Världen brinner på flera fronter, men en av dem saknar eld. Den bara bleknar. Vi måste se sammanhangen, även om det är svårt. Och de etablerade medierna hjälper oss inte, och absolut inte politikerna i riksdagen.
Allt som de mörka makterna i världen iscensätter – från bombningar av Iran till massakrer på svältande människor i brödköer i Gaza – får vår uppmärksamhet att fladdra. Vi måste se det som händer. Men samtidigt sker något annat, något mer stillsamt, nästan osynligt. Och just därför är det så farligt. Vi får inte luras att titta bort från det som är tyst men livsavgörande.
Den rena vindrutan – en varningssignal
Minns du hur vindrutan brukade se ut efter en sommarresa? Full av mosade små liv. Bin, fjärilar, flugor, getingar. Det var irriterande, men också ett tecken på något: liv. Idag kör vi mil efter mil och vindrutan förblir ren. Ingen reagerar. Inga nyhetsrubriker. Men vi borde reagera – för detta är ett tecken på en pågående katastrof som hotar själva grunden för livet på jorden.
Ett tyst massutdöende
Det kallas “vindruteeffekten”. Forskarna ser det. Jordbrukarna märker det. Fågelskådare viskar om det. Insekterna försvinner. I vissa delar av Europa har mängden flygande insekter minskat med över 75 procent sedan 1990-talet. Det är inget marginellt problem. Det är ett skrik i tystnad – ett ekosystem som bryter samman framför våra ögon, långsamt, tyst, men obevekligt.
När livet tystnar omkring oss
Vi pratar mycket om klimatet, och det ska vi. Men insektsdöden sker parallellt, och kanske ännu farligare – eftersom den går obemärkt förbi. Klimatförändringar märks genom extremväder. Men ett tyst fält, ett blommande äppelträd utan surr, ett barn som aldrig får se en citronfjäril – det försvinner utan att någon märker det.
Ett nät av liv som håller på att gå sönder
Konsekvenserna är ofattbara. Fåglar som lever av insekter svälter. Pollineringen av växter – inklusive många av våra livsmedel – försvagas. Jordens bördighet minskar när maskar, skalbaggar och andra markarbetare dör ut. Hela ekosystem blir sköra, som en väv där trådarna en efter en går av. Till slut rasar allt.
Vi står inte utanför
Och vi människor? Vi står inte utanför. Vi är inte åskådare. Vi är beroende av dessa små varelser för vår mat, vår luft, vår framtid. När bina dör, dör våra äpplen, våra jordgubbar, våra drömmar om en rik och levande värld. Vi pratar ofta om hot mot mänskligheten som bomber eller virus. Men kanske är det just tystnaden som är det största hotet – att vi inte längre hör, att vi inte längre ser.
Varför märker vi inget?
Varför är det här ingen nyhet? Kanske för att det går långsamt. För att det inte passar in i det snabba nyhetsflödet. För att det saknar spektakulära bilder. Det finns inga explosioner, inga presidenter som skriker, inga rubriker med utropstecken. Bara tomma fält. Tysta vindrutor. Och en framtid som långsamt bleknar.
Vi måste göra motstånd – tillsammans
Vi måste börja prata om det här. Vi måste våga se vad vi håller på att förlora. Vi måste förändra vårt jordbruk, våra städer, vårt ekonomiska och politiska system Vi måste våga bli obekväma.
För sanningen är: de krafter som bombar våra städer och svälter våra syskon är ofta samma som förgiftar våra fält, skövlar våra skogar och tystar våra sommarängar. Deras makt bygger på vår tystnad. Därför måste vi höja våra röster. Vi måste stå samman. För freden. För livet. För dem som inte längre surrar. Vi har avgörandet i våra händer: Vem ska vinna – den miljöförstörande kapitalismen eller mänskligheten?
För att få dylika nyheter och kommentarer som inte återges i vanliga västliga nyhetsmedier, kan du med fördel följa och prenumerera på Klassperspektiv. Det är helt kostnadsfritt. Sprid även Klassperspektivs artiklar till dina vänner och bekanta. För att få en gratisprenumeration, klicka HÄR.
Upptäck mer från Klassperspektiv
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
