Vänsterpartiet tar nu i snabb takt nya steg åt höger. Och så lär det fortsätta. All erfarenhet visar att när partier som Vänsterpartiet väl börjat gå högerut, är det ohejdbart. Frågan är om inte partiet i egenskap av ett vänster-parti nu är dött, politiskt sett.
– Där dog vänsterpartiet. Det undslapp en av redaktionsmedlemmarna på Klassperspektiv när vi diskuterade Jonas Sjöstedts framträdande i SVT:s 30 Minuter häromsistens.
En annan i redaktionen framkastade att vi nog snart kommer att få se nästa kliv åt höger från Vänsterpartiets sida. Hon fick tyvärr rätt – och det tidigare än någon av oss kunde ana.
Vad fyller ett vänsterparti för funktion om inte att samla och inspirera folk till kamp mot kapitalism och militarism och konsekvent mot imperialismen, samt att vara en motröst mot kapitalisternas propagandister? Tyvärr befinner sig inte Vänsterpartiet längre i någon av dessa positioner. Även om det är varje partis självklara uppgift är att vara opinionsdrivande.
Högervridning utan hejd
Processen av högervridning av Vänsterpartiet – och i och för sig av samtliga riksdagspartier förutom det som redan är högerextremistiskt (SD) – har pågått ända sedan nyliberalismens genombrott på 1980-talet. Borta är den tid då Vänsterpartiet skanderade ”Ta från militären och ge till militären” eller krävde ett förstatligande av de utsugande bankerna.
Vi har i land efter land, genom historien, sett att när liknande partier viker sig för trycket från ett kapitalistiskt samhälle, fortsätter det bara. Det finns inget exempel på ett ”vänsterparti” som medlemmarna lyckats ”vrida till vänster”. Tvärtom ökar takten i högervridningen bara med tiden. Det ser vi i Vänsterpartiet:
1. Kapitulation inför kapitalismen
I det nya partiprogrammet har kravet på att avskaffa kapitalismen och förstatliga bankerna tagits bort. Det är grundläggande ståndpunkter för ett socialistiskt parti – utan dem blir partiets vänsterprofil mer symbolisk än verklig.
2. Vacklande i synen på militarism
Tidigare var Vänsterpartiet tydligt emot både NATO och svensk vapenexport. Nu har det motståndet tonats ner eller försvunnit. EU-parlamentsledamoten Jonas Sjöstedt har till och med uttryckt förståelse för kärnvapen – något som borde vara otänkbart för ett fredsinriktat parti.
3. Tystnad om imperialism
Partiet har accepterat Sveriges medlemskap i den imperialistiska EU-unionen, och går väldigt hårt åt partimedlemmar som ger alltför aktivt stöd åt Palestina (med uteslutningar, etc), krönt av att partisekreteraren Aron Etzler nu uttalat stöd för den koloniala aparthedistaten Israel.
4. Samarbete med näringslivets toppar
Nyligen bjöd Vänsterpartiet in Jacob Wallenberg – en av de mäktigaste personerna inom “Svenskt näringsliv” (tidigare SAF) – för att ”skola” partiets medlemmar. Detta är inte bara ett märkligt beslut i sig, utan sänder också ett budskap till arbetarklassen: att kapitalets företrädare är någon att lyssna på.
Wallenbergs organisation, “Svenskt Näringsliv”, har som uttalat mål att stärka marknadsekonomin – alltså kapitalismen – och har tidigare avslöjats med att driva trollkonton för att håna och misstänkliggöra politiska motståndare. Att en sådan person ges utrymme i ett parti som påstår sig stå på arbetarnas sida är en farlig utveckling.
– Väldigt kul och även ganska imponerande att få till detta. Så lyder kommentaren från Vänsterpartiets tidigare ekonomisk-politisk talesperson Ali Esbati till att Vänsterpartiet öppnat dörren för Wallenberg.
Och det stannar inte där. Även Anders Borg (tidigare moderat finansminister) och Cecilia Malmström (tidigare liberal EU-minister) har bjudits in av Vänsterpartiet för att ”coacha” partiet inför ett eventuellt framtida regeringssamarbete.
Vad innebär allt detta?
Det innebär att dagens Vänsterparti inte längre är ett redskap för förändring. Medlemmarna har förvandlats till passiva åskådare till en partiledning som rör sig allt längre från sina rötter. För socialister är det inte bara meningslöst att stanna kvar – det riskerar till och med att försvaga arbetarklassens kamp.
Men finns det några alternativ?
Medan vi väntar på Vänsterpartiets nästa kliv åt höger – och nästa och nästa och nästa – kan vi med bedrövelse titta på det som ska vara vänsteralternativ.
Det numera upplösta Socialistiska Partiet bytte för några år sedan namn till Socialistisk Politik och gick in med hull och hår i Vänsterpartiet. Det uttalade syftet var att driva på för en utveckling åt vänster av Vänsterpartiet. Men det har hittills inte kommit till uttryck i någon konkret handling.
Socialistisk Politiks tidning Internationalen har dock nyligen formulerat en alldeles utmärkt linje mot den militarism som Vänsterpartiet nu gjort till sin egen:
”Verkligt ansvarstagande i denna situation vore att formulera en självständig oppositionsroll. Det skulle ge frihet att utveckla en egen analys som hjälper oss att på djupet förstå drivkrafterna bakom den nya världsordning som växer fram. Det skulle ge trovärdighet gentemot den fredsrörelse som mot alla odds försöker samla opinioner i Sverige och internationellt mot krig och för nedrustning. Det skulle skapa utrymme att formulera en politik som är radikalt annorlunda än övriga partiers – utifrån att den angriper rötterna till vår högexplosiva samtid.”
Tyvärr saknas en koppling mellan ord och handling. Medan man skriver vackra och intet förpliktigande ord om vad som ”någon” borde göra, är det uppenbart att denna ”någon” inte är ”Socialistisk Politik”. Därifrån hörs det nämligen inte ett pip av kritik, än mindre utmanar man en högerkollapsad partiledning. Eller kan vi förvänta oss ett uppvaknande?
De traditionella småpartierna till vänster om vänsterpartiet tuffar på som vanligt, med oftast alldeles utmärkta uttalanden och lokala aktioner, men de sitter fast i sin isolering. Denna måste brytas – men hur? Det återkommer vi till sist i artikeln.
Tyvärr är det ont om starka alternativ. Nya initiativ som Solidaritet och Vänsterfronten såg lovande ut – men har båda stött på problem. Solidaritet verkar ha fastnat i byråkrati och intern tystnad, medan Vänsterfronten helt tappat sin synlighet. Det som behövs i dessa små grupper är ett medlemsuppror mot ledningar som ligger som en våt filt över organisationerna. Dessvärre försvåras något sådant av hemlighetsmakeriet och ett de facto toppstyre i dessa organisationer, vilket gör att medlemmarna hålls ovetande.
Vad behövs?
Det behövs en ny samling, ett nytt forum för att skapa det som Solidaritet och Vänsterfronten bildades för, men fastnat på vägen. Arbetarklassen måste återvinnas för det socialistiska programmet. Eller som tidningen Internationalen skriver: ”Verkligt ansvarstagande i denna situation vore att formulera en självständig oppositionsroll”.
“I begynnelsen var ordet”, sägs det i världens mest sålda bok. Den vetenskapliga socialismen – marxismen – måste återerövras och sättas i spetsen för en ny vänsterinriktning. För detta krävs att det skapas forum för ett återupplivande av de verkligt socialistiska idéerna, kopplat till en diskussion om konkret handling.
Varifrån ska initiativet komma? Klassperspektiv gör sitt för att för ett återuppliva de verkligt socialistiska idéerna – i likhet med flera av de övriga vänstertidningarna – och medverkar gärna till skapandet av ett sådant forum för regelbundna möten, digitalt men också i verkliga livet.
Foto: European Union
För att få dylika nyheter och kommentarer som inte återges i vanliga västliga nyhetsmedier, kan du med fördel följa och prenumerera på Klassperspektiv. Det är helt kostnadsfritt. Sprid även Klassperspektivs artiklar till dina vänner och bekanta. För att få en gratisprenumeration, klicka HÄR.
Upptäck mer från Klassperspektiv
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
