Idag den 9 november är det 86 år sedan Kristallnatten – det organiserade våldet mot judar i Tyskland som började detta datum år 1938. Denna fasansfulla dag utgör en viktig milstolpe på väg mot Förintelsen under andra världskriget, då 6 miljoner judar mördades. I bakgrunden till Kristallnatten finns en tragisk historia om rasism och byråkratisk okänslighet som har skrämmande likheter med vår tid. Mer okänt är hur sionisterna, de som propagerade föe en kolonisering av Palestina, cyniskt motsatte sig försök att rädda Tysklands judar till andra länder – en historia som sopats under mattan i Västvärlden. [Red. Den internationellt aktade historikern Christer Bergström berättar en historia om Kristallnatten som glömts bort.]
Vid nazistledarnas möte på ölkällaren Bürgerbräukeller i München på kvällen den 9 november 1938 bestämde sig de församlade nazisterna för att hämnas på ett judiskt terroristdåd genom att släppa lös ”folklig vrede” mot judarna. Två dagar tidigare hade den 17-årige Herschel Grynszpan, en polsk jude boende i Tyskland, mördat en tysk diplomat i ett terroristdåd i Paris som en hämnd för vad hans familj utsatts för.
Men något utbrett ”folkligt deltagande” blev det inte. Istället såg en förfärad tysk allmänhet på när uniformerade och organiserade nazistiska kampgrupper gick till attack mot judar och judisk egendom över hela landet. Natten mellan den 9 och 10 november 1938 blev en orgie i oprovocerade mord, misshandel, mordbrand och allmän vandalism. Ett hundratal judar lynchades och 20 000 fördes utan särskild anledning till koncentrationsläger. 267 synagogor brändes och 7 500 butiker vandaliserades.
Rasistiska lagar
Efter kriget var det populärt bland tyska liberala och konservativa riksdagsledamöter som medverkat till Hitlers maktövertagande 1933 att påstå att de ”inte kunnat veta” vad nazisterna syftade till. Det är möjligt att inte ens nazisterna själva från början var medvetna om att de en dag skulle bygga fabriker för mord i industriell skala. Idag förstår vi att det var oundvikligt. Nazisternas starka fokusering på att gruppera människor i olika kategorier, beroende på härkomst, hyllandet av det egna folket och hatet mot vissa andra grupper, ledde till allt grövre övergrepp när nazisterna väl fått oinskränkt makt över samhället. Kristallnatten flyttade helt enkelt fram gränserna för nazisterna själva. Vägen dit kantades av en rad liknande framflyttningar av inre gränser där helt enkelt ingen satt gränser för nazisterna själva.
Den senaste forskningen tyder på att nazisternas extrema hat mot judar i stor utsträckning importerades från ”vita” emigranter från inbördeskrigets Ryssland. (En fördjupningsartikel om detta kommer att publiceras i Klassperspektiv längre fram.) I och med det nazistiska maktövertagandet 1933 stegrades förföljelserna av judar och andra ”icke önskvärda folkgrupper” bit för bit.
Redan i juli 1933 instiftades de första rasistiska lagarna som medgav tvångssteriliseringar av romer, begåvningshandikappade och mörkhyade tyskar. Ett år senare kom lagen som förbjöd äktenskap mellan ”arier” och människor som påstods tillhöra ”främmande raser”. I september 1935 antogs de så kallade Nürnberg-lagarna, som berövade alla judar deras tyska medborgarskap och förbjöd både äktenskap och ”utomäktenskapliga relationer” mellan ”ariska” tyska medborgare och judar. Som vi vet idag, var detta bara början på en lavin av förvärrat hat och allt grövre åtgärder.
Roosevelt försökte rädda judarna
I början tänkte nazisterna bli av med judarna ”bara” genom att utvisa dem ur landet. Här samarbetade nazisterna intimt med sionisterna, vars plan var att få judar att lämna alla länder för att kolonisera Palestina. Se Klassperspektivs artikel ”Sionism bygger på antisemitism, alltså judehat”.
I juli 1938 kallade USA:s president Roosevelt till en internationell konferens i den franska staden Evian-les-Baines. Historikerna är överens om att Roosevelt hade ett ärligt syfte att rädda Nazitysklands judar undan den förföljelse och terror de utsattes för.
Syftet med konferensen var att diskutera vad världen kunde göra för att rädda judiska flyktingar från Tyskland. Totalt deltog på konferensen 32 stater, inklusive Storbritannien, Frankrike, USA och Sverige. Även det nazistiska Tyskland närvarade faktiskt, med ”inofficiella kontaktpersoner”.
Men konferensen, som började den 6 juli 1938 på Royal Hotel, Evian-les-Bains, blev en tragedi. En efter en ställde sig de deltagande ländernas representanter upp och deklarerade att å sin regering vägnar kunde de ”tyvärr” inte ta emot några judiska flyktingar från Tyskland. ”Vår flyktingkvot är full”, var lösenordet för dagen.
Likheter med dagens retorik
Det några av dessa länders representanter sade låter skrämmande likt dagens retorik från etablissemanget. Den australiske representanten sa exempelvis:
– Australien har inget rasproblem och önskar därför inte importera något sådant.
Lord Winterton, som ledde den brittiska delegationen, sa:
– Flera brittiska regeringar i rad har haft som policy att erbjuda asyl åt personer som, av politiska, rasmässiga eller religiösa anledningar, är tvungna att fly från sina länder. Men Storbritannien är inte ett invandrarland. Det är högt industrialiserat, fullbefolkat och brottas med arbetslöshet. Av ekonomiska och sociala anledningar kan vår traditionella policy att bevilja politisk asyl numera bara ges i begränsad omfattning.
Därefter gick Lord Winterton in på frågan om judisk flyktinginvandring konkret och sade:
– Inget fullbefolkat land som vårt kan förväntas ta emot personer som förlorat sina försörjningsmöjligheter.
Ingen var mer avgörande för tonen vid Eviankonferensen än den schweiziske representanten, Heinrich Rothmund, som deklarerade:
– Schweiz, som har lika liten användning för dessa judar som Tyskland har, kommer att vidta åtgärder för att skydda Schweiz från att översvämmas av judar.
UD-tjänstemannen Gösta Engzell, chef vid svenska UD:s juridiska avdelning, var Sveriges representant. Han gav uttryck för den socialdemokratiska regeringens mer humanitära syn och menade att världens länder måste ha en helhetssyn på problemet. Men han var i minoritet.
Att det verkligen var fråga om rasism och inte allmän skepsis till invandring, framgår av det faktum att samma länder som nu reste höga murar mot judiska flyktingar, bara ett decennium tidigare hade öppnat sina gränser för över en miljon ryska flyktingar, de ”vita” antikommunistiska emigranterna som lämnade revolutionens Ryssland. Enligt statistik från det tyska inrikesministeriet tog enbart Tyskland emot mellan 500 000 och 600 000 av dessa mellan 1918 och 1922. Jämför med dagens förhållande till ukrainska flyktingar i jämförelse med den rasistiska hetsen mot flyktingar från Balkan på 1990-talet eller flyktingar från inbördeskrigets Syrien.
Resultatet av Evian-konferensen sammanfattades i en skadeglad rubrik i det tyska nazistpartiets officiella tidning, Völkischer Beobachter – där den nazistiske ideologen Alfred Rosenberg, själv en av de ”vita” emigranterna från Ryssland, var chefredaktör:
– Ingen vill ha dem!
Hitler var belåten. Han ville inte ha några judar i Europa, utan var överens med sionisterna om att de skulle flytta eller deporteras till Palestina. Eviankonferensen tycktes bekräfta vad han hade yttrat många år tidigare:
– När hatet och kampen mot judarna väl har piskats upp, kommer deras motstånd att kollapsa hastigt. De kommer inte att kunna försvara sig, och ingen kommer att ställa sig upp till deras försvar.
En förvanskad historia
Men även resultatet av Evian-konferensen har utsatts för en historieförvanskning, eller åtminstone en grov förenkling. Det är inte så enkelt som att världen stängde sina dörrar mot judiska flyktingar. Visst, i de traditionellt antisemitiska länderna – Europa och USA – fanns det stora folkliga opinioner som helt enkelt hatade judar och inte ville ha dem hos sig. Dessa såg gärna en judisk inflyttning till Palestina, men inte till sina egna länder. Parallellen till dagens inställning till muslimer hos europeiska och nordamerikanska högerextremister och stora delar av etablissemanget är slående.
I andra delar av världen var det annorlunda. Många länder, exempelvis Peru, Bolivia, Mexiko och Dominikanska republiken, erbjöd sig att ta emot judiska flyktingar från Europa. Bolivia och Mexico tog vardera emot 20 000 judiska flyktingar mellan 1938 och 1941. Hela Latinamerika tog emot närmare 100 000 tyska judar 1939.
Sionisterna svek judarna
Roosevelt var också nedslagen över Eviankonferensens misslyckande och såg sig om efter en möjlighet att rädda judarna till USA, trots den stora antisemitiska opinionen i detta land. Men som vi visat i artikeln ”Sionism bygger på antisemitism, alltså judehat”, behövde och exploaterade sionismen judehat, och motsatte sig därför försöken att rädda Tysklands judar till andra länder än Palestina.
Många historiker, såsom den israeliske historieprofessorn Aviva Halamish, har visat hur den sionistiska Jewish Agency uttryckte oro över att Eviankonferensen skulle föra bort sionistisk invandring till Palestina från dagordningen. (Palestine as a Destination for Jewish Immigrants av Aviva Halamish, New York: Bargahn Books, 2009, ss. 131f.)
Strax efter Evian-konferensen kontaktade James McDonald, president Roosevelts rådgivare i flyktingfrågor, Rabbi Silver, chefen för United Jewish Appeal, och bad om hjälp för att ta emot judiska flyktingar från nazisternas terror i USA. Silver avvisade honom blankt. ”Jag blev chockad”, berättade McDonald, ”över Silvers inställning till Evian-insatsen.” Silver sa rakt ut till McDonald att han inte såg ”något särskilt bra” med det som Roosevelt försökt göra i Evian – trots att det handlade om att rädda hundratusentals judar från nazistisk terror och nazistiska koncentrationsläger! Konferensen gick ju inte ut på att förflytta judar till Palestina, som var det sionistiska projektet. (https://www.palestineremembered.com/FactsAboutHaavara.html#EvianConference )
Cynismen hos sionisterna framgår bland annat av ett tal som David Ben-Gurion, ledaren för Jewish Agency och senare staten Israels första premiärminister, höll i december 1938: ”Om jag visste att det var möjligt att rädda alla [judiska] barn i Tyskland genom att överföra dem till England och bara hälften av dem genom att överföra dem till Eretz-Israel [Palestina], skulle jag välja det senare.” (Righteous Victims av Benny Morris. Random House, 2001, s. 162.)
I ett brev till den sionistiska ledningen den 17 december 1938 skrev Ben-Gurion: ”Storbritannien försöker skilja flyktingfrågan från Palestinafrågan… Om vi tillåter en separation mellan flyktingproblemet och Palestina-problemet, riskerar vi sionismens existens.” (https://www.palestineremembered.com/FactsAboutHaavara.html#EvianConference)
Roosevelts räddningsplan motarbetades av sionisterna
Trots motståndet från sionister och antisemiter, fortsatte Roosevelt att kämpa för att på humanitära grunder rädda Europas judar. Hans inrikesminister Harold Ickes utvecklade en plan på att öppna Alaska för judar från Centraleuropa. Han menade att detta skulle vara möjligt utan att stöta på hinder från lokala politiker eftersom Alaska på den tiden var ett federalt territorium och inte en delstat. På en fråga från pressen om att skicka flyktingar till Alaska sade Ickes att han var för att ”göra allt som en nation av kristna och humanitära medborgare kan hitta sätt att göra för att hjälpa dessa människor”. (”Sanctuary: Alaska, the Nazis, and the Jews: The forgotten story of Alaska’s own confrontation with the Holocaust”, Anchorage Daily News, 16-19 maj 1999.) https://web.archive.org/web/20120910121431/http://www.adn.com/adn/sanctuary/stories/T99051691.html
Sionistiska organisationer, både i USA och utomlands, gick i praktiken hand i hand med antisemiter i USA för att döda denna plan, och i augusti 1939, kallade Ickes till en presskonferens och meddelade att ”invandringsrestriktioner hindrade utvecklingen i Alaska”. Så dog även den planen – som hade kunnat rädda många, många judar undan de nazistiska gaskamrarna.
David Ben-Gurions önskan om att välja bara en liten del av judarna till kolonisering av Palestina hellre än att rädda alla judiska barn i Nazityskland, blev en grym verklighet som iscensattes av Hitlerregimen.
Att de som motsatte sig räddandet av hundratusentals judiska människor till förmån för en hänsynslös kolonial plan idag exploaterar Kristallnattens fasansfulla minne till att sprida propaganda för denna koloniala verklighet, är högst anmärkningsvärt. Att denna historia sopats under mattan i Västvärlden – de ursprungligt antisemitiska länderna – visar hur viktiga fakta som behövs för att förstå verkligheten ofta inte kommer fram ens i de mest demokratiska samhällen.
Christer Bergström är historiker, specialiserad på Tredje riket, nazismen och andra världskriget. Han har skrivit ett 40-tal böcker i ämnet, utgivna på ett dussintal språk världen över.
För att få dylika nyheter och kommentarer som inte återges i vanliga västliga nyhetsmedier, kan du med fördel följa och prenumerera på Klassperspektiv. Det är helt kostnadsfritt. Sprid även Klassperspektivs artiklar till dina vänner och bekanta. För att få en gratisprenumeration, klicka HÄR.
Upptäck mer från Klassperspektiv
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
