USAs Latinamerikapolitik och de olika regeringarnas åtgärder diskuteras i denna intressanta artikel.

Trumps Latinamerikapolitik – knölpåken och svaren

Nedan en genomgång av USAs nuvarande politik i Latinamerika och en beskrivning av läget

Nu när Trumps imperium har passerat halvårsmärket blir det amerikanska imperiets hållning allt tydligare. Oavsett om det drivs av ”America First” eller globalism är målet fortfarande ”fullständig dominans”. Och nu när neokonservativa har tagit över det Demokratiska partiet finns det inga skyddsräcken från det så kallade oppositionspartiet.

Kalla det ”det nya kalla kriget”, ”början på tredje världskriget” eller – med Trumps egna ord – ”oändligt krig”, detta är den era som världen har gått in i. USA:s/sionisternas krig mot Iran har pausats, men ingen har några illusioner om att det är över. Och det kommer sannolikt inte att lösas förrän ena sidan avgörande och totalt segrar. Detsamma gäller för proxy-kriget med Ryssland i Ukraina. Sannolikt samma sak med Palestina, där krigets barbariska karaktär förvärrats till folkmord. Under tiden, sedan Obamas ”sväng mot Asien”, rustar imperiet för krig med Kina.

I Latinamerika och Karibien antar imperiets krig mot världen en hybridform. Blodbadet är mindre uppenbart eftersom vapnen tar formen av ”mjuk makt” – sanktioner, tullar och deportationer. Dessa kan ha samma dödliga konsekvenser som bomber, bara mindre uppenbara.

Att göra världen osäker för socialismen

Vissa västerländska vänsteranhängare förtalar och ifrågasätter de defensiva åtgärder som Kuba, Venezuela och Nicaragua måste vidta för att skydda sig mot imperiets planer på regimskifte. Däremot förstår Washington tydligt att dessa länder utgör ett ”hot genom att vara goda förebilder” för imperiet. Varje efterföljande amerikansk president, från Obama och framåt, har klassificerat dem som ”extraordinära hot mot USA:s nationella säkerhet”. Följaktligen utsätts de för de hårdaste tvångsåtgärderna.

I detta utmattningskrig använder historikern Isaac Saney exemplet Kuba för att visa hur varje felsteg från den revolutionära regeringens sida, eller brist i samhället överdrivs och används som vapen mot ön. Imperiets belägring, förklarar han, är inte bara ett försök att destabilisera ekonomin utan en medveten strategi för att kväva landet. Imperiets mål är att väcka inre missnöje, förvränga människors bild av regeringen och i slutändan rasera sociala landvinningar.

Kuba är hårdast drabbat av hybridkriget, men även Venezuela och Nicaragua har skadats. Alla tre länder har sett sin ”humanitära frigivning” för migranter i USA upphöra. Tillfällig skyddsstatus (TPS) har också dragits tillbaka för venezuelaner och nicaraguaner. Belastningen av återvändande migranter tillsammans med minskade penningöverföringar (som uppgår till en fjärdedel av Nicaraguas BNP) påverkar ytterligare deras respektive ekonomier.

Höga strafftullar hotar venezuelanska och nicaraguanska exportvaror till USA, tillsammans med stränga restriktioner för Caracas oljeexport. Samtidigt har skruvarna dragits åt i den sex decennier långa amerikanska blockaden av Kuba, med katastrofala humanitära konsekvenser.

Alla tre länderna kämpar dock tillbaka. De bildar nya handelsallianser med Kina och andra länder. Mexiko har ställt upp med olja för att hjälpa Kuba, och Kina installerar solcellsparker för att hantera de nu dagliga förlusterna av elkraft. Den höga livsmedelssäkerheten i Venezuela och Nicaragua har stärkt deras förmåga att motstå USA:s sanktioner, medan Caracas framgångsrikt har bekämpat en av Washingtons hårdaste migrationsåtgärder genom att säkra frigivningen av 252 av sina medborgare som hade fängslats i El Salvadors tortyrfängelse CECOT.

Venezuelas USA-stödda högerextrema opposition är i oordning. Den första Trump-administrationen erkände Juan Guaidós ”interimspresidentskap”, följt av Biden-administrationen som förklarade Edmundo González som vinnare av Venezuelas senaste presidentval. Men den nuvarande Trump-administrationen har ännu inte stött González, utan erkänner de facto Venezuelas president Nicolás Maduro.

Nicaraguas högeropposition är också skakad av en bieffekt av Trumps hårda behandling av migranter – många återvänder frivilligt till ett land som oppositionen hävdar är ”osäkert”, medan USA:s inrikessäkerhetsdepartement till och med har lovordat deras hemlands senaste framsteg. Och några av Trumps framstående kubansk-amerikanska anhängare ifrågasätter nu hans ”maximala påtryckningskampanj” för att den går för långt.

Oroade vatten för den rosa vågen

Den nuvarande progressiva vågen, det så kallade rosa tidvattnet, initierades av den mexikanska presidenten Andrés Manuel López Obradors jordskredsseger 2018. Hans efterträdare i MORENA-partiet, Claudia Sheinbaum, vann med en ännu större marginal 2024. Mexikos första kvinnliga president har visat sig vara kanske världens mest värdiga och kompetenta motståndare till clownen i Vita huset, som har hotat med tullar, utvisningar, militära ingripanden och mycket mer mot sin södra granne.

De vänsterorienterade presidenterna Gabriel Boric i Chile och Gustavo Petro i Colombia är begränsade till en mandatperiod. Båda har mött oppositionella lagstiftande församlingar och djupt rotade reaktionära maktblock. Den chilenska kommunistpartiets kandidat Jeanette Jara är favorit att gå vidare från första omgången i presidentvalet i november 2025, men kommer att möta en utmanande slutomgång om högern enas, vilket är troligt, kring en extremistisk kandidat.

Som den första icke-högerpolitiker i Colombias historia har Petro haft en tumultartad presidentperiod. Han anklagar trovärdigt sin före detta utrikesminister för att ha samarbetat med USA för att störta honom. Presidentposten kan mycket väl återgå till högern i valet i maj 2026.

Boric i Chile, Petro i Colombia, Yamandú Orsi i Uruguay och Brasiliens Luiz Inácio Lula da Silva träffades i juli som regionens center-vänsterpresidenter, med en agenda som innefattade att hantera Trump, främja multilateralism och (kan vi anta) hålla avstånd till regionens mer vänsterorienterade regeringar, Kuba, Venezuela och Nicaragua.

Med vacklande popularitetssiffror kommer Lula sannolikt att ställa upp i omvalet i oktober 2026. Som ledare för regionens största ekonomi spelar Lula en ledande roll på världsarenan och har varit ordförande för tre globala toppmöten under ett år. Men utan majoritetsstöd i Nationalförsamlingen har Lula balanserat mellan Washington och den globala södern, och ofta kapitulerat för USA:s intressen (som i sitt veto mot BRICS-medlemskap för Nicaragua och Venezuela). Oavsett detta hotar Trump Brasilien med en förödande exporttull på 50 % och blandar sig öppet i rättegången mot den före detta högerpresidenten Jair Bolsonaro, som är anklagad för uppror. Hittills har Trumps agerande slagit tillbaka och väckt ilska bland brasilianarna. Lula kommenterade att Trump ”inte valdes till världens kejsare”.

År 2021 tog Honduras president Xiomara Castro över en narkostat som var underordnad Washington. Hon har försökt att driva på utvecklingen åt vänster. Eftersom hon enligt konstitutionen är begränsad till en mandatperiod överlämnar Castro kandidaturen för Libre-partiet i novembervalet till före detta försvarsminister Rixi Moncada, som står inför en tuff kamp med ihållande inblandning från USA.

Bolivias regerande parti Movement Toward Socialism (MAS) är fast i en självförstörande inbördes strid mellan före detta president Evo Morales och hans före detta protegé och nuvarande president Luis Arce. Den energiska bolivianska högern ser fram emot presidentvalet den 17 augusti.

Israelisk infiltration åtföljer amerikansk militär penetration

Analytikern Joe Emersberger konstaterar: ”Idag har all geopolitik koppling till Gaza, där den imperialistiska ordningen har avslöjats som aldrig förr.” I trots mot Washington samlades Haag-gruppen i Colombia för ett krismöte om Gaza för att ”vidta kollektiva åtgärder grundade på internationell rätt”. Den 16 juli godkände regionala stater – Bolivia, Kuba, Colombia, Nicaragua och Saint Vincent och Grenadinerna – löftet att vidta åtgärder till stöd för Palestina, och andra kommer sannolikt att följa efter. Brasilien kommer att ansluta sig till Sydafrikas klagomål mot Israel vid Internationella domstolen.

I den andra änden av det politiska spektrumet finns den självutnämnde ”världens coolaste diktator” Nayib Bukele från El Salvador och hans allierade Javier Milei från Argentina och Daniel Noboa från Ecuador. Förutom att de smörar för Trump stöder de hängivet Israel, som har spelat en avgörande roll för att möjliggöra de mest brutala reaktionärerna i regionen. Noboa säger till Israels Netanyahu att de ”har samma fiender”.

I februari varnade USA:s Sydkommando: ”Tiden är inte på vår sida.” Den upplevda faran är en ”metodisk invasion” av vårt ”grannskap” av både Ryssland och Kina. Kina har blivit regionens näst största handelspartner efter USA, och även högerregeringar är ovilliga att äventyra sina relationer med Peking. Imperiets lösning är att ”fördubbla våra ansträngningar för att etablera militärt engagemang” och använda humanitärt bistånd som ”ett viktigt verktyg för mjuk makt”.

Trump har tagit vid där Biden slutade och har utökat USA:s militära inflytande, särskilt i Ecuador, Guyana, Brasilien, Panama och Argentina. Den omfattande narkotikahandeln, som i sig är ett resultat av den efterfrågan som USA har skapat, har fungerat som en trojansk häst för USA:s militaristiska interventioner i Haiti, Ecuador och Peru, och hotar nu även Mexiko.

I Panama utlöste president José Mulinos underkastelse inför Trumps ambitioner att kontrollera Panamakanalen och minska Kinas inflytande massiva protester. Trumps medverkan i folkmordet på palestinierna motiverade Petro att förklara att Colombia måste lämna Nato-alliansen och hålla sig på avstånd från ”militärer som släpper bomber på barn”. Colombia har samarbetat med Nato sedan 2013 och blev 2017 den enda latinamerikanska globala partnern.

Trots Trumps högljudda uttalanden – som Financial Times kallar ”imperialistisk inkontinens” – har hans administration uppnått blandade resultat. Medan högerpolitiska rörelser har badat i Trumps sporadiska beröm, väcker hans eskalerande tvångsåtgärder motvilja mot Yankee-inflytandet. Motståndet växer, med nya allianser som går förbi Washington. Ju hårdare imperiets grepp blir, desto starkare blir också beslutsamheten hos dem som är fast beslutna att bryta sig loss från det.

Roger D. Harris är medlem i Task Force on the Americas, US Peace Council och Venezuela Solidarity Network. John Perry, som är baserad i Nicaragua, är medlem i Nicaragua Solidarity Coalition och skriver för MR Online, London Review of Books, FAIR och CovertAction, bland andra.

John Perry, Roger D Harris, Venezuelanalysis 250729 (ZT)

Trump’s Latin American Policies Go South

Trump’s Latin American Policies Go South – Venezuelanalysis

 Gillar du det Svensk-Kubanska Föreningen gör?

Vill du bidra till kampen mot den omänskliga blockaden?

Swisha en tjuga eller valfri summa till

123 589 0975 eller pg 40 54 11 -0

Ett ännu mer betydelsefullt stöd är medlemskap!

Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap

(150 kr för pensionärer, arbetslösa och studerande) Samma swish som ovan.

För att få dylika nyheter och kommentarer som inte återges i vanliga västliga nyhetsmedier, kan du med fördel följa och prenumerera på Klassperspektiv. Det är helt kostnadsfritt. Sprid även Klassperspektivs artiklar till dina vänner och bekanta. För att få en gratisprenumeration, klicka HÄR.