När borgarklassen försvarade Stalin

I vår tid är det obligatoriskt inom borgerligheten att förfasa sig över Stalin-regimen, och även att – helt i onödan – överdriva dess konsekvenser. Vad det däremot talas tyst om, är att Stalin var ”borgerlighetens man” – den man kapitalisterna satte sitt hopp till, som de berömde och försvarade på den tid han satt vid makten. Och detta gäller inte endast andra världskriget, utan ända från 1920-talet. Christer Bergström, historiker med ett 40-tal böcker bakom sig, går här igenom denna historia som noggrant sopats under mattan.

I den historieberättelse som dominerar i vårt kulturområde, brukar Hitler och Stalin tävla om förstaplatsen som ”de ondaste” i historien, de som begått de största brotten mot mänskligheten. Jag använder uttrycket tävlade eftersom den starkt konkurrensinriktade sidan i vår kultur verkligen har spillt över på historieberättelsen, där det numera inte är ovanligt att höra människor debattera om vem som var ”värst” i historien. Denna utbredda och populära debatt har populariserat några av de så kallade ”svarta myterna” i historiografin.

Det borde inte vara någon diskussion. I civilisationernas historia är det bara en åsiktsinriktning som uttryckligen syftar till att utrota hela folk, och det är nazismen. Alla människor som definierades som judar (även om de inte själva definierade sig som så) skulle utplånas från jordens yta. Likaså skulle, enligt Nazitysklands ”Generalplan Ost”, 45 miljoner ”rasmässigt icke önskvärda element” (slaver) ställas inför, som det explicit uttrycktes, ”förintelse eller fördrivning”. Inför invasionen av Sovjetunionen 1941 tog nazisterna fram en ny plan, kallad ”Hungerplanen”, som gick ut på att avliva omkring 30 miljoner människor genom att ta ifrån dem deras livsmedel.

Trots att de bara fick några få år på sig, lyckades nazisterna förverkliga en mycket stor del av målet med sin politik. Den nazistiska förintelse- och ockupationspolitiken kostade mellan åren 1939 och 1945 omkring 35 miljoner civila livet – där sovjetiska medborgare och judar utgör de största grupperna av offer. Det förfärande intryck av nazismen som dessa ohyggliga siffor ger, skulle knappast bli värre om någon fick för sig att överdriva och påstå att nazismen tog livet av hundra eller tvåhundra miljoner människor. Istället skulle det ge Förintelseförnekarna argument för att ge hela berättelsen om Förintelsen ett löjets skimmer.

Exempelvis gör Förintelseförnekarna än idag ett stort nummer av att man under Nürnbergrättegången 1946 utgick ifrån det felaktiga antagandet att uppemot 4,5 miljoner människor gick under i Auschwitz, medan forskningen därefter visat att den verkliga siffran var mellan 1,1 och 1,5 miljoner (vilket inte förändrar den beräknade totalsumman av drygt 6 miljoner mördade judar). Men medan de gör så, förstår inte Förintelseförnekarna att denna ursprungliga (och nu korrigerade) felberäkning inte på något vis ställer Nazityskland i någon ljusare dager.

Stalins terror

På samma sätt väcker Stalins terror en avsky hos de flesta tänkande människor även utan de överdrivna siffror som förekommer. Sedan de gamla sovjetiska arkiven öppnades efter Sovjetunionens fall 1991, beräknar forskningen antalet offer för Stalins politik av terror i Sovjetunionen (dvs efter inbördeskrigets slut) till uppemot tre miljoner döda – sex eller sju miljoner om de som dukade under för svälten 1932-1933 räknas in.[1]

Nu är onödiga överdrifter om antalet offer för Stalinklickens styre i Sovjetunionen inte på något vis sällsynta. Detta har sina historiska rötter i krigspropagandan under och efter det ryska inbördeskriget, då den ”Vita” (anti-revolutionära) sidan demoniserade bolsjevikerna genom sådana överdrifter som är typisk för all krigspropaganda. Efter nederlaget i inbördeskriget, togs så kallade ”vita emigranter”, alltså företrädare för den gamla tsarregimen och andra motståndare till bolsjevikerna, emot med öppna armar av västliga regeringar som var livrädda för att revolutionen skulle inspirera till uppror i deras egna länder (vilket den också gjorde). Där fanns det en mycket god resonans för de ”Vitas” fortsatta krigspropaganda, som hade det explicita målet att mobilisera staterna i väst till ett nytt krig mot bolsjevikerna. Ingenstans var detta så påtagligt som i Tyskland, dit för övrigt den största gruppen ”vita emigranter” sökte sig; en av dem var den balttyske ryske medborgaren Alfred Rosenberg, som kom att bli en av de mest inflytelserika ledarna inom nazistpartiet.

Som den amerikanske historikern Michael Kelloggs forskning visar, var det Alfred Rosenberg som införde den aggressiva antisemitism som präglade det förrevolutionära Ryssland i nazistpartiet. Han lyckades övertyga dess medlemmar om att den kommunism som de kände sådan avsky för, var något som judarna skapat för att upprätta judisk världsmakt.[2] Hans syfte var att mobilisera nazisterna för ett anfallskrig mot bolsjevikerna, vilket man får säga att han lyckades med över all förväntan.

Under 1930- och i synnerhet den första hälften av 1940-talet blev det nazistiska Tyskland och dess propagandaminister Joseph Goebbels centrum för en morbid propaganda mot Sovjetunionen och kommunismen, med det uppenbara syftet att skapa en förståelse hos det tyska folket för det erövringskrig mot Sovjetunionen som Hitler låtit framskymta redan i Mein Kampf på 1920-talet.

På 1930-talet spred nazisterna bilden av den så kallade ”judekommunismen” som ondskans centrum i skolor, tidningar, film, politiska tal och stora utställningar såsom ”Den evige juden” och ”Den stora antibolsjevikiska utställningen”. I utställningsskriften för den senare beskrevs Sovjetunionen i rent apokalyptiska termer, kommunismens mål förklarades vara ”att förstöra kulturen hos jordens folk och bygga sitt blodiga världsherravälde på dess ruiner”, och bakom allt detta sades judarna stå.[3]

Västvärldens ljusa bild av Stalin

Hur förvånande det än kan låta, hade detta faktiskt knappast någon motsvarighet i de västliga demokratierna vid samma tid. Istället mötte exempelvis den förfärliga svälten i Ukraina åren 1932-1933 ett ytterst begränsat intresse hos västliga medier. ”Det fanns”, förklarar Kimberly Hupp i en akademisk avhandling om synen på Stalin i USA vid denna tid, ”journalister som skrev sanningen om situationen i Ryssland”, men dessa hörde till undantagen.[4] Istället gavs större utrymme åt sådant som skrevs av exempelvis The New York Times’ Moskvakorrespondent Walter Duranty (som 1932 tilldelades Pulitzerpriset för sina artiklar om Sovjetunionen). I den mån svälten över huvud taget nämndes, förklarades den ofta som en oundviklig följd av moderniseringen av landet. ”Det är tråkigt, men man kan inte göra en omelett utan att knäcka några ägg”, skrev Duranty apropå detta i The New York Times den 31 mars 1933.[5] Inte heller Moskvarättegångarna fick den uppmärksamhet som Stalins motståndare med den numera förvisade gamle revolutionsledaren Leo Trotskij i spetsen hoppades på.

Detta bottnade i de allmänna sympatier för Stalin som dennes kamp mot Trotskij på 1920-talet framkallade hos den bildade borgerligheten i väst. Trotskij, organisatören av Oktoberrevolutionen och allmänt betraktad som Lenins andreman, symboliserade, inte minst genom sin retorik, den världsrevolution som borgerligheten fruktade. Stalin visste man mindre om, annat än att han var mer vänd inåt det egna landet.

Kimberly Hupp ger exempel på detta genom bland annat en artikel i New York Times den 26 augusti 1926 – ”endast två år efter det att man ens nämnt hans namn för första gången”, kommenterar hon: ”Artikeln berättade om hur Stalin hade nått sin maktposition som Lenins arvinge. Det är ganska intressant hur Stalin beskrivs i denna artikel. Han presenteras som modig, ihärdig och tydlig. Hans år som revolutionär, hans tid i fängelse och hans flykt från exilen framställs som en hjälteberättelse. [Stalins politiska motståndare inom kommunistpartiet] Trotskij, Kamenev och Zinovjev framställs som hänsynslösa och makthungriga och Stalin som den oskyldige.”[6]

Brittiska Sunday Times hyllade Stalin i en ledare den 11 december 1928: ”Den ryska regeringen glider mer och mer ur händerna på politiska fanatiker och läggs i händerna på affärsmässiga förvaltare. De behåller den kommunistiska rörelsens namn, fraseologi och maskineri, men omvandlar helt dess karaktär.”[7] I en genomgång av utländsk press den 29 januari 1928 konstaterade tidningen Social-Demokraten här hemma i Sverige att ”den engelska högern är belåten med Stalins seger över kommunisterna”; tidningens egen uppfattning hade redovisats några dagar tidigare: ”Stalin har rätt. Ty Trotskijs dröm om att förvandla Ryssland till ett kommunistiskt samhälle är endast en dröm.”[8]

Så riktades också den “Stora terrorn” i Sovjetunionen specifikt mot kommunister, mot människor som modigt stod upp för idealen från Oktoberrevolutionen, som höll Lenins fana högt mot det nedrivande av socialistisk praktik som den styrande klicken med Stalin i spetsen stod för. Det var ett slags inbördeskrig, där den ena sidan kämpade för socialistisk demokrati och internationalism, och den andra sidan – den med alla maktmedel till sitt förfogande – försvarade sin diktatur och sina privilegier. Det var en antikommmunistisk terror. Vilket är anledningen till att borgerligheten applåderade Stalin, eftersom han i förlängningen försvarade deras klassintressen. Exempelvis när han ställde sig emot koloniernas frihetskamp eller när han med våld krossade den spanska revolutionen.

Finska vinterkriget, Stalins anfall mot Finland i november 1939, framkallade under en kort period starkt negativa reaktioner i västvärlden, men genom Tysklands invasion av Sovjetunionen i juni 1941, som ledde till den Stora alliansen mellan västmakterna och Sovjetunionen, slog detta snabbt över i sin motsats. Röda arméns stora framgångar, som utan tvekan sparade hundratusentals liv för de västallierade, väckte beundran, och Stalin fick hos den amerikanska allmänheten det hängivna smeknamnet ”Uncle Joe”. När opinionsinstitutet AIPO (American Public Opinion) i mars 1945 frågade vad amerikanerna ansåg om Sovjetunionen, var det bara 21 % av de svarande som uttryckte misstroende mot detta land.[9]

Kalla krigets propaganda

Då den Stora alliansen slog över i sin motsats i och med att Kalla kriget bröt ut efter andra världskriget, var dylika stämningar förstås problematiska. Som en spegelbild av den aggressiva kallakrigspropaganda mot väst som inleddes i Sovjetunionen och öststaterna, drogs, dock med omvända förtecken, en massiv kampanj mot Sovjetunionen igång i väst. Tyskar som stått i Nazitysklands sold fick plötsligt ett gyllene tillfälle till rehabilitering genom att ställa sin expertkunskap på krigföring mot Sovjetunionen till USA:s förfogande, och den amerikanska militären tog tacksamt emot denna hjälp. Tidigare hade tyska vetenskapsmän och underrättelseexperter kunnat göra samma sak.

Som en parallell till, och faktiskt integrerat i detta, traderades huvudkomponenterna i Goebbels propaganda mot Sovjetunionen direkt vidare genom kallakrigspropagandan. Den tes som kom till uttryck i exempelvis nazisternas ”Stora antibolsjevikiska utställning” övertogs med det enda undantaget att utpekandet av judarna klipptes bort. Arvet från Goebbels propaganda framträder tydligt genom kallakrigspropagandans extrema fokus på just perioden 1933-1945, då nazisterna hade makten i Tyskland. Därmed skapades bilden av ett statiskt Sovjetunionen där omfattningen av terrorn under Stalins tid vid makten var det karaktäristiska för landets system, medan det i själva verket var ett undantag som varade i ungefär 25 år. Politiskt förtryck fortsatte att upprätthållas, men i dramatiskt mindre omfattning; Gulag-lägren lades exempelvis ned och huvuddelen av fångarna frigavs.

Den månghundraåriga rysskräcken som utmärker Sverige på ett helt annat sätt än i många andra västliga länder gav en utmärkt resonansbotten för USA:s uppblossande kallakrigspropaganda i vårt land. Detta kom till uttryck i sådant som den rättsskandal som gått till eftervärlden som Enbomaffären (1952).

Den brittiske historikern Robert Conquests bok Den stora terrorn, som kom 1968, blev till något av västvärldens standardverk om det politiska förtrycket i Sovjetunionen.

Även om Conquest träffade rätt gällande antalet direkta avrättningar (beroende på att man i Sovjetunionen publicerade de faktiska siffrorna), hamnade han helt fel när han angav det totala antalet dödsoffer till 20 miljoner. Denna siffra slog emellertid snabbt rot och blev en del av västvärldens mytologi om Sovjetunionen. Knappast någon såg det historiska sambandet, hur just siffran 20 miljoner som angivelse för ett ohyggligt folkmord under flera hundra år utvecklats till något av en ikon i den borgerliga politiska kulturen.

1990 lät Conquest publicera en ny upplaga där han reducerade en del av sina tidigare siffror. Professorn i historia Stephen G. Wheatcroft, en av pionjärerna inom forskningen i de nyöppnade sovjetiska arkiven, kommenterade: ”1990 måste ha varit ett mycket märkvärdigt år för Conquest; samtidigt som han vann stort gehör inifrån Sovjetunionen, började det på den seriösa akademiska nivån dyka upp fakta som allvarligt underminerade grunden för hans argument.”[10] Wheatcroft skrev vidare: ”I flera decennier räknade historiker [i Väst] antalet offer för Stalin i ’tiotals miljoner’, en siffra som stöddes av [den ryske dissidenten] Solzjenitsyn. Efter Sovjetunionens kollaps har de lägre uppskattningarna på skalan istället bekräftats.”[11]

Vem tjänar på överdrifterna?

En regim som Stalins, som för sin överlevnads skull känner sig tvungen att tillgripa en terror som kostar tre eller sju miljoner människor livet kan, lika lite som exempelvis Nazityskland, ställas i någon ljusare dager av att man höjer antalet dödsoffer många gånger om. Ändå förekommer detta. Ett av de mer extrema exemplen utanför den oseriösa extremhögern finner vi i en krönika av tidningen Allehandas kulturredaktör Lars Landström den 14 mars 2014, där han skrev:

”Jag kan inte ens tänka tanken att Josef Stalin ligger i sängen efter hjärnblödningen 1953 och tänker ’jag ska dö nu, det är i alla fall bra att det inte finns något liv efter döden’ –­ och får rätt. Han slipper straff för att han dödat uppåt 70 miljoner människor.”[12]

Dylika excesser förvandlar en så tragisk historia till en trivial lek med siffror. Eftersom Sovjetunionen förlorade mellan 20 och 30 miljoner människoliv under andra världskriget, innebär det Landström säger att uppemot 100 miljoner sovjetmedborgare ska ha mött en våldsam död inom loppet av tjugofem år – av en befolkning på 150-160 miljoner (149 miljoner år 1926, 163 miljoner år 1937), varefter landet gjorde stora ekonomiska och vetenskapliga framsteg och åtta år efter detta blev först med att skicka upp en människa i rymden. Detta är förstås inte möjligt om ett land har förlorat två tredjedelar av sin befolkning, vilket torde motsvara praktiskt taget samtliga vuxna i landet; det är även en omöjlighet då Sovjetunionen år 1951 hade 170 miljoner invånare.

Nu måste det påpekas att 70 miljoner är det kanske mest extrema uttrycket för en politisk kultur som tillåter i stort sett vilka överdrifter som helst gällande allt som kan associeras med den socialistiska ideologin. Den vanligaste överdriften hävdar antalet 20 miljoner dödsoffer i Sovjetunionen, se exempelvis den senaste klassikern i ämnet, ”Kommunismens svarta bok”.

Liksom fallet med felberäkningen i fråga om Auschwitz 1946, utnyttjas detta tacksamt, och inte utan framgång i deras egna kretsar, av såväl historierevisionister på vänsterkanten som högernationalister i Putins Ryssland.[13] Detta gäller dock, som sagt, endast i deras egna kretsar. För de flesta människor blir inte bilden av Stalin mörkare om det påstås att hans regim kostat 20 eller 70 miljoner människoliv och inte ”bara” tre till sju miljoner. Endast en cyniker som lever isolerad från den mänskliga verkligheten kan kalla tre till sju miljoner dödsoffer för ”bara”. De som tjänar på dylika överdrifter är dagens nazister och sympatisörer till dessa, som uppfunnit den idag ganska spridda tesen om att ”Stalin var värre än Hitler”.

---

[1] Antalet avrättade mellan 1921 och 1953 uppgick, enligt Wheatcrofts forskning nedan, till 799 000 människor (varav 745 396 under Stalins tid vid makten, 681 692 av dem under Den Stora Terrorn 1937-1938, och 70 868 i Ukraina under ”avkulakiseringen”; se ”Memories of ’Holodomor’ and National Socialism in Ukrainian political culture” av Per Anders Rudling i Rekonstruktion des Nationalmythos? Frankreich, Deutschland und die Ukraine im Vergleich, Yves Bizeul [red.], Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht Unipress 2013, s. 229).  Ytterligare 873 703 människor avled i Gulag-lägren (som infördes 1930) mellan 1934 och 1953 (Wheatcroft). Därtill avled ett stort antal människor i sovjetiska fängelser – enbart mellan 1939 och 1951 var deras antal 86 482 – så forskarna Getty, Rittersporn och Zemskov, pionjärerna inom forskningen i de nyöppnade gamla sovjetiska arkiven, har räknat fram det sammanlagda antalet dödsoffer i läger och fängelser under Stalintiden till 1 053 829.

Därtill beräknas omkring en miljon människor ha avlidit som en följd av olika deportationer, framför allt under andra världskriget. De största dödstalen under deportationerna finner vi för så kallade ”kulaker” (389 521 enligt Getty et al), etniska tyskar (200 000 till 300 000 enligt Sinner/Pohl 2000/2001), polacker (150 000 enligt IPN) och tjetjener och ingusjier (123 000 enligt Pohl 1999).

Källor:

* ”Victims of Stalinism and the Soviet Secret Police: The Comparability and Reliability of the Archival Data – Not the Last Word” av Stephen G. Wheatcroft, Europe-Asia Studies, Vol. 51, No. 2, 1999.

* ”Victims of the Soviet Penal System in the Pre-War Years: A First Approach on the Basis of Archival Evidence” av J. Arch Getty, Gábor T. Rittersporn & Viktor N. Zemskov, The American Historical Review Vol. 98, No. 4. Oxford University Press Oct., 1993). jstor.org/stable/2166597

* Sinner, Samuel. The Open Wound: The Genocide of German Ethnic

Minorities in Russia and the Soviet Union, 1915-1949 – and Beyond. Fargo ND: Germans from Russia Heritage Collection. North Dakota State University Libraries, 2000, s. 85. Cit. i  ”The Deportation and Destruction of the German Minority in the USSR” av

J. Otto Pohl, NORKA 2001. norkarussia.info/uploads/3/7/7/9/37792067/deportation_and_destruction_soviet_germans.pdf

* Pohl, J. Otto. Ethnic Cleansing in the USSR, 1937–1949. Westport, Connecticut: Greenwood Press 1999, s. 97f.

[2] Kellogg, Michael. The Russian Roots of Nazism: White Émigrés and the making of National Socialism 1917-1945. Cambridge: Cambridge University Press 2005.

[3] The Great Anti-Bolshevist Exhibition. research.calvin.edu/german-propaganda-archive/anti-bolshevism.htm

[4] “’Uncle Joe’”: What Americans Thought of Joseph Stalin Before and After World War II” av Kimberly Hupp, University of Toledo, maj 2009, s. 29.

etd.ohiolink.edu/!etd.send_file?accession=toledo1245175828&disposition=inline

[5] Ibid., s. 24.

[6] Ibid. etd.ohiolink.edu/!etd.send_file?accession=toledo1245175828&disposition=inline

[7] The Sunday Times, 11 december 1928. account.thetimes.co.uk

[8] Social-Demokraten, 10 januari 1928.

[9] “’Uncle Joe’”: What Americans Thought of Joseph Stalin Before and After World War II”, s. 57. e

[10] ”Victims of Stalinism and the Soviet Secret Police: The Comparability and Reliability of the Archival Data – Not the Last Word” av Stephen G. Wheatcroft, Europe-Asia Studies, Vol. 51, No. 2, 1999.

 

[12] ”Straffet kommer efter döden” av Lars Landström, Allehanda, 14 mars 2014.

allehanda.se/artikel/straffet-kommer-efter-doden

[13] Se t.ex. mariosousa.se/Sanningensomkombort.html

Artikeln är ett utdrag ur författarens bok Bortrivna sidor ur historien – från Albigenskorståget till bombningarna av Korea.

För att få dylika nyheter och kommentarer som inte återges i vanliga västliga nyhetsmedier, kan du med fördel följa och prenumerera på Klassperspektiv. Det är helt kostnadsfritt. Sprid även Klassperspektivs artiklar till dina vänner och bekanta. För att få en gratisprenumeration, klicka HÄR.