Ivan Ilyins inflytande i dagens Ryssland 

Till kritik av Ivan Ilyins idélära ur ett samtida, befrielseorienterat perspektiv

Den reaktionäre reliken Ivan Ilyin, en rysk 1900-talsfilosof vars tankegods återigen vunnit inflytande i maktens korridorer i Ryssland, representerar en ideologisk återvändsgränd. Från min egen position som semisekulär katolik, som söker syntetisera kristendomen med Spinozas gudsbegrepp, Marxist-Leninist-Maoismen, Antonio Gramsci, Michail Foucault och Kimberlee Crenshaw, framstår Ilyins idélära inte bara som föråldrad utan direkt skadlig. Han förkroppsligar exakt de aspekter av religion och nationalism som jag finner mest problematiska och som jag anser måste bekämpas i vår tid.

Ilyins reaktionära kristendom

Ilyins förankring i den ryskortodoxa kristendomen är central i hans tankegods och denna ortodoxi är så långt ifrån min befrielseteologiska katolicism man kan komma. Där jag ser evangeliets socioekonomiska implikationer som potentiell källa till befrielse och social rättvisa, ser Ilyin kristendomen som en garant för social ordning, hierarki och nationell särart. Hans kristendom är dogmatisk och auktoritär – en tro som tjänar till att passivisera och ordna individen under en transcendent makt och en jordisk hierarki. Spinozas gudsbegrepp, vilket jag omfamnar, talar om en immanent Gud, identisk med naturen och substansen, en Gud som inte legitimerar hierarkier eller auktoriteter utan snarare uppmanar till rationalitet och förståelse av den materiella världen. Ilyins metafysiska fixering och hans instrumentella användning av religion för att upprätthålla en reaktionär samhällsordning står i skarp kontrast till en tro som söker mening och etik i en sekulär och komplex värld.

Ilyins imperialistiska nationalism

Ilyins nationalism är inte en befrielsenationalism i José Rizals eller Fidel Castros anda, utan en imperialistisk och exkluderande nationalism som syftar till att upphöja den ryska nationen på bekostnad av andra. Hans idealisering av tsarregimen, ett proto-fascistiskt ståndsamhälle, avslöjar en önskan om en hierarkisk och orättvis social ordning. Denna nationalism är inte bara politiskt reaktionär, utan också andligt inskränkt. Den står i bjärt kontrast till den internationalism som genomsyrar Marxist-Leninist-Maoismen, en internationalism som betonar arbetarklassens enighet över nationsgränserna och kampen mot global kapitalistisk exploatering. Ilyins nationalism är en kraft som splittrar och legitimerar aggression, medan en befrielsenationalism kan vara ett verktyg för att bekämpa kolonialism och imperialism.

Ilyins korporatism och avståndstagande från egalitarism

Ilyins stöd för korporatism är ett tydligt avståndstagande från det egalitära samhället. Där Gramsci betonade nödvändigheten av en mothegemoni för att utmana rådande maktstrukturer, ser Ilyin den hegemoni som förespråkar organisk enhet i samhället ledd av en stark stat som harmonisk. Korporatismen maskerar de grundläggande klassmotsättningarna och upprätthåller en orättvis ordning. För mig är det tydligt att verklig social rättvisa kräver en fundamental transformation av de ekonomiska strukturerna, inte en kosmetisk harmonisering under en auktoritär stat.

Ilyins auktoritära filosofi i ljuset av Foucault och Crenshaw

Ilyins auktoritära politiska filosofi är djupt problematisk i ljuset av Foucaults maktanalys och Crenshaws intersektionalitet.

Foucault har visat oss hur makt fungerar diskursivt och institutionellt, och hur den genomsyrar alla aspekter av samhället. Crenshaw har belyst hur olika maktordningar samverkar och skapar komplexa former av förtryck. Ilyins auktoritära statsideal, hans betoning på nationell enhet och hans avvisande av liberalism och socialism, kan ses som ett uttryck för just de maktstrukturer som dessa tänkare kritiserar. Där Foucault och Crenshaw uppmanar till kritisk reflektion över makt och ett erkännande av mångfald, erbjuder Ilyin en monolitisk och essentialistisk vision av staten och nationen. Hans filosofi saknar helt känslighet för maktens komplexitet och den mångfald av förtryck som drabbar marginaliserade grupper. Istället förstärker den privilegiesamhället och uppmuntrar till diskriminering.

Ilyins inflytande i dagens Ryssland

Ivan Ilyins idéer har upplevt en betydande renässans i det samtida Ryssland. Hans betoning på en stark, auktoritär stat och en homogeniserad nation har återigen fått genomslag i den politiska diskursen. Ilyins vision om ‘den ryska idén’ och Rysslands ‘särskilda väg’ har använts för att stärka en nationell identitet som avviker från socialistiska värderingar och liberala modeller. Hans filosofi har bidragit till att legitimera en centraliserad maktstruktur och ett samhälle där nationell enhet prioriteras framför individuell mångfald.

Därmed framstår Ivan Ilyins idélära som en reaktionär relik från en svunnen tid. Hans syntes av ryskortodox kristendom, ståndsamhälle och nationalimperialism är inte bara intellektuellt ohållbar utan även moraliskt förkastlig. Från mitt perspektiv representerar Ilyin exakt det som måste övervinnas för att skapa en fullständigt rättvis, inkluderande och frihetlig framtid. Hans idéer är inte bara föråldrade, de är aktiva hinder för mänsklig frigörelse och måste därför bemötas med den skärpa och det hårdföra motstånd de förtjänar. Vi måste utmana hans idéer och kämpa för en värld där alla människor är fria och jämlika.

Min semisekulära katolicism

Mina idéer är rotade i gospelns socioekonomiska budskap, medan jag avvisar kyrkans dogmatiska och hierarkiska strukturer. Jag ser Jesus som en revolutionär som kämpade för de förtryckta, och jag anser att katolsk befrielseteologi har potentialen att vara en kraft för social rättvisa och befrielse. Spinozas gudsbegrepp, där Gud är identisk med naturen, hjälper mig att förena religionen med en vetenskaplig världsbild. Detta panteistiska gudsbegrepp skiljer sig markant från traditionella teistiska synsätt: Inom Spinozas ramverk kan evolutionen ses som en naturlig process som utgår från Guds immanenta natur. Inom Spinozas ramverk kan evolutionen ses som en naturlig process snarare än en separat handling av en skapande Gud—ett uttryck för naturens inneboende kreativitet och dynamik. Spinozas filosofi överbryggar därmed klyftan mellan det ideala och det reella, då tankar och materiella ting är uttryck för samma underliggande substans, vilket bidrar till känsla av sammanhang i tillvaron. Marxist-Leninist-Maoismen ger mig verktyg för att analysera och bekämpa kapitalistiskt förtryck, medan Gramsci, Foucault och Crenshaw hjälper mig att förstå maktens komplexitet och intersektionaliteten i förtrycket. Slutligen kan Spinozas modi (tillstånd), som uttryck för Guds (naturens) dynamiska substans, liknas vid Marx dialektiska syntes och Maos icke-antagonistiska kontradiktioner, där inre spänningar driver evolutionen, vilket förenar materiell förändring med gudomlig immanens.