Sluta döma, börja debattera – vägen ur cancelkulturens återvändsgränd

I dagens offentliga samtal har en farlig logik fått fäste. Istället för att möta åsikter med motargument har vi börjat attackera individer med social utfrysning och offentlig skam. Denna så kallade cancelkultur, med sina drakoniska metoder, skapar inte ett bättre samhälle. Tvärtom underminerar den demokratin, fördjupar polariseringen i en redan fragmenterad värld och riskerar att få våldsamma konsekvenser. Det är dags att återvända till ett debattklimat där sakfrågan, inte personen, står i centrum.

Mekanismerna som används i cancelkulturens namn är varken nya eller progressiva. De är moderna versioner av straffmetoder som upplysta samhällen sedan länge har förkastat.

Den första mekanismen är den offentliga uthängningen, ett digitalt skampåleförfarande där en person kan dömas globalt på några timmar, utan vare sig kontext, proportionalitet eller rättssäkerhet. Konsekvenserna – förlorade anställningar och social isolering – står sällan i rimlig proportion till den påstådda förseelsen.

Den andra mekanismen är det avsiktliga ihjältigandet. Efter den initiala stormen följer en social och professionell utfrysning, en form av psykologisk press som i andra sammanhang kallas mobbning. Detta är inte ansvarsutkrävande; det är en metod som syftar till att tysta och radera en individ från den offentliga arenan.

Självklart ska vi kunna hålla individer ansvariga för skadliga handlingar, men då krävs en process och proportionerliga konsekvenser, inte den digitala lynchmobbens domstol. 

Konsekvenserna av detta är djupt skadliga. När individer och grupper känner sig orättvist utstötta från det etablerade samhället söker de sig till andra i samma situation. I dessa ekokammare frodas misstron, konspirationsteorierna och extremismen. Den som förvägras en röst i den öppna debatten kan i sin isolering och frustration bli radikaliserad. I de mest tragiska fallen kan denna process leda till att ensamma gärningsmän tar till våld mot ett samhälle de känner har förkastat dem.

Ett av de lägsta och mest ohederliga greppen i denna kultur är skuldbeläggande genom association. Nyligen kunde vi se löpsedlar om en politikers bröllop där en gäst råkade vara president för ett så kallat MC-gäng. Här sker en dubbel bestraffning utanför domstol. Dels döms politikern, inte för sin politik, utan för sin väns påstådda farlighet. Dels pekas gästen ut som en samhällsfara och används som ett slagträ i en politisk kamp. Detta är en intellektuell och moralisk genväg som förgiftar samtalet och flyttar fokus från sak till insinuanta personangrepp.

Jag står i radikal och kompromisslös opposition till alla former av högerpolitik, till intersektionell diskriminering och till privatkapitalets kontroll över samhället. Att fördöma antiegalitära handlingar och uttalanden är för mig en självklarhet, men det vore ett moraliskt och strategiskt misstag att acceptera att mina politiska motståndare tystas med ovärdiga metoder.

Om vi normaliserar dessa mekanismer kommer de oundvikligen att användas mot alla. Kampen för ett bättre samhälle kan inte föras med mobbningens och de anonyma drevens verktyg.

Argumentet att cancelkultur är ett verktyg för de maktlösa att utkräva ansvar från de mäktiga håller inte vid en närmare granskning. Visst, viljan att utkräva ansvar och uppmärksamma orättvisor är stark och viktig, särskilt bland dem som känner sig maktlösa, men de metoder som används i cancelkulturens namn undergräver just de ideal de säger sig vilja försvara. Utan process, proportionalitet och principer blir det ett trubbigt och godtyckligt vapen som skadar mer än det hjälper.

Låt oss därför fatta ett medvetet beslut. Vi måste sluta döma och börja debattera. Vi måste bemöta argument med motargument, fakta med fakta, och idéer med andra idéer. 

Vi kan mycket väl karikera våra motståndare i ljuset av deras retorik och agerande (och motsägelser mellan dessa), men vi måste samtidigt försvara varje människas rätt att inte bli definierad av sina vänner eller sin familj. Endast genom att återupprätta respekten för det rationella samtalet kan vi bryta den destruktiva trenden och tillsammans bygga ett verkligt demokratiskt och egalitärt samhälle.

Ett deltagardemokratiskt samhälle tarvar just detta: modet att lyssna, rätten att svara och styrkan att hålla fast vid det öppna samtalet – även när det är svårt. Låt oss alla bidra till att vända denna skadliga trend genom att själva välja debatten framför fördömandet i varje möte.