör avkall på sitt eget överläge. Lycka till med den förhoppningen, till alla som när den.

Europa, som är medskyldigt till folkmordet i Gaza, och som ligger bakom 500 års kolonial våldtäkt av världen, har inget moraliskt försteg gentemot någon alls
Ibland hörs röster från Europeiskt ledarskapshåll, som tycks erkänna en del av de ovan beskrivna felsteg som gjorts under de gångna åren, som lett till ett totalberoende gentemot det amerikanska imperiet, samt gentemot egenintresset och framförallt gentemot Europas befolkning. Men man ursäktar detta med att det var för ett gott ändamål: att rädda Ukraina från ryssen.
Samtidigt så har de europeiska ledarna stöttat det långt mycket värre folkmordet i Gaza gentemot den Palestinska befolkningen, genom att beväpna samt ge ekonomiskt och politiskt stöd till förövaren Israel, som man själva beskriver som en allierad. Att detta folkmord är sju resor värre för de civila i Gaza än vad Ukrainakriget är för Ukrainas civila behöver knappas påpekas. Redan efter en vecka i oktober 2023 hade Israel och väst mördat ungefär dubbelt så många barn i Gaza än vad som dittills dött under hela Ukrainakriget. Ganska snabbt hade Israel och väst mördat fler barn i Gaza än vad som dödats i hela världen under de fem föregående åren, enligt FN:s siffror.
Europas ledare, som stödjer detta folkmord, har inget moraliskt försteg gentemot vare sig Ryssland eller någon annan – och särskilt inte gentemot sin egen befolkning, som de kastat i gapet på det amerikanska imperiet och på kejsar Trump; en megaloman narcissist, en modern Caligula som av allt att döma nu löper amok, bland annat eftersom han nu åtnjuter fullständig beroendeställning från sina undersåtar i Europa. En beroendeställning som Europa till 100% har sina nuvarande ledare, Ulf Kristersson och Magdalena Andersson inräknade, att tacka för.

När USA nu vänder sig emot Europa och vill annektera Grönland, så står den Europeiska eliten medelst byxor och kjolar nere, sammanfattningsvis. Det är svårt att förutse saker i politiken, men att det inte kommer att sluta väl för Europas nuvarande ledarskap, som behöver bytas ut, det är både en förhoppning och en lågoddsare.

När väst faller, så behöver Europas nuvarande maktelit ställas till svars.