Debatt: Tyskland rustar – men Europa kan inte rusta sig till fred

Översättning texten i bilden: “Nu igen? Sluta med krigshetsen!” Tyskland, 1950-talet.

Av Luis Abascal

“Tyskland ska ha Europas största konventionella armé.” Orden föll nyligen från den tyske förbundskanslern Friedrich Merz i en regeringsförklaring inför förbundsdagen. Det är ett besked som borde få varningsklockorna att ringa över hela Europa. Åttio år efter andra världskrigets slut ser vi ett Tyskland som återigen vill axla rollen som militär stormakt.

Det land som i generationer varit en garant mot militarismens återkomst blåser nu nytt liv i rustningspolitiken – en politik som riskerar att föra hela Europa in i en ny och farlig era. När Tysklands industri sackar efter, när energipriserna skjuter i höjden efter brytningen med Ryssland, söker man nya vägar till nationell återupprättelse. Likt 1930-talets krisår riktas blicken mot försvarsindustrin.

Pansarvagnar, kanoner och ammunition kan mycket väl bli den nya exportvaran när bilindustrin sviktar. Historien har redan visat oss hur snabbt fredlig produktion kan förvandlas till krigsverktyg. Den gamla russofobin är åter högst levande. I dag är det endast AfD som opponerar sig mot den rådande politiska enigheten i Tyskland: att Ryssland inte bara ska isoleras, utan också betraktas som ett permanent hot – ett hot som legitimerar gigantiska investeringar i upprustning. Det är som om vissa politiska krafter i Berlin vill ha revansch för det förflutna. Man tycks vilja korrigera historiens gång, med siktet inställt mot öst.

Men det är inte bara Tyskland som militariseras. I Bryssel diskuteras nu EU-lån på hisnande 800 miljarder euro för att rusta upp kontinenten. I en tid då Europa brottas med inflation, arbetslöshet, energi- och bostadskriser, väljer ledare att prioritera kanoner framför bröd. Välfärden får stå tillbaka när visionen om ett “europeiskt försvar” snabbt förvandlas till ett rustningsrace.

Europa riskerar att bli en krigsekonomi i en värld som rör sig mot teknologisk innovation, hållbar tillväxt och diplomatiska lösningar. Medan Kina, Indien och USA tävlar om framtiden, väljer Europa att blicka bakåt – till en tid av militära block, järn och blod. Vi måste fråga oss: vilken framtid bygger vi, och för vem? Behöver Europa fler soldater, eller fler lärare, sjuksköterskor och ingenjörer? Behöver vi fler vapen – eller fler visioner?

Militarismen har aldrig varit en väg till fred. Historien lär oss detta gång på gång. Därför är det vår skyldighet – som européer, som medborgare, som människor – att stå emot. Låt oss rusta för fred, inte för krig.

Läs även:
Dagens militära upprustning leder mot krig