Försiktig vänsterkritik inom Vänsterpartiet

Vänsterpartiet spricker bit för bit. Det började med utbrytningen som bildade partiet Solidaritet i höstas, och därefter följde Vänsterfronten. Medan dessa båda nu diskuterar samverkan, knakar det i Vänsterpartiet. Och partiledningen reagerar med auktoritära metoder. Man vill till och med förbjuda vänsterenhet.

Det vi ser verkar vara ett Vänsterparti som slits sönder genom spänningar mellan vänster- och högerflygeln. Högerflygeln har uppträtt mycket aggressivt mot vänsterkritiker som Björn Alling och Kristofer Lundberg. Det senaste är att man vill att medlemmar i Vänsterpartiet som uttrycker sig stödjande till Solidaritet eller Vänsterfronten (tidigare Enhetsfront för Palestina) skall meddelas att “detta är oförenligt med medlemskap i Vänsterpartiet”. Se bild i början av artikeln.

Maktlös vänsterflygel

Nu börjar partiets mycket mindre och ganska maktlösa vänsterflygel att oroligt skruva på sig. Denna vänsterflygel utgörs huvudsakligen av några tiotal personer i den undertryckta lilla grupp som kallas “Socialistisk Politik”, tidigare det tidigare trotskistiska Socialistiska Partiet som försvann och gick in i Vänsterpartiet med förhoppningen att det skulle gå att “vrida partiet till vänster”.

Internationalen, språkrör för “Socialistisk politik”, uttrycker i en ledarartikel något som kanske är en försiktig, implicit kritik mot denna byråkratiska sekterism och förbud mot vänster genom att i senaste numret förespråka ett stärkande av “alla andra rörelser för solidaritet, humanism och sammanhållning mellan arbetare och låginkomsttagare”.

Ett stöd till NATO-krigsmakten

När nu “Socialistisk Politik” har ställts inför samma verklighet som otaliga andra vänsterkritiker inom detta parti under flera decennier, börjar några av dem att uttrycka en stark oro för vad som ska hända. Vänsterpartiet befinner sig ju som bekant på en oavbruten marsch bort ifrån de delar av arbetarklasspolitik som man haft tidigare. Den lokala tidningen eFolket, som styrs av folk från “Socialistisk Politik”, ger uttryck för den fränaste och djärvaste kritiken när man radar upp Vänsterpartiets senaste kliv bort från arbetarklasspolitik som man menar tar sig uttryck i ren högerpolitik i vissa avseenden:

• Ett odiskutabelt ett stöd till den svenska NATO-krigsmakten och det svenska och västliga militärindustriella komplexet.
• I praktiken uppslutning bakom NATO:s globala kapprustning.
• I praktiken ett accepterande av DCA-avtalets 17 US-amerikanska militärbaser i Sverige.

Kjell Östberg, en av de tongivande i “Socialistisk Politik”, är mer tydlig i sin kritik av Vänsterpartiet, även om också han uttrycker sig på ett försiktigt sätt. (Vänsterkritiker hänger som bekant löst i det partiet.) I samma nummer av Internationalen skriver han – apropå Vänsterpartiets fokus på parlamentarism:

Massiv folklig mobilisering ger politiskt inflytande

“Inga grundläggande demokratiska och sociala rättigheter, alltifrån föreningsrätt och rösträtt för hundra år sedan till vår tids välfärdsreformer, den fria aborten eller hbtqi-rättigheter har kunnat genomföras utan att bäras fram av en massiv folklig mobilisering. Och det är fortfarande trycket underifrån som är socialisters främsta verktyg för att få politiskt inflytande. För oss skapas politik i fackföreningar, hyresgästföreningar, miljöorganisationer och i rörelsernas studiecirklar. Och den sprids på gator och torg, i tidningar och flygblad och på sociala medier. Naturligtvis behöver vi politiska företrädare i de parlamentariska församlingarna som vidarebefordrar våra krav, det är ju också där besluten fattas, men utan starka stödjepunkter utanför sessionssalarna står de sig slätt.”

Han kunde ha tillagt att det är just för den inriktningen som Solidaritet och Vänsterfronten har bildats – för att ta upp denna fallna mantel från Vänsterpartiet. För naturligtvis är det ett medvetet val Vänsterpartiet gör när man struntar i allt sådant som Östberg och den övriga vänsterflygeln förordar. Men om han varit så tydlig med detta, hade han troligen fått stora problem i Vänsterpartiet.

Mot slutet av sin artikel blir Östberg djärvare och skriver, apropå Vänsterpartiets anpasslighet för att få komma med i en regering med nyhögerpartiet (s) och det direkt arbetarfientliga, nyliberala (c) :

“Att ställa sig utanför en regering med en reaktionär migrations- och kriminalpolitik och som för en ekonomisk politik som ökar samhällsklyftorna och fortsätter att undergräva välfärden – och det kommer en socialdemokratisk regering 2026 att göra – innebär inte att partiet underlåter att ta ansvar. Tvärt om. Partiets enda stora politiska framgång de senaste åren var när man lyckades stoppa marknadshyror. Men den segern byggde på att man fällde en socialdemokratisk regering, inte ingick i den. Och framför allt, den möjliggjordes av den breda mobilisering som hyresgästföreningen och olika aktionsgrupper genomförde för att backa upp kravet. Det är på det sättet vänstern kan ta sitt ansvar för att driva den radikala, samhällsomvandlande politik som är nödvändig för att bidra till att rädda välfärden och klimatet.”

Lär av vår egen historia

Östberg har naturligtvis rätt. Det märkvärdiga i sammanhanget är att ingen i “Socialistisk Politik”, eller vissa andra som känner sig tillhörig en eventuell vänsterflygel i Vänsterpartiet, verkar se den historiska trenden hos Vänsterpartiet: Att detta parti befunnit sig på en stadig marsch bort från sin tidigare vänsterposition under de senaste decennierna. En sådan rörelse bryts inte av att en liten och trängd grupp vänsterkritiker yppar försiktigt formulerad kritik.

I just Kjell Östbergs fall blir det desto svårare att förstå när man vet att han själv skrivit en utmärkt bok om exakt samma fenomen tidigare i svensk historia, The Rise and Fall of Swedish Social Democracy. Där går han igenom historien om hur den socialdemokratiska partiledningens lockelser av privilegier obönhörligt och av nödvändighet drog detta parti längre och längre åt höger; där vänsterflygeln blev ett hot mot partiledningens privilegier, och därför måste rensas ut. 1917 drog den tidens vänsterflygel den korrekta slutsatsen – som Östberg själv berömmer – att det enda som fanns att göra var att bryta sig ur och bilda ett nytt parti. Det är det partiet som efter många turer nu blivit dagens Vänsterparti – som faktiskt står till höger om det socialdemokratiska parti som det en gång bröt sig ur.

Ett uttjatat mantra

Vi får inte blunda för att historien upprepar sig, att det är samma obändiga krafter som vänsterflygeln har att göra med, vi får inte blunda för svensk arbetarrörelses dyrköpta historia. Att stanna kvar i Vänsterpartiet medan man upprepar samma mantra som tidigare vänsterkritiker tjatat om till leda i 50 år utan att något hänt – “vrida partiet åt vänster” – är att blunda för historien.

De som idag upprepar samma mantra, står längst fram på en väg som kantas av utbrända och knäckta tidigare optimistiska vänsterkritiker sedan ett halvt århundrade tillbaka. Att tro att man ska lyckas idag – när vänsterflygeln är svagare än någonsin, när Vänsterpartiet står längre bort från arbetarpolitik i praktiken än någonsin, när man vet att alla som försökt, under mycket mindre ogynnsamma förhållanden – det är, med förlov sagt, att vara överoptimistisk.

För vad? – När det nu finns nya alternativ för en bred vänstersamling som, till skillnad från Vänsterpartiet, fokuserar på den massiva folkliga mobilisering som Östberg så riktigt efterlyser. Det går att vända den negativa trenden – det sker just nu, bortom det krisande Vänsterpartiet.