En dialektisk analys av USA:s hybridkrigföring mot Venezuela

En kollision mellan arkitekturer

USA:s militära operation mot Venezuela den 3 januari 2026 var inte en isolerad händelse, som uppstod till följd av omedelbara politiska friktioner. Den var kulmen på ett långvarigt hybridkrig som utkämpats på flera fronter. Denna konflikt, som pågått i över två decennier med propaganda, samt ekonomiska, politiska och slutligen militära medel, representerar ett strategiskt försök att upplösa ett suveränt politiskt projekt, som utgjorde ett direkt hot mot den USA-ledda världsordningen.

Den centrala dialektiken i denna analys är konflikten mellan två fundamentalt oförenliga arkitekturer. På ena sidan står det USA-ledda globala systemet, ett komplext, storskaligt, sammanlänkat, öppet, sociotekniskt system (CLIOS), konstruerat för utvinning och isolering av dess kärna från de våldsamma konsekvenserna av dess verksamhet. På andra sidan står Venezuelas bolivarianska projekt, en motkraft och ett försök att vända denna imperialistiska gradient genom att bygga en autonom civilisation isolerad från extern utsugning.

Denna artikel avser dekonstruera arkitekturen bakom den amerikanska terrorstatens hybridkrigföring. Genom att sammanfatta de taktiska detaljerna i ”Operation Absolute Resolve” med den teoretiska fysiken i CLIOS kommer den att avslöja den strategiska logik som kopplar samman den ekonomiska strypningen, politiska delegitimeringen och juridiska manipuleringen av Venezuela med den slutliga, våldsamma handlingen att tillfångata dess statschef. 

Denna analys kommer att visa att konflikten inte bara är en kollision mellan två konkurrerande system, som står emot varandra i kampen om att organisera livet på planeten. För att förstå logiken bakom attacken måste man först förstå den grundläggande arkitekturen i det system som lanserade den.

Det USA-ledda CLIOS: En arkitektur för utvinning och isolering

För att förstå den strategiska logiken bakom årtionden av USA:s utrikespolitik gentemot Venezuela är det viktigt att först analysera den grundläggande arkitekturen i det globala system som USA leder. Detta system, CLIOS, är inte en slumpmässig samling stater och institutioner, utan en maskin som är konstruerad för att utföra specifika funktioner. Dess handlingar är inte godtyckliga, utan styrs av en central operativ logik som prioriterar sin yttre rovdrift och inre stabilitet framför allt annat.

CLIOS är ett globalt system som är konstruerat för tre icke-förhandlingsbara funktioner:

• Ren utvinning: Att ständigt suga upp resurser, billig arbetskraft och rikedom från det globala periferin tillbaka till systemets finansiella och politiska kärna.
• Total isolering av kärnan: Att skydda systemets elit från de etiska, juridiska, politiska och moraliska konsekvenserna av det våld som krävs för att upprätthålla utvinningsprocessen.
• Systemisk asymmetri: Att ständigt upprätthålla en strukturell obalans i termer av makt och rikedom, som gynnar kärnan på bekostnad av periferin.

Den termodynamiska logiken i detta system är central för dess funktion. CLIOS upprätthåller sin interna stabilitet genom att ständigt exportera entropi [kaos, avfall, sociala kostnader och politiskt tryck] till periferin. Samtidigt extraherar det entalpi [resurser, vinster och arbetskraft] från samma periferi tillbaka till kärnan. I praktiken innebär detta att industriell förorening, finansiella kriser och politisk instabilitet (entropi) exporteras till perifera nationer, samtidigt som råvaror, jordbruksprodukter och repatrierade vinster (entalpi) extraheras till förmån för kärnan. Den upplevda ordningen och välståndet i det imperialistiska centrumet är därför strukturellt beroende av externaliseringen av sin egen oordning.

Denna arkitektur bygger på tydliga juridiska och antropologiska grunder. Funktionellt sett kräver systemet en uppdelning av samhället i monader [isolerade, självständiga, konkurrerande mänskliga enheter] för att säkerställa ett friktionsfritt kapitalflöde och förhindra att kollektivt motstånd bildas. Juridiskt krävde det vad som kan kallas en kolonial smedja, en mekanism för juridisk omvandling av våld till handel. 

Den grundläggande planen för denna isoleringsteknik illustreras av Zong-massakern 1781. I detta fall beordrade kaptenen på ett slavskepp mordet på över 130 förslavade afrikaner, genom att låta kasta dem överbord, för att få ut försäkringspengar. När fallet togs upp i brittisk domstol behandlades det inte som mord utan som en försäkringstvist, ett egendomsförvaltningsärende. Detta etablerade en skrämmande juridisk grammatik: det våld som motiverades av utvinning, kunde berövas sitt moraliska innehåll och behandlas juridiskt som en acceptabel affärskostnad. Domstolens handhavande isolerade kärnan (storkapitalet) från ansvarsskyldighet. Det är denna logik av utvinning och isolering som definierar CLIOS och dess svar på alla systemutmaningar.

Venezuelas bolivarianska projekt som en motkraft: en systemutmaning för CLIOS

Den bolivarianska revolutionen i Venezuela representerar mer än en politisk oenighet med USA; den utgör en direkt systemisk utmaning mot den globala ordningen. Den är en motkraft, ett civilisationsprojekt som uttryckligen utformats för att vända CLIOS utvinningslogik. Medan CLIOS exporterar kaos för att upprätthålla den interna ordningen, strävade det bolivarianska projektet efter att uppnå en negentropisk stat genom att maximera den interna sammanhållningen, främja kollektiva band och isolera nationen från extern utvinning. Där CLIOS konstruerar den atomiserade, proprietära, monaden för att säkerställa friktionsfri utvinning, är Venezuelas sociala investeringar ett medvetet försök att främja den relationella personen (Gattungswesen), ett subjekt vars identitet konstitueras av kollektiv gemenskap, vilket skapar den sociala sammanhållning som krävs för att motstå externt tryck. 

Venezuelas åtgärder under de senaste två decennierna är ett bevis på denna strävan att vända den imperialistiska gradienten och bygga en suverän, alternativ modell:

• Avvecklad nyliberalism: Projektet inleddes med en framgångsrik avveckling av den USA-stödda nyliberala modellen från 1980- och 1990-talen. Den avvecklade modellen genererade (genom avregleringar och privatiseringar) enorma vinster för kompradorer och amerikanska företag, samtidigt som cirka 80 % av Venezuelas befolkning pressades ner i yttersta fattigdom.
• Investeringar i sociala program: Den bolivarianska regeringen omdirigerade oljeintäkterna till ambitiösa sociala program, som gav anmärkningsvärda resultat. T.ex. omfattade detta byggandet av 3.000 nya skolor, utrotandet av analfabetismen (uppnått 2005 med kubanskt stöd) och inrättandet av 6.000 lokala hälsokliniker.
• Bygga regionala alternativ: Venezuela var en drivande kraft bakom bildandet av Bolivarianska alliansen för Amerikas folk (ALBA), som skapade ett regionalt ramverk för socialt och ekonomiskt samarbete för att motverka det USA-ledda frihandelsområdet för Amerika.
• Praktisera internationell solidaritet: I en akt av djup solidaritet lanserade regeringen CITGO-Venezuela Heating Oil Program 2005. Detta program tillhandahöll gratis eller kraftigt rabatterad eldningsolja till över 2 miljoner låginkomsttagare i 25 av USA:s delstater, inklusive härbärgen för hemlösa och indianreservat, samtidigt som den amerikanska regeringen spenderade miljoner på att attackera Venezuela.

Genom att prioritera nationell utveckling, regional suveränitet och solidaritet framför det internationella kapitalets krav hotade Venezuelas motkraft direkt CLIOS utvinnings- och asymmetrilogik. Åtgärder, som syftade till att isolera nationen och hindra den från att bygga upp inre styrka, gjorde Venezuela till ett primärmål för det USA-ledda hybridkriget mot socialismen.

Hybridkrigföringens anatomi: ett angrepp på flera områden mot motkraften

USA:s svar på Venezuelas systemiska utmaning var inte en konventionell krigsförklaring, utan ett systematiskt flerfrontshybridkrig. Det var en utdragen kampanj, noggrant utformad för att exportera kaos till den venezuelanska staten, destabilisera dess institutioner inifrån och skapa de politiska och juridiska förevändningar, som behövdes för den sista fasen av direkt militär intervention. Hybridkriget utspelade sig inom ekonomiska, politiska och militära områden, där varje komponent var kalibrerad för att försvaga och slutligen förstöra det bolivarianska projektet.

Ekonomisk krigföring: påtvinga entropi och utvinna entalpi

Det mest flitigt använda vapnet mot Venezuela var ihållande ekonomisk krigföring. Det handlar om åtgärder som är en direkt tillämpning av CLIOS termodynamiska logik: att exportera entropi i form av ekonomisk kollaps, hyperinflation och social deprivation, samtidigt som man skapade möjligheter att utvinna entalpi genom beslagtagande av tillgångar som CITGO och framtida kontroll över oljereserver. Effekterna av denna exporterade entropi var katastrofala och ledde till en hyperinflation som uppskattas ha nått två miljoner procent, vilket orsakade kronisk brist på mat och medicin och ledde till att över 8 miljoner medborgare migrerade.

Denna kampanj eskalerade systematiskt under två decennier:

• Initiala tvångsåtgärder (Bush/Obama-administrationerna): Angreppet inleddes med formella sanktioner som infördes av Bush-administrationen 2005. Samma år stämplade USA Venezuela som icke-samarbetsvilligt i ”kriget mot terrorismen”, en förevändning som användes för att införa ett militärt embargo som avbröt underhållet av Venezuelas F-16-stridsflygplansflotta. Samtidigt, mellan 2005 och 2012, kanaliserade USA 30 miljoner dollar via National Endowment for Democracy (NED) för att finansiera oppositionsgrupper.
• Eskalering (Trump-administrationen): Trump-administrationen inledde en “kampanj för maximalt tryck mot terrorister”. Detta innefattade ett totalt oljeembargo för att strypa Venezuelas primära inkomstkälla; beslagtagande av CITGO (dess mest värdefulla utländska tillgång); och sanktioner mot Venezuelas centralbank för att lamslå dess tillgång till det internationella finansiella systemet.
• Kinetiskt ekonomiskt tryck (2025-2026): Under månaderna före den slutliga militära operationen blev det ekonomiska kriget kinetiskt. USA införde en sjöblockad, började kapa oljetankers, som ignorerade amerikanska sanktioner, och genomförde attacker mot båtar som påstods vara inblandade i narkotikahandel.

Denna ekonomiska strypning var uttryckligen kopplad till USA:s resursintressen. President Trump uttryckte sin avsikt att låta amerikanska oljebolag ”gå in, spendera miljarder dollar och reparera den svårt skadade infrastrukturen”, och hans administration uttryckte ett tydligt intresse för Venezuelas enorma guld- och sällsynta jordartsmetallfyndigheter.

Politisk och juridisk krigföring: Skapa juridisk isolering

Parallellt med det ekonomiska angreppet skapade USA en alternativ juridisk och politisk verklighet för att ge sina handlingar juridiskt skydd. Denna process är en modern manifestation av CLIOS kärnfunktion och speglar logiken bakom Zong-massakern (att genom utnyttjandet av, befintliga eller nystiftade, lagar befria kapitalistiskt våld från dess formella brottslighet och omformulera det som legitima, juridiskt motiverade åtgärder).

Denna juridiska arkitektur byggdes upp i fyra viktiga steg:

1. Politisk avlegitimering: Den amerikanska regeringen bedrev en långvarig påtryckningskampanj där president Maduro betraktades som en ”illegitim ledare”. Detta förstärktes efter valet 2018, när 45 länder vägrade att acceptera resultatet, och igen efter valet 2024, som allmänt fördömdes som riggat. I ett exempel på CLIOS systemlogik, som fungerar oberoende av partipolitiska amerikanska regeringar, erkände Biden-administrationen i januari 2025 formellt oppositionskandidaten Edmundo González som Venezuelas tillträdande president, vilket befäste existensen av en parallell myndighet som stöds av USA.
2. Skapande av juridisk förevändning: I mars 2020 åtalade det amerikanska justitiedepartementet (DOJ) president Maduro och andra högt uppsatta tjänstemän för narkoterrorism och kokainhandel, vilket gav upphov till en inhemsk arresteringsorder för en utländsk statschef.
3. Utnyttjande av ramverk för terrorismbekämpning: År 2025 betecknade Trump-administrationen två venezuelanska grupper, Tren de Aragua och Cartel of the Suns, som utländska terroristorganisationer. Denna beteckning gav laglig rätt att använda militär våld mot dem, och USA hävdade att Maduro ledde den senare gruppen (som USA därtill nu öppet erkänt var en uppdiktad entitet).
4. Att kringgå internationell rätt: Genom att framställa den slutliga militära operationen som en ”brottsbekämpande åtgärd” eller en ”militär operation för att främja ett brottsbekämpande uppdrag” försökte administrationen kringgå FN-stadgans strikta förbud mot användning av våld mot en suverän stat. Denna manöver är en direkt efterföljare till den isoleringsmetod som introducerades 1781. Genom att omklassificera en mellanstatlig aggression, som en inhemsk brottsbekämpningsåtgärd, utför CLIOS en juridisk kullerbytta som, enligt internationell rätt, berövar våldet dess olagliga karaktär och isolerar kärnan från de politiska och juridiska konsekvenserna.

Militär krigföring: Den kinetiska tillämpningen av systemdominans

”Operation Absolute Resolve” var den kinetiska kulmen på denna hybridkrigföring, som pågått i flera decennier. Det var inte en ”chock- och skrämselkampanj” som syftade till att förstöra den venezuelanska staten, utan en våldsam attack som utfördes med överväldigande militär styrka för att uppnå ett specifikt systemmål: att avsätta den venozelanske presidenten.

Operativa aspekter

Operation Absolute Resolve; 3 januari 2026, omkring kl. 02.00 lokal tid.

Primärt mål: Att gripa president Nicolás Maduro och hans fru, Cilia Flores, för rättegång i New York på grund av narkoterrorism.

Förband: Över 150 flygplan (inklusive F-22 Raptors, F-35 Lightning II och B-1B Lancers), US Army Delta Force och 160th Special Operations Aviation Regiment (SOAR).

Trupper: Över 200 amerikanska specialstyrkor (SOF).

Viktiga mål: Infrastruktur i norra Venezuela för att slå ut luftförsvaret, Maduros komplex i Fuerte Tiuna, La Carlota Air Base, La Guaira Port och kommunikationsinfrastruktur i El Volcán.

Taktisk doktrin: Beskrivs som en ”kirurgisk attack” och en ”militär operation för att främja ett brottsbekämpningsuppdrag”. Luftförsvars korridorer skapades, men den bredare venezuelanska militära apparaten var medvetet inte målet.

Rapporterade förluster: Minst 23 venezolanska militärer, 32 kubanska militärer och säkerhetspersonal samt 2 civila dödades. Sju amerikanska soldater skadades.

De militära målen var precisa och begränsade, vilket understryker operationens syfte: att fysiskt avlägsna en motståndskraftig suverän ledare för att bana väg för en systematisk omstrukturering.

Syntes: Operation Absolute Resolve som en funktion av CLIOS

Den taktiska genomförandet och det strategiska resultatet av Operation Absolute Resolve är en perfekt manifestation av CLIOS kärnlogik. Operationen var inte bara en militär raid, utan en systemisk intervention som syftade till att avskaffa det ideologiska motståndet, samtidigt som den statliga infrastruktur som behövs för framtida utvinning och kontroll bevarades. Händelserna efter tillfångatagandet av president Maduro avslöjar en beräknad insats för att återinföra den systemiska asymmetri som Venezuelas bolivarianska projekt hade försökt att avveckla.

Beslutet att gripa Maduro och samtidigt låta resten av den chavistiska statsapparaten, som nu leds av tillförordnade presidenten Delcy Rodríguez, vara kvar är en klassisk CLIOS-manöver. Denna strategi att avskilja ledningen är systemets mest effektiva metod för att neutralisera en motkraft. Den undviker det höga entropitillståndet som uppstår vid ett samhällskollaps och bevarar den befintliga statliga infrastrukturen som en färdig apparat för kooptering och förnyad utvinning, vilket endast kräver att den suveräna politiska programvaran byts ut.

Den politiska dynamiken efter operationen understryker denna strategi. President Trumps initiala uttalande om att USA skulle ”styra” Venezuela drogs snabbt tillbaka av utrikesminister Marco Rubio, som klargjorde att USA istället skulle använda den pågående oljeblockaden för att utöva påtryckningar för politiska förändringar. Administrationens vilja att interagera med tillförordnade president Rodríguez, som Trump påstod ”samarbetade”, samtidigt som man hotade med en ”andra våg av attacker” om hon inte gjorde det, är den typiska bekräftelsen av systemisk asymmetri. Det är ett krav på efterlevnad som backas upp av hot om överväldigande våld i syfte att tvinga den bevarade statsapparaten att anpassa sig till USA:s intressen.

Den internationella reaktionen, eller bristen på sådan, visar ytterligare CLIOS makt att genomdriva sin egen juridiska grammatik och neutralisera institutionellt motstånd. FN:s säkerhetsråd sammankallade ett krismöte men var maktlöst på grund av USA:s vetorätt. Medan FN-tjänstemän och juridiska experter fördömde operationen som en flagrant kränkning av internationell rätt, lyckades USA:s representant omformulera debatten genom att beskriva åtgärden som en ”riktad brottsbekämpande åtgärd”. Denna splittring inom det internationella samfundet och förlamningen av dess centrala säkerhetsorgan belyser systemets förmåga att isolera sig från ansvarsskyldighet och påtvinga sin vilja över etablerade rättsnormer.

Systemisk brytning och den fortsatta kampen för en pluripolär värld

Denna analys har visat att USA:s aggression mot Venezuela inte är en tillfällig politisk tvist utan ett systematiskt, mångfacetterat hybridkrig. Det är en konflikt som noggrant utformats för att demontera ett suveränt, antiimperialistiskt projekt, som vågade utmana den utvinningsinriktade, asymmetriska logiken i det USA-ledda globala systemet. Den ekonomiska strypningen, den politiska omstörtningen och det slutliga fysiska våldet var inte olika taktiker utan integrerade delar av en enda, sammanhängande strategi för imperialistisk dominans som syftade till att förstöra en motkraft och återinföra en nykolonial modell till förmån för det amerikanska kapitalet.

Genom att framställa en krigshandling som inhemsk brottsbekämpning bryter USA inte bara mot FN-stadgan, utan försöker också ensidigt påtvinga det internationella systemet sin egen juridiska grammatik och hävdar att CLIOS juridiska logik ersätter den grundläggande konsensusen om westfalisk suveränitet. Operationen utgör, som FN-experter har konstaterat, en ”allvarlig, uppenbar och avsiktlig kränkning av de mest grundläggande principerna i internationell rätt”. Den undergräver fräckt FN-stadgans förbud mot användning av våld, den sedvanliga doktrinen om statschefers immunitet och den grundläggande principen om statlig suveränitet, vilket skapar ett farligt prejudikat för en värld som styrs av våld snarare än av lag.

Trots den taktiska framgången för den amerikanska operationen och den kriminella bortförandet av president Maduro är denna systemiska konflikt långt ifrån över. Den venozelanska regeringen sitter kvar och de grundläggande principerna för det bolivarianska projektet fortsätter att genljuda. Det faktum att uppskattningsvis 75 % av det internationella samfundet fortsätter att avvisa Washingtons påståenden utgör bevis på den internationella rättens bestående vanmakt och samtidiga önskan om en annan världsordning. 

Venezuelas fortsatta motstånd är därför mer än ett försvar av landets egen suveränitet; det förblir en kritisk front i den globala kampen för en pluripolär värld – en värld som inte definieras av unipolär hegemoni, utan av ömsesidig respekt, suverän jämlikhet och fred.

För att få dylika nyheter och kommentarer som inte återges i vanliga västliga nyhetsmedier, kan du med fördel följa och prenumerera på Klassperspektiv. Det är helt kostnadsfritt. Sprid även Klassperspektivs artiklar till dina vänner och bekanta. För att få en gratisprenumeration, klicka HÄR.