Nu kan fredspriset utnyttjas som krigsförberedelse

Att María Corina Machado i Venezuela tilldelats Nobels fredspris får ses som en eftergift åt Donald Trump – som ”tröst” för att inte han fick fredspriset, som han så hett ville. Istället går det till en person vars politik gillas av USA. Årets fredspris handlar inte om fred – utan om politik, marknad och makt.

Venezuela befinner sig som bekant inte i krig. Däremot oroar sig många för att USA:s militära upptrappning mot detta oljerika land är förberedelser för ännu ett krig för olja.

Sedan Hugo Chávez tid har Venezuela använt sina intäkter från den förstatligade oljan till att finansiera sjukvård, utbildning, subventionerad mat och bostadsprogram. Miljontals människor som tidigare levde i misär fick för första gången tillgång till grundläggande trygghet. Venzeuela har fått pris av UNICEF för att det var det första landet i Latinamerika att helt utrota analfabetismen. Landets olja, en av världens största reserver, är med den socialistiska regeringen under först Chavez, och nu Maduro ett medel för social utjämning – och just därför blev landet också ett hot mot västvärldens ekonomiska dominans.

USA och oljeboagen är ute efter dessa oljeinkomster. Därför har USA utsatt Venezuela för en mångårig blockad som skapat elände i landet.

Att ge världens mest prestigefyllda fredspris till en person som förespråkar en total privatisering av Venezuelas nationella olje- och gasindustri är inte bara en provokation. Det är ett budskap.

Den 13 mars 2025 stod María Corina Machado, enligt nyhetsbyrån Clarin, tillsammans med representanter för den oppositionella koalitionen Plataforma Unitaria, på scen vid den globala energikonferensen CERAWeek i Houston – en årlig samlingspunkt för de största oljebolagen och de mäktigaste aktörerna i energivärlden.

Där presenterade hon sin plan: staten ska lämna hela kontrollen över oljan och gasen till privata och utländska aktörer. Detta är något María Corina Machado förespråkat länge. Detta bekräftas av bland andra Hart Energy – ett privatägt amerikanskt företag med säte i Houston, Texas, vars verksamhet består i att publicera nyheter, analyser, data och konsulttjänster för olje-, gas- och energisektorn globalt. De äger flera medier, databaser och informationsplattformar som används av branschfolk, investerare, ingenjörer och beslutsfattare.

Att privatisera den venezolanska oljan är exakt den politik som USA och de internationella oljebolagen länge önskat se i Venezuela.

Att samma person nu belönas med fredspriset är ett avslöjande av vad västvärldens “solidaritet” egentligen handlar om. Det handlar inte om mänskliga rättigheter eller demokrati – det handlar om tillgång till olja.

USA har i över tjugo år försökt underminera Venezuela. År 2002 gav Washington politiskt stöd till den kortlivade kuppen mot Chávez, och sedan dess har landet levt under sanktioner, ekonomisk blockad och ständiga försök till politisk isolering.

Samtidigt ökar den militära närvaron i regionen. USA har förstärkt sin militära närvaro i Karibien, officiellt för att garantera “säker sjöfart”. Men civila båtar bombas och människor dödas. Det är ett tydligt strategiskt tryck mot Caracas.

I Venezuela har oron vuxit under de senaste veckorna. Medier, fackföreningar och vanliga medborgare talar öppet om risken för en kommande amerikansk invasion. Fartygen utanför kusten ses som en påminnelse om vad som hänt förut.

För venezolanerna är historien färsk: de såg hur USA gick in i Irak under förevändningen om massförstörelsevapen och i själva verket säkrade kontrollen över oljeflöden. De såg hur Libyen bombades sönder 2011 – också det ett oljeproducerande land som försökte driva en självständig väg. De såg hur Washington gång på gång använt “frihet” som kodord för marknadstillgång.

De som i dag fruktar en ny amerikansk intervention vet vad tidigare krig har kostat.
Under 1990-talets sanktioner mot Irak – de som följde på Gulfkriget – beräknade FN-organ att hundratusentals civila dog, många av dem barn, på grund av brist på mediciner, rent vatten och sjukvård.

När USA och Storbritannien sedan invaderade Irak 2003 under förevändningen om massförstörelsevapen, som aldrig hittades, började ett ännu större lidande. Oberoende studier har uppskattat mellan 200 000 och över 400 000 civila döda till följd av invasionen, sekteristiskt våld och kollapsen av samhällsstrukturer.

Även där påstod USA att det handlade om att demokratisera Irak – utöver att man ljög om att landet hade massförstörelsevapen. Men givetvis skapade USA ingen demokrati. Resultatet blev bara ett land i ruiner – och ett maktvakuum där islamistiska grupper som al-Qaida i Irak och senare IS kunde växa fram.

Samma mönster upprepades i Libyen 2011, där västmakternas flygbombningar – legitimerade som “humanitär intervention” – störtade Muammar Gaddafis regim men lämnade efter sig ett sönderfallet land med rivaliserande regeringar, slavhandel och växande extremism. Det som enligt godtrogna människor i Väst handlade om att ge Libyen demokrati visade sig bara handla om makt.

Den amerikanska entusiasmen för oppositionsledare med västvänlig retorik är inte ny.
Före invasionen av Irak lyfte Washington fram Ahmed Chalabi som demokratins hopp efter Saddam Hussein. Han fick stöd, finansiering och direkta kontakter med Vita huset – men när kriget var vunnet visade sig bilden vara falsk.

Chalabi och flera medlemmar av hans organisation Iraqi National Congress utreddes senare för bedrägeri, förskingring och storskalig stöld av både statliga och privata tillgångar.
Västliga underrättelsekällor uttryckte dessutom oro över hans kontakter med iranska intressen och med grupper nära Hezbollah.

Vi jämför inte María Corina Machado med Chalabi. Det finns inga andra likheter mellan dem än att de båda är/har varit oppositionsledare i oljerika länder som ogillas av USA och hyllats i Väst. Men Chalabi-exemplet visar hur snabbt en västhyllad oppositionsfigur kan bli ett verktyg i ett större spel – även om det inte är den personens avsikt.

Det är en varning som Stortinget borde ha beaktat innan det beslutade att ge henne fredspriset – ett pris som nu riskerar att utnyttjas av USA för att rättfärdiga hårdare politiska och militära tag mot Venezuela.

I det ljuset blir Machados privatiseringsplan inte ett fredsprojekt – utan ett program för kapitulation. Att upplösa statens kontroll över energin, att överlåta den till samma marknadskrafter som i decennier sugit ut Latinamerika, är att ge upp idén om nationell suveränitet.

Och när norska Stortinget hyllar henne som en symbol för demokrati, ger man i själva verket välsignelse åt den gamla koloniala ordningen i ny förpackning. Kampen i Venezuela står inte mellan diktatur och demokrati – den handlar om makten över oljeinkomsterna, om de ska gå till de fattiga eller till oljebolagens fickor.

För det är ett faktum: Nu kan fredspriset utnyttjas som krigsförberedelse. Inte för att mottagaren önskar det – María Corina Machado vill säkert inte ha krig – men kanske för att makthavarna i USA önskar det.

Bilden föreställer en sönderbombad stad i Irak 2006, under USA:s krig för olja mot det landet. Foto: Joey Buccino at English Wikipedia.