USA drogproblem beror inte på Venezuela – en simpel myt för att attackera landet

USA, världens största drogkonsument och penningtvättare, gör Venezuela till syndabock med den fabricerade etiketten ”narkostat”.

USA:s drogkris har ingenting att göra med Venezuela. 

En stor Cadillac-limousine med Jersey-registreringsskyltar stod parkerad längre ner i kvarteret. Få bland lokalbefolkningen i East Harlem ägde ens bilar, än mindre nya. Nyfiken frågade jag gatubarnen vad som stod på. De förklarade nonchalant att maffian kommer varje vecka för att hämta drogpengar. Senare hittade jag en lekplats, som fungerade som en veritabel narkotikaloppmarknad varje kväll. Om en blanquito från förorterna och några tredjeklassare kunde avslöja den olagliga handeln, undrade jag varför tjänstemännen – som täckte staden med ”håll New York drogfritt”-skyltar – inte kunde göra detsamma.

Det var i slutet av 1960-talet, och jag undrar fortfarande varför USA – världens största konsument av narkotika, den största penningtvättaren av illegala drogpengar och den ledande vapenleverantören till kartellerna – inte har löst dessa problem.

En sak är klar: narkotikafrågan projiceras på Latinamerika. Vita husets talesperson Anna Kelly varnade för ”onda narkoterrorister som försöker förgifta vårt hemland”. Drogförbud har använts som ett vapen som en ursäkt för att införa imperial dominans, särskilt mot Venezuela.

Sedan Hugo Chávez valdes till Venezuelas president 1998 och initierade den bolivarianska revolutionen – en rörelse som katalyserade det rosa tidvattnet i Latinamerika och galvaniserade en antiimperialistisk våg internationellt – har Washington försökt krossa den. År 2015 anklagade den dåvarande amerikanska presidenten Barack Obama Venezuela för att vara ett ”extraordinärt hot” mot USA:s nationella säkerhet när det i själva verket var tvärtom; USA hotade Venezuela.

Obama införde ensidiga tvångsåtgärder – eufemistiskt kallade ”sanktioner”. Varje efterföljande administration förnyade och, i varierande grad, intensifierade sanktionerna, som är olagliga enligt internationell rätt, i en tvåpartiinsats. Men det imperialistiska målet om regimskifte motverkades av Venezuelas president Nicolás Maduros politiska ledarskap i samförstånd med landets folk och i stark allians med landets militär.

När drakoniska sanktioner har ”misslyckats” med att uppnå regimskifte, skickade president Trump ut en armada av krigsfartyg, F-35 stealthflygplan och tusentals trupper för att öka trycket.

Venezuelas president Nicolás Maduro svarade: ”Vad Washington vill är att kontrollera Venezuelas rikedomar [inklusive världens största oljereserver]. Det är anledningen till att USA placerade ut krigsfartyg, flygplan, missiler och en atomubåt nära Venezuelas kuster under förevändning att bekämpa narkotikahandel.”

Maduro hävdar att hans land är fritt från narkotikaproduktion och -bearbetning och hänvisar till rapporter från FN, Europeiska unionen och till och med US Drug Enforcement Agency (DEA). Den venezuelanske presidenten kunde också ha hänvisat till resultaten från Trumps egna säkerhetstjänster som frikände Maduro från anklagelsen om att ha lett drogkartellen Tren de Aragua.

Och på tal om samverkan med drogkarteller kunde Maduro ha kommenterat själva DEA, som utvisades från Venezuela 2005 för spionage. Oavsett det har DEA fortsatt att i hemlighet bygga upp narkotikamål mot Venezuelas ledare med vetskap om brott mot internationell rätt, enligt en rapport från Associated Press.

Venezuelas vicepresident Delcy Rodríguez framhåller att DEA ”har kända kopplingar till narkotikahandelns värld”. Till exempel avslöjade en utredning av det amerikanska justitiedepartementet att minst tio DEA-agenter i Colombia deltog i upprepade ”sexfester” med prostituerade som betalades av lokala drogkarteller. År 2022 avsatte DEA i tysthet sin chef i Mexiko för att ha upprätthållit otillbörliga kontakter med karteller. Detta understryker ett oroande mönster: DEA:s närvaro tenderar att sammanfalla med större narkotikaaktivitet, inte mindre.

USA ”är inte intresserade av att ta itu med det allvarliga folkhälsoproblem som dess medborgare står inför på grund av hög droganvändning”, påminner Maduro oss. Han påpekar att vinsterna från narkotikahandeln går in i det amerikanska banksystemet. Faktum är att illegala narkotika är en viktig amerikansk industri. Forskning från det amerikanska arméfinansierade RAND Corporation visar att narkotika rankas tillsammans med läkemedel och olja/gas som de viktigaste amerikanska råvarorna.

Den tidigare chefen för FN:s kontor för narkotika och brottslighet, Pino Arlacchi, kommenterade: ”Jag var i Colombia, Bolivia, Peru och Brasilien men jag har aldrig varit i Venezuela; det fanns helt enkelt inget behov.” Han tillade: ”Den venezuelanska regeringens samarbete i kampen mot narkotikahandel var ett av de bästa i Sydamerika; det kan bara jämföras med Kubas oklanderliga meritlista.

Detta faktum, i Trumps vanföreställda berättelse om ”Venezuela som en narkotikastat, låter som geopolitiskt motiverat förtal.” FN:s världsrapport om narkotika 2025 berättar en historia som är motsatt den som sprids av Trump-administrationen.

Enligt Arlaachi, om något latinamerikanskt land borde vara målet för USAs knarkbekämpning, så är det det USA-allierade Ecuador, nu världens ledande kokainexportör som använder bananbåtar som ägs av familjen till Trumps vän, den högerextrema presidenten Daniel Naboa.

Mexikanska presidenten Claudia Sheinbaum noterar att om någon ”allians” existerar med karteller, så ligger den ”i de amerikanska vapenbutikerna”, vilket belyser hur yankee-skjutvapen underblåser kartellvåld. Hon uppmanar Washington att se inåt på sin egen efterfrågan på narkotika och slappa tillämpning av lagarna. Om USA verkligen ville begränsa fentanyl, ”kan de bekämpa försäljningen av narkotika på gatorna i sina största städer … och [stoppa] penningtvätten” som är kopplad till handeln – åtgärder ”som de inte gör”.

Det rungande budskapet från Latinamerika är att det är vilseledande att bara skylla på dem för drogproblemet – USA:s egen aptit på droger och historia av interventionism är viktiga bidragsgivare. Lösningar kräver delat ansvar och samarbetsrelationer.

USA:s politik under Trump, som förväxlar terrorism med kriminell verksamhet, är en täckmantel för att projicera militär dominans. Att hävda rätten att ensidigt ingripa i grannstaternas suveräna territorier för att bekämpa karteller eller att mörda en båts besättning i Karibien är inte lösningar. Latinamerikanska ledare riktar strålkastarljuset tillbaka mot Washington. De pekar på amerikansk vapenpolitik, konsumentefterfrågan och baktankar bakom Washingtons förnyade ”krig mot droger”, såsom den nuvarande regimskifteoffensiven mot Venezuela. Drogproblemet kommer inte att lösas genom att göra Latinamerika till syndabockar, när USA ännu inte har tagit itu med de bakomliggande orsakerna på hemmaplan.

Roger Harris (sitter i sekretariatet för US Peace Council), Venezuelanalyses 250916 (ZT)

Washington Projects Its Drug Problem onto Latin America: Narco-State Myth Used to Attack Venezuela

HÄV BLOCKADEN AV KUBA!

Bli en del av solidaritetsrörelsen!   

Bli medlem i Svensk-Kubanska!

Eller skicka ett bidrag till Stödfonden!

Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)

Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0

Bidrag till insamlingen ”Mediciner till Kuba”

PG 23 57 15 – 0 ELLER Swish 123 182 37 72