Göran Persson – du förstörde vårt samhälle!

Göran Persson – du förstörde vårt samhälle! Vi som protesterade på 1990-talet hade rätt, och det är märkligt tyst om det i dagens samhällsdebatt. Då varnade vi för att nedskärningarna inte skulle spara pengar, utan flytta kostnaderna framåt och göra dem större. Vi sa att man inte kan skära i skola, fritidsverksamhet, socialtjänst, psykiatri och lokalt föreningsliv utan att någonting går sönder. Vi sa att när man drar undan stödet från familjer och barn, när man lämnar ungdomar åt ödet, när man låter områden förfalla och samtidigt monterar ned trygghetssystemen – då uppstår problem som är dyrare, djupare och svårare att reparera.

Det var ingen profetia. Det var enkel verklighetsförståelse. Resultaten finns nu framför oss i all sin brutalitet: de kommuner som skar mest på 1990-talet bär i dag de största sociala kostnaderna. De skolor som tappade mest personal har nu de svagaste resultaten. De områden där fritidsgårdar stängdes och vuxennärvaron försvann har fått starkast fäste av kriminella nätverk. De pengar politikerna trodde sig spara blev bara en faktura som skickades vidare till nästa generation – och den summan är mångdubbelt högre.

Det borde vara en central lärdom i svensk politik. Det borde vara rubriker, utredningar, valfrågor. Men det passar inte in i dagens populism. Det går inte ihop med den enkla berättelsen om att alla problem handlar om invandring, oavsett vilken politik som faktiskt förts, oavsett vilka strukturer som monterats ned, oavsett hur mycket staten abdikerade från sitt ansvar. Det är mer bekvämt att peka ut människor än att erkänna politiska misstag. Det är lättare att skylla på ”de andra” än att erkänna att vi byggt ett samhälle som försvagats inifrån.

Forskningen visar sambanden tydligt. Men ingen makthavare, oavsett parti, gillar att erkänna:
”Vi sparade för mycket på 90-talet och det skapade stora problem.” Att prata om att man sparade bort framtiden kräver självkritik från alla partier, från vänster till höger. Det kommer inte att hända.

Fär detta är sanningen: Alla riksdagspartier var med om denna slakt på vårt samhälle. Det genomfördes främst ute i kommunerna, och där såg vi både Vänsterpartister, Socialdemokrater och Moderater färsvara nedskärningarna som något “rationellt” – trots att det visade sig vara på gränsen till kriminellt i praktiken.

Den populära berättelsen idag är att ”allt gick fel för att Sverige tog emot många människor”. Men forskningen säger: det gick fel för att vi monterade ner välfärdsstaten.

Vänsterpartiet kan inte säga det utan att erkänna att 90-talskrisen hanterades katastrofalt.
Högern kan inte säga det utan att erkänna att marknadsreformerna fick stora baksidor.
Socialdemokraterna kan inte säga det utan att erkänna att de styrde när mycket av detta började.
Och SD är värst av allt – de kan inte säga det, eftersom de vill få människor att hata invandrare, att tro att det år invandrarnas fel.

Så tystnaden blir bekväm för alla.

Men man kan inte förstå dagens problem utan att förstå 90-talsnedskärningarna.

Sanningen är att de största problemen hade uppstått även i ett Sverige utan invandring, om man gjort samma nedskärningar. Fattigdom, arbetslöshet, trasiga skolor, bristande trygghet och kollapsade sociala insatser skapar utsatthet oavsett vilka som råkar bo där. Det är strukturerna som svikit, inte människorna. Men det narrativet är obekvämt för en politisk kultur som hellre jagar enkla förklaringar än tar ansvar för långsiktigheten.

Det är dags att säga det högt: Samhället bröts inte sönder av människor som kom hit. Det bröts sönder av politiska beslut som under tre decennier urholkade välfärden, trycket, närvaron och framtidstron. Och den lärdomen måste in i debatten, vare sig dagens populister vill det eller inte.

Det är vår uppgift – vi som minns, vi som såg, vi som förstod redan då. Det är vi vanliga människor som måste tvinga in det här i det offentliga samtalet igen. Annars kommer historien upprepa sig, och det har vi inte råd med en gång till.