Förintelsen finns i det allmänna medvetandet, vilket är mycket viktigt. Något som det däremot inte pratas om lika ofta är vad som drev nazisterna till detta historiens värsta massmord, och den oerhört viktiga lärdom som Förintelsen ger oss människor. I denna artikel lyfts detta fram.
Andra världskrigets mörkaste kapitel var utan tvekan nazisternas rasistiska folkmordspolitik, som tog livet av miljontals människor. Framför allt riktades det mot judar och romer. Men varifrån fick nazisterna detta extrema hat mot judar, som ledde till att de t.o.m. tog resurser som hade behövts för krigföringen – t.ex. transportkapacitet på järnvägarna – för att fortsätta med de helt vettlösa massmorden på judar? Ny forskning pekar på det nära sambandet mellan anti-kommunism och Förintelsen. Hitler var inte ens fientligt inställd till judar från början…
Ursprungligen tycks nazisterna inte ha planerat något folkmord. Men logiken hos nazismens brutala rasism drev fram utvecklingen till dödslägren. Vissa har velat framställa nazismen som en särskild ideologi, men det är en uppfattning som knappast håller för en seriös granskning. Nazismen var ingenting annat än ett hopkok av gamla konservativa idéer, extrem nationalism, rasism och bitterheten hos en klick storhetsvansinniga tyskar som gått vilse i konspirationsteorier. I grund och botten var det ett extremt utskott av konservatism.
Rasismens ursprung
När européerna förde miljontals slavar från Afrika och sedan koloniserade Afrika och Asien på 1700- och 1800-talen, påverkades hela Europa att nedvärdera slavarna och folken i kolonierna. På den tiden gjorde vetenskapen stora framsteg, och vetenskapsmän delade upp mänskligheten i ”raser”. Man tog för givet att den ”vita rasen” var överlägsen och sedan delade man upp de andra ”raserna” i olika grader av ”underlägsenhet” där afrikanerna – som man tog som slavar – placerades längst ned.
Numera vet man att pratet om mänskliga ”rasegenskaper” är helt ovetenskapligt. Men under 1900-talets första decennier trodde de flesta européer på ”rasläran”, och nazisterna drev det till sin spets. De trodde förstås att den ”ras” som tyskarna påstods tillhöra – den ”ariska rasen” – var den som var överlägsen och mest värd. Just därför riktade nazisterna de första massmorden mot sin egen ”ras”, nämligen mot dem som man ansåg ”försvagade rasens egenskaper”.
Hur långt nazismens fruktansvärda intolerans kunde gå, avslöjades först genom deras behandling av sjuka och svaga. Nästan omedelbart efter det att de fått makten 1933, började de tvångssterilisera handikappade och psykiskt sjuka. Den 1 september 1939 – samma dag som anfallet mot Polen startade – gav Hitler order om massmord på handikappade och psykiskt sjuka. På olika statliga institutioner och sjukhus runtom i Tyskland började man ta livet av ”rasligt svaga element” genom gas, giftinjektioner och systematisk svält till döds. Det började med att man tog livet av nyfödda, småbarn och barn upp till 12 år, med Downs syndrom, cerebral pares och andra handikapp. Sedan blev också vuxna handikappade utsatta.
Mord på handikappade
Det kallades ”eutanasiprogrammet”, alltså ”barmhärtighetsdödande”. Vid rättegången mot de nazistiska krigsförbrytarna i Nürnberg 1945-1946 kom man fram till att nazisterna mördat 275 000 handikappade under ”eutanasiprogrammet”.
Enligt den nazistiska rasläran tillhörde slaver och romer de underlägsna folken, ”undermänniskorna”. Därför behandlades de slaviska folken – i Polen, Jugoslavien och Sovjetunionen – sämre än människor i andra länder som var ockuperade av nazisterna. Slaverna mördades eller fick svälta i miljontal därför att nazisterna tyckte att de hade så lågt människovärde. Gällande romerna och judarna bestämde nazisterna sig för att fullkomligt utrota dessa folk. Nazisterna placerade faktiskt romerna och judarna i varsin ände av ”ras-skalan”: De ansåg att judarna var lika ”högt stående” som arierna, och trodde att judarna var en ”intelligent men ondskefull ras” som det gällde att bli av med.
Egentligen var det här bara en pseudovetenskaplig motivering åt något som funnits i Europa i hundratals år, nämligen förföljelser av judar och romer. Dessa båda hemlösa folk hade varit Europas syndabockar ända sedan medeltiden.
Hatet i tsarens Ryssland
I början av 1900-talet var Ryssland det land där judarna utsattes för de största förföljelserna. Den ryske tsarens hemliga polis, Ochrana, spred en skrift som skapade hat och rädsla för judarna – ”Sions vises protokoll”. Den påstods innehålla protokollen från ett möte där judar ska ha planerat en judisk terrormakt över hela världen. Enligt ”protokollen” skulle man bland annat använda svält som vapen för att bryta ned motstånd från icke-judar. Vetenskapliga undersökningar har visat att alltsammans var en förfalskning av Ochrana. Men det användes för att få de förtryckta ryssarna att rikta sitt missnöje mot judarna istället för mot tsaren.
Den första planen på en systematisk utrotning av judarna – kanske själva ur-idén till Förintelsen – presenterades i augusti 1913 i en tidning som gavs ut av den ryska antisemitiska organisationen ”Unionen”: Där föreslogs att man borde ”artificiellt placera” alla judar på ett sätt ”som medför att de kontinuerligt dör ut”. Männen bakom denna idé åtnjöt inte bara tsarens och Ochranas stöd, utan knöt också nära band med den högerinriktade organisationen för balt-tyska medborgare i det Ryska riket, ”Rubicon-broderskapet”. En av medlemmarna i detta broderskap var en ung arkitekt vid namn Alfred Rosenberg, författare till flera antisemitiska skrifter.
Många judar i Ryssland gick med i Lenins revolutionära bolsjevik-parti (kommunisterna) som försvarade judarna mot de rasistiska förföljelserna. Detta utnyttjades förstås i den antisemitiska propaganda som spreds av tsarens anhängare. När kommunisterna – ”de röda” – segrade i och med Oktoberrevolutionen i Ryssland 1917, kallade sig tsarens anhängare för ”de vita”. Många av dessa såg kommunisterna som ”judarnas verktyg för världsherravälde”. Dagens extremhöger har moderniserat samma farliga idé till att handla om hur liberaler och socialdemokrater påstås vara “muslimernas verktyg för världsherravälde”.
”Den lilla Förintelsen”
Åren närmast efter ryska revolutionen rasade ett grymt inbördeskrig mellan ”vita” och ”röda” i Ryssland. I områden som kontrollerades av ”de vita” ägde det som kom att kallas ”den lilla Förintelsen” rum. 100 000 eller fler judar blev mördade i Ukraina innan Röda armén drev bort ”de vita”.
I början av 1919 flydde många av de ”vita” i Ryssland till Tyskland. Två av dem var Pjotr Sjabelskij-Bork och den tysk-ättade ryssen Alfred Rosenberg. Sjabelskij-Bork tog i januari 1919 med sig ett exemplar av ”Sions vises protokoll” till en tysk bokförläggare som lät trycka en tysk översättning.
”Sions vises protokoll”
”Sions vises protokoll” och Alfred Rosenberg gjorde ett oerhört starkt intryck på Anton Drexlers och Dietrich Eckardts högerextrema lilla parti DAP (Tyska arbetarpartiet ) – som 1920 bytte namn till NSDAP, nazistpartiet. En noggrann studie visar nämligen att många i kretsen kring DAP, inklusive Hitler själv, inte utvecklat någon antisemitism före kontakten med de ”vita” emigranterna.
Hitlers nära relation till sin mor är omvittnad. När hon år 1907 avled efter en tids sjukdom, kontaktade Adolf Hitler den judiske läkare som vårdat henne och meddelade skriftligen sitt varma tack, och skänkte honom en av sina akvareller som ett tecken på uppskattning. Enligt flera som kände Hitler, bland dem hans nära vän Reinhold Hanisch, var Hitler ”inte alls judehatare” under åren före första världskriget.
Detta bekräftas av forskning som gjorts av den tyska forskaren Brigitte Hamann och flera andra. Det finns exempel på hur Hitler under sin ungdomstid försvarade judarna mot fördomsfulla människor. (Se Hamanns bok Hitlers Wien; Lehrjahre eines Diktators.) En genomgång av samtliga brev som Hitler skrev under första världskriget visar inga som helst uttryck för misstänksamhet mot judar.
Men DAP var starkt antikommunistiskt. Historikern Michael Kellogg har ganska nyligen genom ingående forskning visat hur nazistpartiets politik gentemot judarna påverkades av ”vita” emigranter från kommunismens Ryssland. Deras extrema nationalism och glödande anti-kommunism banade väg för hat mot judarna. Skickligt lyckades de övertyga Eckardt om att kommunismen var ett ”judiskt verktyg”. Som ”belägg” pekade de på ”Sions vises protokoll”.
Alfred Rosenberg
Den ”vita” emigranten Alfred Rosenberg gick redan i januari 1919 med i DAP. Under de närmaste månaderna stöptes partiet om till Tysklands mest antisemitiska gruppering.
Hitler umgicks i de högerextrema kretsarna kring DAP, men var vid den tiden fortfarande inte partimedlem. Han tycks heller inte ha blivit övertygad av Rosenbergs antisemitism lika snabbt som vissa andra DAP-medlemmar. I februari 1919 fanns Hitler bland de sörjande i begravningståget för en mördad politiker av judisk härkomst.
Det var först i september 1919 som Hitler skrev vad som betraktas som hans första anti-semitiska text. Följande månad tog han steget till att bli medlem i DAP – som vid det laget förde fram parollen ”krossa jude-kommunismen”.
Med Hitler som partiledare från 1921, och Rosenberg som chefredaktör för partitidningen Völkischer Beobachter, tog de långsiktiga planerna på att invadera och slå sönder kommuniststyret i Sovjetunionen och bekämpa judarna – betraktade som två sidor av samma mynt – form.
Visst fanns det fördomar mot judar i hela Europa i början av 1900-talet, men ingenstans var hatet starkare än bland (politiskt) ”vita” anti-semiter i det gamla Ryssland och, från mitten av 1919, i nazistpartiet. Hatet mot romer och homosexuella – två andra grupper som kom att utsättas för massmord i Nazityskland – var däremot något som hade djupa rötter i den allmänna konservatism som nazistpartiet växte fram ur.
Nazisternas makttillträde i Tyskland 1933 innebar att antisemitismen blev officiell politik. Bojkotter mot judiska affärer iscensattes, hårda lagar som syftade till att göra livet hårt för judar, romer och homosexuella i landet infördes. Enskilda judar utsattes för grova övergrepp – med 1930-talets kulmen i Kristallnatten i november 1938.
Inga planer på en Förintelse
Men det fanns ännu inga planer på förintelse. Ännu vid den här tiden ville nazisterna bara att judarna och romerna skulle lämna Tyskland, och att de homosexuella skulle ”omvändas”. Hur sionisterna, som också ville att judarna skulle emigrera till Palestina, samarbetade med Hitler, har Klassperspektiv visat i en tidigare artikel. Detta är en väl belagd historia som noggrant sopats under mattan i dagens västvärld, som ger ett lika starkt stöd åt Israel som Hitler en gång stödde tanken på ett upprättande av “Eretz Israel” i Palestina. Många gånger säkerligen av samma anledning, även om det inte sägs öppet. Vi får inte glömma att stödet för tanken att judarna ska bo i Mellanöstern är som starkast i antisemitismens historiska kärnområde, Europa.
Det var i det ockuperade Polen som nazisterna systematiskt började mörda judar. De polska judarna blev helt rättslösa under den nazistiska ockupationen (som började i september 1939). De förstes ihop i trånga ghetton i städerna, och nazistiska grupper drog omkring som gangstergäng i dessa ghetton och misshandlade och sköt judar bara för att det roade dem. Detta hade förstås en brutaliserande effekt på nazisterna själva.
Förintelsen inleds under invasionen av Sovjetunionen
När sedan invasionen av Sovjetunionen inleddes i juni 1941, pläderade Hitler för ”total hänsynslöshet” mot sovjetmedborgarna. Efter de tyska trupperna följde Einsatzgruppen – ett slags polisstyrkor som samlade ihop judar, romer och kommunister för att skjuta dem i tusental. Det fanns ingen myndighet som förbjöd detta. Tvärtom utnämndes den gamle ”vita” emigranten Alfred Rosenberg till minister för de ockuperade områdena av Sovjetunionen. Han ansåg förstås att han hade en räkning att göra upp med sovjetmedborgarna i allmänhet och judar och kommunister i synnerhet.
När Röda armén drevs bort från Ukraina och de baltiska staterna, kom de gamla antikommunistiska judehatarna fram igen och återupptog de massakrer på judar som ägt rum under inbördeskriget.
Nazisterna brutaliserades av sin egen retorik och sina egna handlingar
Nazisterna blev ännu mer brutaliserade av sin behandling av de hundratusentals sovjetiska krigsfångarna – som enligt dem var ”undermänniskor” utan mänskligt värde. Av 3,5 miljoner ryssar som togs som krigsfångar under 1941, dog två miljoner inom loppet av åtta månader. Det var i den situationen som Reinhard Heydrich, chefen för den nazistiska säkerhetstjänsten, och Hermann Reinecke, tyska arméns ansvarige för krigsfångar, fick idén att “alla icke önskvärda politiska och rasliga element” bland de sovjetiska krigsfångarna skulle mördas.
Nazisterna hade ända sedan 1933 haft speciella koncentrationsläger, ett slags fångläger för alla möjliga slags fångar som inte blivit dömda av någon domstol – i början politiska motståndare men senare mest judar, romer och homosexuella. Där satt människor inspärrade på obestämd tid, utsatta för lägervakternas sadistiska trakasserier. Vid Auschwitz-Birkenau och Majdanek i Polen byggdes nu två speciella ”dödsläger” för att sköta morden på de sovjetiska krigsfångar som skulle avlivas. I Auschwitz-Birkenau upptäckte tyskarna att de kunde använda en giftgas, Cyklon B, för att avliva många människor på kort tid. De första gaskamrarna byggdes.
Därifrån var steget inte långt till att börja gasa ihjäl judar och romer. I januari 1942 kallade Reinhard Heydrich flera högt uppsatta nazister till en konferens i Wannsee. Där bestämdes vad man kallade den ”slutgiltiga lösningen på judefrågan” – alla Europas judar skulle deporteras till ghetton i Östeuropa, för att sedan skickas till dödsläger där de skulle gasas ihjäl. Sommaren 1942 fattade man beslutet att ”den slutgiltiga lösningen” även skulle gälla romerna. Därmed startades en stor industriell verksamhet som bara hade ett syfte – att ta död på vissa grupper av människor. Det skulle pågå i tre fasansfulla år.
Vad visste omvärlden?
En viktig fråga är hur mycket av detta som vanliga människor i Tyskland kände till. Visst pratades det i hela Tyskland om lägren och mord på judar, men det troliga är att de flesta tyskar hade svårt att tro på omfattningen av morden, eller så valde de att inte tro på dem. Till och med judar i ghetton vägrade att tro på rapporterna om dödsläger, och det var likadant bland vanliga människor och styrande i allierade och neutrala länder.
I augusti 1942 gav en SS-officer vid namn Kurt Gerstein en rapport om gasningen av judar till den svenske diplomaten Göran von Otter. Denne lämnade rapporten vidare till det svenska utrikesdepartementet i Stockholm. Men den svenska regeringen valde att tiga och hemligstämpla rapporten.
En vanlig föreställning är att nazisterna kunde genomföra sin utrotning utan att möta motstånd. I själva verket mötte deras folkmordspolitik motstånd överallt. Ett lysande exempel är Danmark, där motståndsrörelsen hjälpte majoriteten av de danska judarna att fly till Sverige. I Ungern kunde den svenske diplomaten Raoul Wallenberg rädda livet på tiotusentals judar genom att utfärda förfalskade svenska pass åt dem.
Motstånd fanns – men de flesta rättade in sig i ledet
Även i själva Tyskland gjordes modiga insatser för att rädda dödshotade judar. Det mest berömda fallet är Oskar Schindler, som räddade 1200 judar från dödslägren genom att anställa dem i sin fabrik – vilket blivit odödliggjort genom Stephen Spielbergs prisbelönta film. Mindre känd är ”kvinnoprotesten på Rosenstrasse” i februari 1943, då ett tusental demonstrerande icke-judiska tyska kvinnor lyckades förhindra att deras judiska män och barn blev deporterade. Det finns också gott om exempel på judiskt väpnat motstånd mot nazisterna.
Att nazisterna ändå kunde genomföra sin folkmordspolitik berodde både på att motståndet inte var samordnat och att många faktiskt sympatiserade med deras övergrepp. Vi har redan gått in på hatet mot judarna bland många anti-kommunister i det gamla Ryssland. I stort sett hela den kristna världen var märkt av århundraden av anti-semitisk propaganda. Misstron mot judarna fick ny näring av att många borgare faktiskt trodde på de ”vita” ryssarna när dessa talade om ”den judiska kommunismen”. Fördomarna och hatet mot romer och homosexuella var också utbrett i hela Europa. I exempelvis Frankrike satte Vichy-regeringen judar, romer och homosexuella i interneringsläger.
Man räknar med att mellan fem och sex miljoner judar, 100 000-400 000 romer och tusentals homosexuella (15 000 enbart i Auschwitz) mördades av nazisterna under andra världskriget. Många andra massmord på civila har förekommit i historien, och flera av dem begicks under andra världskriget. Exempelvis tog kroatiska extremister i organisationen Ustasja livet av hundratusentals serber mellan 1941 och 1944, och flera miljoner civila föll offer för den japanska krigföringen mot Kina 1937-1945. Den stalinistiska terrorn i Sovjetunionen på 1930-talet kostade miljoner människor livet. Samtidigt avrättades i samband med spanska inbördeskriget uppskattningsvis 200 000 människor av högerstyrkorna och 38 000 av vänstern. Innan dess hade omkring en miljon filippinare dött till följd av USA:s krigföring på Filippinerna i början av 1900-talet. Ännu tidigare, mellan 1885 och 1908, krävde den belgiske kungen Leopolds skräckvälde i Kongo uppskattningsvis fem miljoner dödsoffer. Detta är bara några exempel under en och samma generations levnadstid.
35 miljoner offer för nazismen
Nazityskland bär egentligen ansvaret för minst 35 miljoner dödsoffer i Europa mellan 1939 och 1945. Men nazisternas rasistiska utrotning är unik genom att man mellan 1942 och 1945 försökte utplåna två hela folk med industriella metoder.
Det är viktigt att känna till vad det var som ledde fram till detta. Nazisterna hade faktiskt aldrig någonting sådant på sitt partiprogram. 1920 antog nazistpartiet sitt så kallade ”25-punktsprogram”, som skulle förbli dess formella partiprogram ända fram till slutet 1945. ”25-punktsprogrammet” var förvisso främlingsfientligt. Det sade att endast ”folktyskar” skulle kunna bli tyska medborgare och krävde stopp för invandringen. Men annars innehöll programmet exempelvis krav på ”massiv utbyggnad av äldreomsorgen”, förordade religionsfrihet och sade sig stå på ”en positiv kristen grund”. Det fanns absolut ingenting om mord eller koncentrationsläger, inte heller om diktatur.
En oerhört viktig lärdom
Förmodligen hade inte ens nazisterna själva från början tänkt sig att deras politik skulle leda till så omfattande massmord. Sannolikt var det just deras strikta etniska uppdelning av människor i ”mer önskvärda” och ”mindre önskvärda” grupper som – när nazisterna fick total och oinskränkt makt – drev fram en utveckling till värre och värre åtgärder mot de ”mindre önskvärda”.
Detta är en oerhört viktig lärdom: Där man grupperar människor i “önskvärda” och “icke önskvärda”, har man beträtt en väg som leder till massmord om man inte aktivt hindras. Hitler hindrades inte på den vägen, eftersom ingen – knappst ens han själv – förstod hur långt det skulle gå.
För att få dylika nyheter och kommentarer som inte återges i vanliga västliga nyhetsmedier, kan du med fördel följa och prenumerera på Klassperspektiv. Det är helt kostnadsfritt. Sprid även Klassperspektivs artiklar till dina vänner och bekanta. För att få en gratisprenumeration, klicka HÄR.
Upptäck mer från Klassperspektiv
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
