Medias roll i den pro-israeliska propagandan

Krönika av Kamal El Salim

Medias roll i hanteringen av “Gaza-frågan” är ett tydligt exempel på hur information manipuleras för att tjäna makthavarnas intressen.

Noam Chomsky och Edward S. Herman påpekar i sin bok Manufacturing Consent att massmedierna i demokratier ofta fungerar som en förlängning av de dominerande eliterna, där de styr den information som når allmänheten. Genom att välja vilka röster som lyfts fram och vilka som ignoreras, bidrar medierna till att forma en verklighet som gynnar dem som har makten.

De beskriver “en propagandamodell som verkligen ser att media tjänar ett ‘socialt syfte’, men inte det att göra det möjligt för allmänheten att få en meningsfull kontroll över den politiska processen genom att förse dem med den information som behövs för att på ett intelligent sätt kunna ta sitt politiska ansvar. Tvärtom, en propagandamodell som antyder att medias ‘samhälleliga syfte’ är att inskärpa och försvara den ekonomiska, sociala och politiska agendan för privilegierade grupper som dominerar det egna samhället och staten. Media tjänar detta syfte på många sätt: genom urval av ämnen, spridning av oro, inramning av frågor, filtrering av information, betoning och ton, och genom att hålla debatten inom gränserna för acceptabla premisser”.¹

Under året har medierna upprepade gånger spridit lögner och osanningar som används för att rättfärdiga Israels agerande mot det palestinska folket. Påståendet om de 40 halshuggna bebisarna, som snabbt blev till sensationella rubriker, där USAs president, Joe Biden hävdade att han sett fotobevis och som Vita huset därefter fick gå ut och dementera, är ett exempel på hur sensationella nyheter kan få fäste utan trovärdiga bevis. Det är inte bara ett misslyckande av journalistiken, det är en medveten handling som, likt Chomsky påpekar, bidrar till att forma ett narrativ som marginaliserar verkliga händelser och upplevelser.

Samtidigt målar medierna upp en bild av Israel som en oskyldig aktör i en konflikt, utan att erkänna att ett ockuperat folk har rätt att göra motstånd. Palestiniernas kamp kallas terrorism medan Israels systematiska övergrepp och brott mot mänskligheten tonas ner och kallas försvar. Detta återspeglar det mönster som Chomsky beskriver, där medierna återigen agerar i enlighet med eliternas intressen, i stället för att rapportera om den verkliga situationen och vad experter kallar ett möjligt folkmord.

Trots uppenbara tecken på krigsbrott, inklusive användningen av vit fosfor och den omfattande förstörelsen av Gaza, fortsätter medierna att beskriva situationen som en konflikt mellan två jämbördiga parter. Chomskys kritik av hur medierna formar offentlig diskurs stämmer överens med hur detta narrativ skapas. Hur kan vi jämföra en ockupant med de ockuperade, eller en förtryckare med den förtryckta?

När internationella organisationer och människorättsgrupper beskriver det som pågår i Gaza som ett folkmord, borde medierna omedelbart ändrat sin rapportering för att återspegla verkligheten. Istället väljer de att fortsätta med sin skepsis och sin ovilja att kalla det vid dess rätta namn. Precis som Chomsky diskuterar i Manufacturing Consent, är det inte alltid staten som direkt kontrollerar informationen utan istället är det ofta de ekonomiska intressena som driver denna snedvridna rapportering.

Den internationella opinionen har manipulerats, och mediernas selektiva rapportering har tillåtit Israels narrativ att stå oemotsagt. Historien visar att detta inte är ett unikt fenomen, vi har sett liknande mönster tidigare, där medierna har misslyckats med att rapportera sanningen i tid och på så sätt förvärrat konflikter. Tystnaden och den fördröjda rapporteringen skapar en miljö där människor mördas i det tysta, precis som vi har sett i tidigare konflikter där medierna svikit sitt ansvar.

Folket i Gaza svälter och dör i bombattacker mot sjukhus, skolor och bostadsområden. De jagas från plats till plats, från “safe zone” till “safe zone”. Samtidigt fortsätter västerländska medier att presentera situationen som en konflikt mellan två lika goda kålsupare eller än värre, där offret är förövaren. Detta är långt ifrån verkligheten, det handlar om ett folkmord. Mediernas oförmåga att erkänna detta, och deras tystnad, gör dem medskyldiga.

Det är hög tid att medierna tar sitt ansvar och rapporterar med den allvarlighet och sanning som situationen i Gaza kräver. Att bortse från de uppenbara övergreppen är inte bara en abdikation av journalistisk plikt, det är att aktivt bidra till folkmordet på det palestinska folket. I enlighet med Chomskys tankar måste vi kräva att medierna lyfter fram sanningen och att de inte reproducerar statlig och elitistisk propaganda. Vi kan inte vänta längre.

1. “.. a propaganda model that indeed sees the media as serving a ‘social purpose,’ but not that of enabling the public to assert meaningful control over the political process by providing them with the information needed for the intelligent discharge of political responsibilities. On the contrary, a propaganda model suggests that the ‘societal purpose’ of the media is to inculcate and defend the economic, social, and political agenda of privileged groups that dominate the domestic society and the state. The media serve this purpose in many ways: through selection of topics, distribution of concerns, framing of issues, filtering of information, emphasis and tone, and by keeping debate within the bounds of acceptable premises” – Chomsky, N. & Herman, E.S. (2002) Manufacturing Consent: The Political Economy of the Mass Media. New York: Pantheon Books, s. 298. ↩︎