Svenska statens hemliga samarbete med högern – Klassperspektiv avslöjar okända fakta

De avslöjanden som presenteras i denna artikel kommer etablerade medier aldrig att berätta om, det kommer inte att göras något Kalla fakta- eller Uppdrag granskning-program om dem – trots att det skulle vara årtiondets bombnedslag. De kommer tvärtom att göra sitt bästa för att förtiga det. Alla riksdagspartier kommer att göra sitt bästa för att förneka detta avslöjande. Men oemotsägliga fakta finns i undanskymda arkiv, om man letar. Fakta som även visar hur Ukraina kan få en rättvis fred.

Uppfattningen att staten är fristående, står över klasserna och är ”neutral”, att den har en ”positiv” sida, är något hela svenska folket lär sig i skolan, i massmedierna och i den politiska debatten. Men bakom den putsade fasaden döljer sig ett hemligt, intimt samarbete med högern. Det visar sig att högern har en unik möjlighet att mobilisera statens våldsapparat för sina egna politiska intressen.

Om detta förhållande avslöjades för hela svenska folket, skulle det vara omöjligt för polikerna – nu med stöd även av Vänsterpartiet – att begära stora belopp för att rusta upp den våldsapparat som i hemlighet har starka band till den politiska högern.

För att förstå hur det förhåller sig kan det vara bra att gå tillbaka i historien, till den svenska statens ursprung. Den svenska staten bildades av Gustav Vasa på 1500-talet. Syftet var att få en mäktig kontrollapparat som kunde hålla underklassen i schack och verkställa överklassens utsugning av underklassen.

Statstjänstemän som hjärntvättas

För att administrera detta anställdes en kår av lojala statstjänstemän – skatteindrivare, ”polis”-chefer, befälhavare för krigsmakten, domare, etc. För att säkerställa att de var lojala med överklassen, rekryterades de ur överklassen. Det var en öppen klass-stat, och den skapade en kultur av lojalitet med överklassen som ett helt kollektiv förde vidare till nyanställda. Så fortsatte det genom århundradena. Ganska snart kom denna lojalitet att fungera reflexmässigt, genom att det blev en kultur.

Denna stat har bekämpats av underklassen genom århundradena – från Dackefejden till Sundsvallsstrejken 1879 och ”Potatisrevolutionen” 1917, som gav oss allmän och lika rösträtt. Varje gång har staten gjort sin uppgift och satt in sin våldsapparat exakt så som överklassen önskar.

Staten mot rösträtt och välfärd

Underklassen har genom modig kamp lyckats pressa denna statsapparat på knä. Så skedde under ”Potatisrevolutionen” 1917. Med hjälp av staten försökte högern behålla sin ensamrätt till politisk rösträtt. Att staten tvingades att organisera allmänna och lika val betyder inte att staten blev ”god”, utan att arbetarrörelsen kunde tvinga den till reträtt. Arbetarrörelsen är en mäktig kraft, när den används, och har tvingat staten till flera reträtter: Arbetarrörelsen har tvingat överklassen att böja sig i många frågor – åtta timmars arbetsdag, allmän pension, sjukpenning, etc, ja, hela välfärden.

Men ingen upplyst människa tror väl att överklassen frivilligt avstått från rikedomar och inflytande för att skänka allt detta åt arbetarklassen – som är den enda klass som gynnas av allt detta.

Bortom demokratin

Har då staten blivit ”arbetarklassens stat”? Vissa tycks tro det. Men det system som staten är till för att försvara – kapitalismen – har aldrig röstats fram i några fria val, kan inte röstas bort. När har vi kunnat rösta om bankernas räntegap, om konsumtionssamhället, om spekulationsekonomin? Staten gjorde det möjligt för bankerna att spekulera sönder vår ekonomi, staten tvingade underklassen att stå för räkningen. Kunde vi rösta om det? Med hjälp av staten fick Sverige det olyckliga DCA-avtalet och fördes in i NATO. Kunde vi rösta om det? Med hjälp av staten förstördes det gamla fina ATP-systemet. Kunde vi rösta om det? Nej, staten står bortom demokratin.

Bakom fasaden: en kultur av lojalitet med högern

Det kanske kommer som en överraskning för många, men statens innersta natur är densamma nu som alltid. Den består fortfarande av en kår av blint lojala statstjänstemän – skatteindrivare, polischefer, befälhavare för krigsmakten, domare, etc. För att säkerställa att de är lojala med överklassen, rekryteras de främst ur överklassen. Bakom fasaden finns ännu en kultur av lojalitet med överklassen, alltså med högern, och den förs fortfarande vidare till nyanställda av ett helt kollektiv. Denna lojalitet med överklassen/högern fungerar nu än mer reflexmässigt, genom att det är en kultur.

Avslöjanden som sopats under mattan

Det har avslöjats att statsmaskineriet genom tusen trådar hänger samman med borgarklassen och är genompyrt av rutin och stagnation. Vi vet också att den stående armén och polisen är huvudverktyg för de statliga myndigheternas maktutövning. Men detta har effektivt sopats under mattan av staten genom skolan, av medier och politiker.

Det är ändå i princip samma sorts stat nu som på 1500-talet, även om formerna förändrats i stor utsträckning. En person som analyserat detta har kommit fram till följande slutsats:

“Den mäktigaste, ekonomiskt härskande klassens stat hjälper denna klass att förbli den politiskt härskande klassen.”

Hemligt ägande av staten

Vem kan neka till att överklassen är den politiskt härskande klassen? – Detta genom att den i hemlighet äger och kontrollerar staten.

Citatet fortsätter:

”… och finner hela tiden nya medel att hålla nere och utsuga den förtryckta klassen. Sålunda var den antika staten framför allt slavägarnas stat för att hålla nere slavarna, liksom feodalstaten var adelns organ för att hålla nere de livegna och dagsverksskyldiga bönderna och den moderna representativstaten ett verktyg för kapitalets utsugande av lönearbetet.”

Band till aktiebörsen

Inte ens den borgerliga statens friaste och mest progressiva form, den demokratiska republiken, upphäver i någon mån detta faktum, utan förändrar bara dess form (regeringens band med börsen, korruption – direkt och indirekt – av tjänstemännen, pressen o.s.v.) För att arbetarklassen ska kunna frigöra sig, måste den identifiera det största hotet mot denna frigörelse – denna stat. Den borgerliga staten är arbetarklassens fiende nummer ett.

Rubriken på denna artikel är förstås skriven med glimten i ögat, men också med en bitter ironi. Överheten har alltid försökt indoktrinera folket att tro att staten är ”god” och ”neutral”. När Socialdemokraterna och nu även Vänsterpartiet gör drängtjänst åt överheten genom att hjälpa till med denna indoktrinering, så utdelar de ett närmast dödande knivhugg i ryggen på arbetarklassen. Inget svek kunde vara större än att kalla fienden för en vän – en vän som man dessutom ska skänka sina surt förvärvade slantar.

Svårsmälta fakta

Att detta är nyheter för de flesta människor idag – till och med ganska svårsmält, eftersom indoktrineringen är så massiv – beror på en ström av uttalanden som detta:

”Sverige måste lätta på budgetreglerna för att göra nödvändiga investeringar i totalförsvaret… Det svenska totalförsvaret behöver stärkas… [Det handlar om] militär upprustning.”

– Detta krav, framfört av Vänsterpartiets ordförande Nooshi Dadgostar och ekonomisk-politiska talesperson Ida Gabrielsson på en pressträff den 6 mars 2025, är inte bara en underförstådd propaganda om att staten är ”neutral” och gynnar hela folket, utan låter som ett eko av Sven Hedin 1909 eller Bondetåget 1914.

“Ett varningsord” även från Vänsterpartiet

Sven Hedin gav 1909 ut boken Ett varningsord, som blev som en bibel för högern. Där skrev han det följande:

”Vi fordra icke allenast att försvaret bibehålles vid oförminskad styrka, utan också att det utvecklas och förstärkes, så att hela folkets kraft kan tagas i anspråk då det gäller.”

– Det Nooshi Dadgostar sade idag, är exakt samma sak, bara med en modern språkform. Även hon uttalar det hon tycker är “Ett varningsord”. Det Hedin skrev vidare i sin bok med denna titel, är något som Dadgostar utan vidare kan skriva under på – även om hon förstår att Norge knappast hotar oss:

”Genom vår egen lojhet och kortsynthet förlorade vi den trygghet, som unionen innebar. Därför befinna vi oss år 1912 i samma läge som 1809, då vi, på samma gång som vi måste slåss med ryssarna i öster, hade norrbaggarna i ryggen, alltid påpassliga att hugga in så fort vi voro i trångmål. Har trycket på västra gränsen upphört, eller är vår trygghet måhända mindre hotad nu än 1809?”

Nooshi Dadgostar har utvecklat Sven Hedins tankar; där han såg en union med Norge som en försvarsåtgärd, ser Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet en militärpakt med inte bara Norge, utan även de största och mest skurkaktiga imperialistmakterna, NATO, som nödvändigt. Motståndet mot NATO har kastats i papperkorgen. Vänsterpartiet skulle kunna skriva: ”Genom vår egen lojhet och kortsynthet förlorade vi den trygghet, som NATO innebar.“

Bondetåget var en marsch av 30 000 reaktionära bönder till borggården på kungliga slottet 1914. Deras krav var desamma som de som Vänsterpartiet idag för fram, om än med den tidens språkbruk:

”Mottag, Eders Majestät, våra fasta försäkringar om att vi äro villiga att offra till såväl armé som flotta vad sakkunskap och tidens allvar kräva.”

Statens starkaste muskler

Vi som står för arbetarklassens frigörelse vänder oss starkt mot detta slags propaganda för den borgerliga statens starkaste muskler. 1914 döpte våra – och ironiskt nog, Vänsterpartiets – föregångare sarkastiskt om de konservativas slogan “Försvaret främst!” till “Förtalet främst!”

Men ska vi inte försvara oss alls? – Jo, naturligtvis. De som ivrigast förespråkar att vi ska lägga oss platt och inte försvara oss, är sådana som Vänsterpartiet, och alla andra riksdagspartier. Det är inte utan anledning som vi lyft fram att det är staten som är arbetarklassens fiende nummer ett, som är det största hindret för arbetarklassens frigörelse.

Vi rekommenderar en läsning av de insikter som präglade den socialistiska rörelsen i början av förra århundradet. Historikern Håkan Blomqvist har skrivit en mycket bra sammanfattning av detta i sin skrift Från “inte en man – inte ett öre” till höjd soldatlön. Där skriver han detta om Sven Hedin (som senare blev sympatisör till Hitler):

”Under ett antal år hade konservativa krafter varnat för Rysslands rustningar och maktspråk. I samband med att upptäcktsresanden Sven Hedins pamflett Ett varningsord spreds i miljonupplaga 1912 och en landsomfattande insamling för ett pansarskepp genomfördes, nådde agitationen från det konservativa lägret om krigsfaran stormstyrka.”

Militarism försvagar arbetarrörelsen

Blomqvist för fram de argument som lyftes fram av arbetarrörelsen på den tiden:

”Sverige skulle aldrig kunna försvara sig militärt mot stormakterna, de växande militäranslagen ruinerade nationen, förvärrade fattigdomen och drev folket från gård och grund. Genom militarismen försvagades, menade [socialdemokratiska ungdomsförbundet], landets verkliga motståndskraft, det arbetande folket. Endast arbetarklassens växande aktivitet och internationella sammanslutning kunde utgöra den kraft som kunde sätta stopp för de härskandes krigsplaner.”

Är detta mindre sant idag? Kapprustningen, som Vänsterpartiet idag är en del av, leder till krig. Det är lärdomen av historien. Vi har tidigare skrivit om detta.

Staten hotar arbetarrörelsens landvinningar

Det enda alternativet till kapprustning och krig är att folken möts och söker samförstånd, oberoende av statsmakterna. Men för att detta ska ske, krävs att folken vänder sig bort ifrån sina krigshetsande stater, som står i högerns tjänst. Annars – lär oss historien också – kommer dessa förstärkta stater att ta ifrån oss alla arbetarrörelsens landvinningar, bit för bit. Vad ska vi då försvara? När landet blivit lika ockuperat av överheten som det var före ”Potatisrevolutionen” 1917.

Då kommer vi oundvikligen in på frågan om kriget i Ukraina. Ska inte Ukraina försvara sig? – Så lyder frågan från högern, som spiller över ända in på Vänsterpartiet.

Staten behövs för krig

Om man har låtit sig duperas av indoktrineringen att staten – även den ukrainska – är vår vän, så blir det svårt att komma ur ett jakande svar på den frågan. Såvida man inte förfaller till desperat, klasslös pacifism och utan vidare bara kräver stopp för vapenleveranser till Ukraina. Detta är något som kan tillfredsställa intellektuella på sin lilla trygga kammare i fredliga Sverige, men som är helt verklighetsfrämmande för arbetarklassen – både i Sverige och i Ukraina.

Ett progressivt svar måste bygga på en arbetarklassgrund. Från det perspektivet är det självklart att arbetarklassen har rätt att försvara sina intressen, med vapen om så behövs – inte bara i Ukraina. Den ukrainska arbetarklassen har allt att vinna på att vända sina vapen mot den ukrainska överklassen med dess giriga oligarker som genom sin korruption försvagar försvaret mot plundringar och övergrepp av skurkar i uniform. Men liksom arbetarintresset inte känner några nationsgränser, känner inte heller plundring av och övergrepp mot arbetarklassen några nationsgränser. Den ukrainska arbetarklassen har rätt att med vapen i hand försvara sig mot allt sådant, oavsett om det kommer från den ukrainska staten eller den ryska staten.

Att kräva vapenleveranser till den ukrainska staten är att svika den ukrainska arbetarklassen och rusta dess fiende nummer ett, åtminstone långsiktigt. Men att kräva omedelbart stopp för alla vapenleveranser till Ukraina är också att svika den ukrainska arbetarklassen.

Lösningen ligger i en klassbaserad politik. Samarbetet mellan de imperialistiska staterna i Väst och lakejstaten Ukraina måste stoppas. Arbetarklassen i Väst måste ta kontroll över vapenindustrin – inte minst för att det ligger i den privatägda och vinstdrivna vapenindustrins intresse att det blir mer krig. Vapen måste levereras under arbetarkontroll, och utan profit till privatpersoner, till arbetarmiliser i Ukraina.

Ännu en rysk revolution mot statens krigspolitik?

Samtidigt måste vi erkänna att inte bara den ukrainska arbetarklassen har rätt att försvara sig – det har också arbetarklassen i Lugansk och Donetsk. Dessa har sedan 2014 bombats av den ukrainska staten, och har självfallet rätt att försvara sig mot varje form av artilleribeskjutning – oavsett varifrån det kommer.

Och här kommer vi in på lösningens kärnpunkt: När de ukrainska arbetarna förenar sig på klassgrund med arbetarna i Lugansk och Donetsk, försvinner det nuvarande kriget. Precis som när de svenska arbetarna förenade sig med de norska arbetarna 1905, när den svenska staten ville gå i krig mot norrmänen som ville frigöra sig från den svenska staten och bli självständiga. (Känns det igen?)*

En sådan rörelse skulle kunna sätta fart på den mest revolutionsbenägna arbetarklassen i Europa – den ryska. Tre gånger under loppet av en generation reste sig de ryska arbetarna mot statens krigspolitik, och det är en tradition som bara slumrar under ytan i dagens Ryssland.

Staten hindrar frigörelse och långsiktig fred

Allt detta förutsätter att vi kraftfullt går emot de illusioner som Vänsterpartiet och hela borgerligheten sprider om staten (inte minst i Ryssland). När de inbillade banden mellan arbetarklassen – folkets flertal – och staten slits sönder, står vägen till fred och frihet öppen.

Det är en svår uppgift, javisst – men också den enda realistiska. Den väg som kapprustarna och statskramarna slagit in på – att ”kapprusta till fred” – är inget annat än en utopi. Det är ett recept för ett i det närmaste evigt krig, där man låter Ukraina förblöda i åratal mot ett land med tre gånger större befolkning. Det är också ett recept för social utarmning av arbetarklassen, växande högerextremism (som är de desperatas utväg när de lurats att hålla de rika skadeslösa), växande sympatier bland befolkningen för förtryckaren Putin (av befogad rädsla för kärnvapenkrig), och i slutändan ett krig som förmodligen innebär slutet för den mänskliga civilisationen.

^{* En parallell till dagens situation i Ukraina vore om Tyskland 1905 hade invaderat Sverige för att stödja norrmännens självständighetsivranden. Vore då en lämplig paroll att kräva vapenleveranser till den svenska staten så att denna skulle kunna “besegra tysken” och med vapenmakt underkuva norrmännens självständighetssträvanden? Den svenska arbetarklassen, som löste detta på sitt eget, fredliga sätt, skulle med emfas ha vänt sig mot en sådan reaktionär politik. Läs Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär. Han var med om detta.}

Ett undanskymt men mycket värdefullt arkiv där man kan finna många idag undansopade insikter, finns online, här.

För att få dylika nyheter och kommentarer som inte återges i vanliga västliga nyhetsmedier, kan du med fördel följa och prenumerera på Klassperspektiv. Det är helt kostnadsfritt. Sprid även Klassperspektivs artiklar till dina vänner och bekanta. För att få en gratisprenumeration, klicka HÄR.