Myten om “fördrivningen av judar från arabiska länder”

Staten Israel och sionistiska propagandister har skapat myten om att den sionistiska etniska rensningen av Palestina 1947-1948 måste ses i ljuset av ett förment fördrivande av hundratusentals judar från arabiska länder. Detta är inte bara en falsk kronologi – palestinierna fördrevs från sina hem av sionisterna före massutvandringen av judar från arabiska länder – utan dessutom en ren lögn. (BIlden ovan visar judar i Irak på 1900-talet.)

Det är sant att omkring 250 000 judar immigrerade till Israel från arabländer mellan 1948 och 1951. Men denna migration var i huvudsak frivillig och skedde som en följd av upprättandet av staten Israel. Här är några röster från dem som sionisterna påstår blev fördrivna från arabiska länder:

Den irakiskfödde Ran Cohen, tidigare ledamot av Knesset, sa: “Jag vill säga följande: Jag är ingen flykting. Jag kom på sionismens uppmaning, på grund av den dragningskraft som detta land utövar och på grund av idén om återlösning. Ingen kommer att definiera mig som flykting.”

Den irakiskfödde Shlomo Hillel, tidigare talman i Knesset, sa: “Judarnas avresa från arabländerna var inte en flyktingrörelse. De kom hit [till Israel] därför att de ville, som sionister.”

Den jemenitfödde Yisrael Yeshayahu, även han tidigare talman i Knesset, säger samma sak: “Vi är inte flyktingar. Några av oss kom till detta land redan innan staten hade bildats. Vi hade messianska förhoppningar.”

Den irakiskfödde israeliske historikern Avi Shlaim, som har behandlat den stora vågen av irakisk-judisk migration till Israel, säger: “Ingen fördrev oss från Irak, ingen sade att vi var oönskade”.

Den israeliske sociologen Yehuda Shenhav har kritiserat jämförelsen mellan judisk emigration från arabländer och den palestinska flykten. Han menar att “den ogrundade och omoraliska analogin mellan palestinska flyktingar och mizrahiska invandrare [judar från Mellanöstern och Nordafrika] drar i onödan in medlemmar av dessa två grupper i en konflikt, undergräver många mizrahiska judars värdighet och skadar utsikterna till en verklig judisk-arabisk försoning.” Enligt Shenhav syftar förespråkarna för en sådan jämförelse till att den ska förhindra att palestinierna tillerkänns rätt att återvända samt minska de kompensationskrav som Israel kan komma att ställas inför i samband med palestinsk egendom som tagits över av staten genom förvaltaren av “förlorade” tillgångar.

Den israeliske historikern Yehoshua Porath har avvisar också jämförelsen. Han framhåller att judarnas invandring till Israel från arabländerna var ett förverkligande av ett sionistiskt mål som blev möjligt endast genom insatser från Jewish Agencys representanter, lärare och organisatörer som sedan 1930-talet arbetade i olika arabländer. Porath kontrasterar detta mot de palestinska arabernas flykt 1948, som han beskriver som något helt annat. Han betecknar resultatet av den palestinska flykten som en “oönskad nationell katastrof”, åtföljd av “ändlösa personliga tragedier”. Följden blev enligt honom “den palestinska gemenskapens sammanbrott, ett folks splittring och förlusten av ett land som tidigare till största delen varit arabisktalande och muslimskt.”

Historikern Tom Segev konstaterar att beslutet att emigrera till Israel ofta var ett mycket personligt beslut. Det grundades på de specifika omständigheterna i individens liv. Alla var inte fattiga eller levde under primitiva förhållanden, och de var inte alltid utsatta för förföljelse, repression eller diskriminering i sina hemländer. Människor emigrerade av en rad olika skäl, beroende på land, tid, samhälle och individ.

Hur såg det då ut i de olika länderna? – Det genomgående är att olika sionistiska organisationer utövade en stark påtryckning – ibland t.o.m. med våld – för att få judar att emigrera från arabländer och till Israel. Precis som de gjort i samarbete med de nazistiska myndigheterna i Tyskland på 1930-talet.

Låt oss börja med Nordafrika. Enligt Dr. Haim Saadon vid Hebrew University of Jerusalem stod de relativt goda relationerna mellan judar och muslimer i Nordafrika under andra världskriget i stark kontrast till hur deras trosfränder behandlades av icke-judar i Europa.

Migrationen av marockanska judar till Israel organiserades, underlättades och administrerades av sionistiska organisationer, särskilt genom Cadima (1949–1956) och Operation Yachin (1961–1964). Marockanska judar utsattes inte för massutvisningar, omfattande konfiskationer av egendom eller liknande statlig förföljelse under denna period. Sionistiska utsända hade dessutom relativt stor rörelsefrihet att uppmuntra emigration.

En liknande situation rådde i Algeriet. Algeriska judar utsattes inte heller för storskaliga utvisningar eller systematiska konfiskationer av egendom under denna period, och sionistiska organisationer kunde i relativt stor utsträckning verka för att främja utvandring.

Detsamma gällde i Tunisien. Tunisiska judar utsattes inte för massutvisningar eller omfattande konfiskationer av egendom, och judiska emigrantorganisationer tilläts i viss mån verka för att uppmuntra emigration.

Invandringen till Israel från Libyen började 1949 efter att den sionistiska Jewish Agency öppnat ett kontor i Tripoli. Enligt forskaren Harvey E. Goldberg menar vissa libyska judar att Jewish Agency kan ha legat bakom upplopp mellan judar och muslimer i landet, eftersom oroligheterna bidrog till att uppfylla organisationens mål att främja judisk utvandring. Mellan Israels grundande 1948 och Libyens självständighet i december 1951 emigrerade över 30 000 libyska judar till Israel.

I Egypten bestod en stor del av den judiska befolkningen i början av 1900-talet av relativt nyanlända immigranter. Judar utsattes där för attacker på grund av verkliga eller påstådda kopplingar till sionismen. Till skillnad från i Europa utsattes de inte i första hand för diskriminering på grund av religion eller ras, utan snarare av politiska skäl. År 1948 bodde cirka 75 000 judar i Egypten. Omkring 20 000 lämnade landet under 1948–1949 i samband med händelserna kring det arabisk-israeliska kriget 1948, inklusive bombattacker i Kairo som sionister kan ha legat bakom. Israels invasion av Egypten under Suezkrisen ledde till en kraftig ökning av utvandringen:

I oktober 1956, när Suezkriget bröt ut (Israel, Storbritannien och Frankrike attackerade Egypten), beordrades tusentals judar att lämna Egypten. Omkring 25 000 judar, nästan hälften av den judiska befolkningen, lämnade landet – främst till Europa, USA, Sydamerika och Israel. Men det var inte antisemitiskt, utan en följd av kriget; liknande åtgärder riktades mot brittiska och franska medborgare som en vedergällning för dessa länders deltagande i invasionen av Egypten. Det kan jämföras med interneringen av japaner i USA under andra världskriget. År 1957 hade den judiska befolkningen i Egypten minskat till omkring 15 000 personer.

I Libanon ökade faktiskt den judiska befolkningen efter 1948. Den nationella folkräkningen 1932 angav omkring 3 500 judar i landet. År 1948 uppskattades antalet till cirka 5 200. Efter Israels fördrivning av palestinier till Libanon 1948 ökade dock de negativa attityderna mot judar, och fram till 1967 hade de flesta libanesiska judar emigrerat – främst till Israel, USA, Kanada och Frankrike.

Tvärtemot att fördriva judar, förbjöd många arabiska länder judar från att lämna landet, eftersom de var emot att de skulle kolonisera Palestina (Israel). I november 1954 hävde den syriska regeringen tillfälligt detta förbud, men i mars 1964 utfärdade regeringen ett dekret som förbjöd judar att resa mer än tre miles från gränsen till sina hemstäder.

År 1970 inledde Israel Operation Blanket, en hemlig militär och underrättelseoperation för att föra ut syriska judar ur landet. Den illegala judiska utvandringen fortsatte, då många försökte ta sig över gränserna till Libanon eller Turkiet, ofta med hjälp av smugglare, för att därefter ta kontakt med israeliska agenter eller lokala judiska samhällen.

År 1972 hölls demonstrationer av omkring 1 000 syriska judar i Damaskus efter att fyra judar dödats när att de försökte att illegalt lämna Syrien. Efter Madridkonferensen 1991 satte USA press på den syriska regeringen att upphäva emigrationsförbudet för judar, och 1992 började regeringen utfärda utresevisum till judar – dock under förutsättning att de inte emigrerade till Israel.

Tvärtemot att fördriva judar, utövade de arabiska regeringarna i solidaritet med palestinierna påtryckningar på många länder för att hindra judar från att emigrera. I t.ex. Afghanistan tilläts inga judar att emigrera förrän 1951.

I Turkiet emigrerade mellan 1948 och 1951 sammanlagt 34 547 judar till Israel, vilket motsvarade nästan 40 procent av den judiska befolkningen i landet vid den tiden. Emigrationen bromsades dock under flera månader i november 1948, när Turkiet tillfälligt stoppade utfärdandet av utresetillstånd efter påtryckningar från arabländer. I mars 1949 hävdes dock detta stopp efter påtryckningar från Israel och emigrationen kunde återupptas.

I Irak blomstrade de judiska samhällena tillsammans med resten av landet under större delen av 1940-talet. Redan 1941 skickade den israeliska spionorganisationen Mossad LeAliyah Bet agenter till Irak för att börja organisera emigration till Israel. Inledningsvis skedde detta genom att rekrytera personer som kunde undervisa i hebreiska och hålla föreläsningar om sionism. År 1942 reste Shaul Avigur, chef för Mossad LeAliyah Bet, i hemlighet till Irak för att undersöka situationen för de irakiska judarna i fråga om möjligheten att emigrera till Israel. Under åren 1942–1943 gjorde Avigur ytterligare fyra resor till Bagdad för att bygga upp den nödvändiga organisationen på plats, bland annat genom att installera en radiosändare för att skicka information till Tel Aviv. Denna radiosändare kom att användas i åtta år.

I slutet av 1942 beskrev en av Mossads agenter i Irak de nedslående resultaten av försöken att omvandla den irakiska judiska befolkningen till sionism: “Vi måste erkänna att det inte finns särskilt mycket mening i att organisera och uppmuntra emigration.” Mellan 1919 och 1948 lämnade omkring 8 000 judar Irak.

År 1948 fanns ungefär 150 000 judar i Irak. Liksom de flesta andra stater i Arabförbundet förbjöd Irak efter kriget 1948 all laglig emigration för judar, med motiveringen att de kunde resa till Israel och därigenom stärka den staten.

I mars 1950 ändrade dock Irak efter påtryckningar från USA sin tidigare politik och antog en lag som gällde i ett år och tillät judar att emigrera på villkor att de avsade sig sitt irakiska medborgarskap. Samma år inleddes en serie bombattentat riktade mot judiska mål i Bagdad. Mellan april 1950 och juni 1951 attackerades judiska mål i Bagdad vid fem tillfällen. I maj och juni 1951 upptäcktes vapengömmor som enligt myndigheterna tillhörde ett sionistiskt underjordiskt nätverk. De irakiska myndigheterna arresterade tre misstänkta sionistiska agenter. Två av dem, Shalom Salah Shalom och Yosef Ibrahim Basri, dömdes till döden, medan den tredje, Yehuda Tajar, dömdes till tio års fängelse.

Nästan alla återstående judar registrerade sig som en följd av detta för emigration. Sammanlagt lämnade omkring 120 000 judar Irak. Den stora majoriteten av dem transporterades ut genom israeliska luftbroar, kända som Operation Ezra och Nehemiah, med särskilt tillstånd från den irakiska regeringen.

I början av 1970-talet tillät den irakiska regeringen åter judisk emigration, och majoriteten av de judar som fortfarande fanns kvar i landet lämnade då Irak.

Det skedde alltså ingen militär fördrivning från byar eller städer på samma sätt som i Palestina, men den irakiska staten införde som ett svar på den sionistiska fördrivningen av hundratusentals palestinier från Palestina lagar och ett klimat som gjorde livet mycket svårt och osäkert för judarna i Irak.

De enda judar som fördrevs på ett sätt som liknade det palestinierna utsattes för, var ett par tusen judar som fördrevs från Jordanien, inte fler.

Men man måste veta att det från början fanns mycket få judar i det område som blev staten Jordanien. Det judiska livet i regionen var huvudsakligen koncentrerat till Palestina väster om Jordanfloden, inte i Transjordanien, som landet då kallades.

Situationen förändrades i samband med kriget 1948 mellan Israel och de arabiska staterna. Under detta krig tog den jordanska Arablegionen kontroll över östra Jerusalem och Västbanken. I östra Jerusalem, särskilt i det gamla judiska kvarteret i Gamla staden, fanns en judisk befolkning som hade levt där i generationer. När de jordanska styrkorna erövrade området kapitulerade den judiska befolkningen efter hårda strider. De 1700 invånarna fördrevs därefter och fick lämna området. Sammanlagt handlar det om cirka 2 000–2 500 personer som fördrevs från områden som hamnade under jordansk kontroll under kriget 1948.

Fördrivningen gällde alltså främst judarna i de områden som Jordanien tog kontroll över under kriget 1948, särskilt i Jerusalems gamla judiska kvarter, snarare än en stor judisk befolkning inom Jordanien i sig, eftersom en sådan nästan inte fanns från början.

Se även:
Sionism bygger på antisemitism, alltså judehat

Den förbjudna historien – den verkliga bakgrunden till konflikten Israel/Palestina

För att få dylika nyheter och kommentarer som inte återges i vanliga västliga nyhetsmedier, kan du med fördel följa och prenumerera på Klassperspektiv. Det är helt kostnadsfritt. Sprid även Klassperspektivs artiklar till dina vänner och bekanta. För att få en gratisprenumeration, klicka HÄR.