José “Pepe” Mujica – revolutionären som blev folkets president har avlidit.

José “Pepe” Mujica, Uruguays tidigare president, en global symbol för vänsterideologi och politisk ödmjukhet, har gått bort i strupcancer vid 89 års ålder efter en tids sjukdom. Han var kanske inte så känd i Sverige, där etablerade medier ger oss andra slags “hjältar”, men i Latinamerika är han en legend för folket. Någon sådan politiker har Sverige aldrig haft. Kristofer Lundberg tecknar här hans porträtt.

Mujica var en folkkär politiker, känd för sin enkla livsstil, starka sociala engagemang och kompromisslösa kamp för jämlikhet och rättvisa. När han tillträdde som president 2010 väckte han internationell uppmärksamhet och respekt genom att skänka bort 90 procent av sin lön till välgörenhet och leva kvar i sin lilla stuga på landsbygden med sin fru Lucia Topolansky – även hon före detta politisk fånge och senare senator.

Mujica gav hela sitt medvetna liv till kampen för rättvisa, och hans liv var allt annat än bekvämt. På 1960-talet var han aktiv i den socialistiska Tupamaros-gerillan som kämpade mot Uruguays militärdiktatur. Han satt fängslad flera gånger, blev skjuten med sex skott, satt isolerad i flera år och utsattes för psykisk och fysisk tortyr. Trots tortyr och fångenskap, hot och våld gav han aldrig upp sin politiska kamp eller tro på solidaritet, värdighet och medmänsklighet.

När demokratin återvände till Uruguay efter lång kamp fortsatte Mujica sitt politiska engagemang, han valdes till senator och så småning om till president – en post han använde för att driva genom radikala reformer, fattigdomsbekämpning, fri abort och samkönade äktenskap.

Cykel och folkabubbla framför tjänstebil

“Pepe” Mujica blev älskad långt utanför Uruguay för sin filosofiska livssyn, sin ärlighet och sin vägran att låta makten förändra honom. Han valde cykel och sin gamla folkabubbla framför tjänstebil, han bodde kvar i sin lilla stuga på landsbyggden istället för lyx i presidentpalatset. ”Majoriteten i mitt land bor så här. Varför skulle jag bo annorlunda?” sade han. Han odlade sina egna grönsaker och sålde dem på marknaden.

Jag minns en bild i tidningen när jag var i Montivideo, presidenten hade ett stort jack i pannan och berättar. “Det blåste kraftigt och jag försökte knyta fast plåttaket när taket lyfte.”

Kärleken tog mig till Uruguay första gången 2004. Jag fann ett politiskt levande samhälle där varje gata var en sjudande politisk verkstad med aktiva kommitteer och lokalorganisationer för vänsternfronten FA där Mujicas parti MPP ingår.

Väggmålningar med slagord och FA och MPP fanor på var och varannat tak i förorterna.

Vänstern vann valet

På pubarna diskuterades politik och från kommitteerna hördes tal ut från högtalarna som hördes ut till de som inte fick plats inne i lokalerna. Dessa kommitteer fanns i stort sett i varje kvarter. Ett år senare 2005 vann vänstern valet.

Jag deltog två år senare i Uruguay på martyrernas dag då medlemmar i regeringspartiet FA (Frente Amplio, Breda fronten) bland annat Tupamaros/MPP (Movimiento de Participación Popular, Rörelsen för folkligt deltagande) samlades och mindes de mördade kamraterna och talade personligt om tiden som de satt fängslade. Vuxna män som grät av blotta minnet av sina minnen och upplevelser.

“Världens fattigaste president”

Jag besökte landet var tredje år under längre perioder och deltog bland annat då Mujica avtackades av tiotusentals anhängare i Montivideo efter sin tid som “världens fattigaste president”.

Jag har på nära håll fått se den kärlek och respekt som Mujica åtnjuter i Uruguay och Latinamerika.

Innan sin bortgång besökte Latinamerikas vänsterledare och presidenter honom i hans stuga där han fick ta sina sista andetag. I sina sista ord beskrev han sitt liv med stillsam värdighet: ”Min cykel är över. Krigaren har rätt till sin vila.” Med Mujicas bortgång förlorar världen en politiker av ett sällsynt slag – en som levde som han lärde.

^{Foto: Roberto Stuckert Filho/Presidência da República for Agência Brasil}