Den svenska kärnkraftsdebatten har under de senaste åren präglats av stora löften, tydliga visioner och en närmast självklar dogm: vi behöver ny kärnkraft, och den kommer att byggas. Klassperspektiv har skrapat bort denna glänsande fernissa och finner då en rad frågor kring kärnkraften som sällan diskuteras öppet. Inte för att de är irrelevanta – utan för att de är obekväma. Fakta visar att kärnkraft är ett ideologiskt val, inte alls den nödvändighet som kärnkraftsvurmarna påstår.
Det mest grundläggande faktumet är detta: det har varit tillåtet att bygga ny kärnkraft i Sverige sedan 2010. Trots det har inte en enda ny reaktor påbörjats under dessa 16 år. Detta är inte en slump. Den vanligtvis så omhuldade marknaden vill helt enkelt inte.
Om en investering är tillräckligt lönsam, stabil och attraktiv, tenderar kapital att söka sig dit. Att detta inte har skett under mer än ett decennium bör vara utgångspunkten för varje seriös diskussion. Frågan är inte varför vi inte får bygga – utan varför ingen vill bygga. Det finns i dag i praktiken inga exempel på att ny kärnkraft byggs på marknadsmässiga villkor, utan att det sker först med omfattande statligt stöd. Marknaden har avvisat kärnkraft.
Kärnkraftsförespråkarna inser att kärnkraft i sig inte är marknadsmässigt, och vill därför att staten ska gå in och bära en stor del av risken. Genom konstgjord andning som statliga lån, prisgarantier och andra stödmekanismer försöker man locka kapitalet. Man lovar privat vinst och socialiserad förlust. Ändå är intressen från marknaden inte särskilt märkbart. Man vill ha ännu mer av staten.
Att bygga upp till fyra reaktorer uppskattas kosta omkring 400 miljarder kronor. Poliutikerna vill nu att staten skas stå för huvuddelen av finansieringen genom lån på över 200 miljarder kronor. Därutöver tillkommer prissäkring – så kallade differenskontrakt – som kan kosta staten omkring 1–3 miljarder kronor per år under flera decennier. I ett längre perspektiv motsvarar det runt 100 miljarder kronor, med ett möjligt utfall betydligt högre om elpriserna utvecklas svagt.
90 års perspektiv
Och med förbättrad annan teknik kommer elpriserna sannolikt att sjunka på sikt. Då ska staten garantera kärnkraftsbolagen vinster som motsvarar elpriserna för upp till 90 år sedan (dvs idag). Låt oss för jämförelsens skull gå tillbaka i tiden 90 år. Idag 2026 ligger spotpriset på el (exkl. moms, energiskatt och nätavgift) på ca 20–60 öre/kWh. För 90 år sedan kostade det 3–8 kr/kWh i dagens penningvärde. Vilken tur att staten inte för 90 år sedan garanterade elproducenter en vinst motsvarande ett pris på 3–8 kr/kWh fram till idag.
Eller kommer inte effektiviseringen och teknikutvecklingen att vara lika stor under de kommande 90 åren? Och vad om den är ännu större…
Krig och konflikter nu och i framtiden förstör kalkylen
Detta leder till ett avgörande perspektiv som sällan formuleras tydligt: om en investering kräver omfattande statliga garantier för att bli av, är den då marknadsmässigt motiverad – eller politiskt framtvingad?
Det är i sig inget ovanligt att staten engagerar sig i stora infrastruktursatsningar. Men i detta fall flyttas centrala risker från investerare till skattebetalare.
Det första är ränterisk. Långsiktiga investeringskalkyler bygger i praktiken på antaganden om relativ stabilitet i räntor, inflation och energipriser. Vad händer om räntorna stiger? Hade någon räknat med Israels och USA:s anfallskrig mot Iran med de ökande oljepriser och ökande inflation, och därmed ökande räntor som detta medför? – Nej, kalkylen bygger på att nåpgot sådant inte händer. Och att det inte händer alls under de närmaste 90 åren, som vi ska se längre ned.
Ytterligare risker:
– prisrisk (vad händer om elpriserna blir lägre än väntat?)
– byggkostnadsrisk (vad händer om projektet blir dyrare än planerat?)
Det är först när dessa risker i stor utsträckning neutraliseras som investeringen kan bli attraktiv. Men då uppstår ett välkänt problem i ekonomisk teori: incitamenten förändras.
Som att betala en hantverkare per arbetad timme
Om investerare vet att staten i praktiken bär de största riskerna minskar trycket på kostnadskontroll. Projekt tenderar då att bli dyrare än nödvändigt. Det finns mindre anledning att hålla igen, eftersom de negativa konsekvenserna inte fullt ut bärs av den som fattar besluten. Detta fenomen – ibland kallat moral hazard – är väldokumenterat i stora, statligt stödda projekt.
Det är som om en privatperson lovar att betala en hantverkare per arbetad timme. Alla vet hur effektivt det blir då. Men kärnkraftsförespråkarna vill att staten – dvs i slutändan skattebetalarnas politiker – ska agera på det viset. Då blir det dyrare än nödvändihgt, mycket dyrare.
Lång byggtid
Sedan finns det en annan tidsaspekt som knappast heller diskuteras i kärnkraftsvurmarnas blå visioner. Kärnkraft framställs ofta som något som kan byggas ut relativt snabbt om bara viljan finns. Men när man tittar på faktiska projekt från de senaste decennierna framträder en mer komplex bild.
Om man studerar moderna reaktorer globalt, ungefär från år 2000 fram till idag, ser man tydliga skillnader i byggtider beroende på var de uppförs. I länder som Sydkorea och Kina – där projekten drivs i mer centraliserade system med standardiserade processer – har vissa reaktorer kunnat byggas på omkring 5–7 år. Det är dock undantag i ett globalt perspektiv, och framför allt ovanligt i västvärlden.
Ser man till ett bredare internationellt snitt, inklusive förseningar som ofta uppstår i praktiken, ligger byggtiden för nya reaktorer snarare i intervallet 8–12 år. Men för Västeuropa och USA – vilket är den mest relevanta jämförelsen för Sverige – är tidsbilden en annan. Där handlar det ofta om 10–15 år, och i flera uppmärksammade fall har byggtiden sträckt sig till 15–20 år eller mer.
Detta är dessutom enbart själva byggfasen. Den inkluderar inte de processer som i praktiken föregår varje större energiprojekt: tillståndsprövningar, politiska beslut, miljöbedömningar och överklaganden. Dessa moment kan tillsammans ta ytterligare 5–10 år.
Den realistiska totalbilden för ett land som Sverige blir därför tydlig: från beslut till färdig elproduktion handlar det i de flesta fall om 15–25 år.
Det väcker en avgörande fråga: varför tar det så lång tid i väst? Svaret ligger inte främst i tekniken, utan i systemet runt omkring. Tre faktorer återkommer gång på gång.
För det första handlar det om omfattande regelverk och höga säkerhetskrav, vilket i sig är en medveten och legitim prioritering. För det andra rör det sig ofta om komplexa projekt där varje reaktor i praktiken blir ett “första exemplar”, snarare än en serieproduktion. För det tredje spelar finansieringen en avgörande roll – stora kapitalbehov, osäker lönsamhet och politisk risk kan leda till avbrott, omförhandlingar och förseningar.
Detta innebär att diskussionen om kärnkraftens roll inte bara handlar om teknik eller behov, utan också om tid. Och i en energipolitisk debatt där många problem upplevs som akuta, är just tidsdimensionen något som alltför ofta hamnar i skymundan.
Från beslut till färdig elproduktion handlar det i de flesta fall om 15–25 år, plus en drifttid på upp till 60 år.
Driftstart omkring år 2050
Låt säga att en kapitalgrupp till slut kommer till skott och fattar beslut om att nappa på statens locktoner omkring år 2030. Då kan man realistiskt räkna med att det första nya kärnkraftverket står klart någon gång mellan år 2045 och 2055. Men detta väcker en fråga som sällan ställs: hur ska elproduktionen lösas under de två decennier som föregår detta?
Energibehovet uppstår inte 2050 – det finns redan nu. Det innebär att samhället, oavsett kärnkraftsbeslut, tvingas bygga ut andra lösningar under tiden. När kärnkraften väl står klar uppstår därför nästa fråga: vad ska man göra med de alternativ som byggts upp under väntetiden? Ska de avvecklas, konkurreras ut eller fortsätta samexistera? Den frågan saknar ofta ett tydligt svar.
Nästa tidsaspekt är ännu mer långsiktig. Kärnkraftverk har en drifttid på upp till 60 år. Det kapital som satsas kommer rimligen att kräva att anläggningarna används så länge som möjligt för att maximera avkastningen. Det innebär att vi, med ett färdigställande runt mitten av seklet, talar om drift fram till någonstans mellan 2105 och 2115. Det är ett perspektiv på 80–90 år från dagens beslut.
Jämför med tekniknivån för 90 år sedan, år 1936
Vad har då hänt med samhället under en sådan tidsperiod? Går vi tillbaka 90 år, till 1936, möter vi ett Sverige som på många sätt är svårt att känna igen.
En tredjedel av befolkningen arbetade på landet. Många hushåll saknade fortfarande moderna bekvämligheter – utedass var vanligt och rinnande vatten i hemmet långt ifrån självklart. Elektrifieringen var inte fullständig, och stora delar av landet levde med helt andra materiella villkor än idag.
Transport- och teknikutvecklingen befann sig i ett helt annat skede. Flygvapnet använde dubbeldäckare. Det fanns drygt femtusen bilar i hela Sverige. Landet hade fler likheter med 1800-talets bondesamhälle än med dagens högteknologiska samhälle.
Lägg till en motsvarande utvecklingshastighet från nu och fram till 2110, när det första av de nya kärnkraftverken troligen fortfarande är i bruk. Är det rimligt att tänka sig att en teknik som utvecklades år 1940 – kärnteknik för vattenkokning – fortfarande kommer att behövas när de flesta av de barn som föds idag har dött av ålderdom?
Att fatta beslut idag som binder energisystemet fram till en bit in på nästa sekel innebär att vi antar att vi kan förutse utvecklingen över en tidsperiod som historiskt har inneburit en total samhällsomvandling.
Satt om några år satsa på ny kärnkraft innebär att staten under hela denna tid inte bara tar en ekonomisk risk, utan också en politisk. Kommer framtida regeringar stå fast vid dagens villkor? Kommer stödsystemen att bestå om ekonomin försämras? Denna osäkerhet är i sig ett skäl till att kapital tvekar.
Kärnkraften riskerar att hota välfärden
Här finns också ett mer systemiskt riskscenario som förtjänar att tas på allvar. Om staten samtidigt ökar sin upplåning genom flera stora åtaganden – exempelvis försvarssatsningar i storleksordningen 300 miljarder kronor – och detta sammanfaller med en period av låg ekonomisk tillväxt, förändras förutsättningarna.
I ett sådant läge kan statens lånekostnader stiga, särskilt om ränteläget i omvärlden pressas upp av inflation eller energiprischocker. Högre räntor påverkar då inte bara nya lån utan successivt även refinansiering av befintlig skuld. Om detta kombineras med svag tillväxt, vilket begränsar skatteintäkternas utveckling, ökar trycket på statsbudgeten.
Konsekvensen behöver inte bli dramatisk, men den kan innebära svårare prioriteringar: högre skatter, nedskärningar på exempelvis sjukvård och skola. Om förtroendet för statsfinansernas långsiktiga hållbarhet samtidigt försvagas kan finansieringskostnaderna stiga ytterligare. Det är detta som i ekonomisk teori beskrivs som en möjlig negativ spiral – inte som ett sannolikt huvudscenario, men som ett relevant riskscenario.
Är det värt att riskera välfärden för en enormt dyrbar och gammal teknik som egentligen inte behövs för elförsörjningen?
Det verkar inte rimligt att låsa fast sig vid en teknik i 80 år när vi vet att energisystemet kan se helt annorlunda ut om bara 20 år.
Slutsats: kärnkraftverk behöver inte byggas
Så vad bör göras?
Det finns just nu inget enskilt alternativ till kärnkraft som kan ersätta dess egenskaper rakt av. Men det har ingen påstått. Det handlar istället om ett system där flera olika lösningar samverkar.
- Vindkraft utgör den största potentialen i Sverige och kan byggas ut relativt snabbt och till låg kostnad per producerad kilowattimme. Vindkraft fungerar mycket bra i system med andra energikällor, varför motståndarnas argument om “när det inte blåser” inte håller. Det låter som om det bara finns vindkraft, men så är det inte.
- Solkraft kompletterar genom snabb utbyggnad, även om produktionen är begränsad under vinterhalvåret.
- Vattenkraften, som redan är utbyggd, spelar en central roll som reglerkraft och fungerar som ett stabiliserande inslag i systemet.
- Ett starkare elnät och ökad överföringskapacitet är också avgörande för att balansera variationer över tid och geografi. AI-styrda elnät innebär att avancerade algoritmer används för att förutse elproduktion och efterfrågan samt balansera systemet i realtid. Det gör det möjligt att hantera variationer från vind och sol mer effektivt.
Därutöver krävs investeringar i energilagring, såsom batterier och vätgas, samt ökad flexibilitet i elanvändningen, där industri och hushåll i större utsträckning anpassar sin förbrukning.
Det realistiska alternativet till kärnkraft är därför inte ett enskilt kraftslag, utan ett mer komplext system där flera komponenter tillsammans levererar den stabilitet som efterfrågas. Detta system kan byggas ut stegvis och betydligt snabbare än kärnkraft.
Kärnkraftsanhängarna kan i bästa fall beskrivas som teknikpessimister och förespråkare för en förvriden, toppstyrd planekonomi. Innerst inne drivs de av ideologi, inget annat. Vi behöver inte bygga nya kärnkraftverk.
Foto: grunzibaer/Pixabay.
För att få dylika nyheter och kommentarer som inte återges i vanliga västliga nyhetsmedier, kan du med fördel följa och prenumerera på Klassperspektiv. Det är helt kostnadsfritt. Sprid även Klassperspektivs artiklar till dina vänner och bekanta. För att få en gratisprenumeration, klicka HÄR.
Upptäck mer från Klassperspektiv
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
