Med boken Svart historia: Slaveri – rekonstruktion – återförslavning (Bokförläggarna Röda Rummet, 2021) ger Peter Widén mycket mer än ett återupprättande av en historia som sopats under mattan: Det är en bok vars allmänna historiska lärdomar och erfarenheter ger högaktuella varningar och insikter i fenomen i vår tid. Den lämpar sig också ytterst väl i historieundervisningen i den svenska skolan – något som dock Forum för Levande historia knappast kommer att rekommendera; de vill hellre att svenska elever ska lära sig om övergrepp i andra system än vårat västerländska – sopa rent framför egen dörr ingår inte i dess regeringsuppdrag. Om det är något denna bok gör, är det att sopa rent framför Västerlandets egen dörr.
Som gammal, men numera pensionerad, gymnasielärare i historia hade jag haft god nytta av Svart historia: Slaveri – rekonstruktion – återförslavning. I kurserna historia 2 och historia 3 ingår att ur ett källkritiskt perspektiv och i ljuset av historiebruk ta upp fenomen som av förklarliga skäl sopats under mattan i vår egen kultur. Detta är något som författaren Peter Widén gör med bravur.
Boken sticker med tydliga fakta hål på myten om det nordamerikanska inbördeskriget, att det primärt skulle ha handlat om att frige de människor med rötterna i Afrika som hölls som slavar i Sydstaterna. Den visar också något annat som effektivt lyckats rensas bort från den dominerande historieskrivningen i Västvärlden: Att slaveriet av dessa människor efter några år av lättnad i praktiken återinfördes. Det är en skakande redogörelse som presenteras, men de insikter den ger är viktiga för en förståelse av inte bara sådana fenomen som Black Lives Matter i USA, utan även för rasismens grundvalar även i vårt samhälle.
Teori nödvändigt för vetenskap
Varje historiker, varje vetenskaplig ansats, behöver en teori för att tränga på djupet i det som ska undersökas. I Widéns fall använder han marxismens teori. Även om denna ansats förkastats och förringats i Västvärldens diskurs – och detta av samma sociala krafter som sopar så mycket av historieskrivningen under mattan – visar Widéns bok att den marxistiska teorin verkligen är nödvändig för att få en djupare förståelse av historien om slaveri och rasism. Den marxistiska teorin utrustar forskaren med en klassanalys som är avgörande för en förståelse av dessa fenomen. Denna insikt delar han med många professionella historiker – som dock ägnar sig åt självcensur av rädsla för att skada den egna karriären. Den svagheten visar inte Widén, tvärtom griper han sig an ämnet med den vetenskaplighet som krävs.
Med hjälp av den marxistiska teorin besvaras den fråga som annars blir obegriplig – den fråga som andra forskare som av dogmatiska skäl avvisar marxismen finner omöjlig att besvara: Hur förklara det rasistiska slaveriet och dess oerhörda grymhet i ett land som föddes under parollen ”alla människor (eller ’män’, det engelska ordet men betyder ju både-och)?
Den vanligaste, desperata förklaring som vissa som skyr den marxistiska teorin tillgriper, är att rasism skulle vara något ”naturligt”, ”rädslan för det annorlunda”, osv. Detta argument röjer Widén effektivt ur vägen:
Ingen “naturlig” rasism
De första afrikaner som på 1600-talet kom till de brittiska kolonier som senare blev USA, arbetade tillsammans med förslavade människor från ursprungsbefolkningen och fattiga européer. Alla var heller inte slavar. Ofta gifte sig europeiska kvinnor med män med rötterna i Afrika. ”Problemet”, skriver Widén, ”för de härskande var att rasismen inte var en spontan företeelse hos fattiga kvinnor från London och annorstädes … Den rasism från den vita sidan som vi senare ser så cementerad i USA [fanns] inte där spontant utan tvingades fram.” (s. 232.)
Svaret på den fråga som så många går bet på – hur förklara det rasistiska slaveriet och dess oerhörda grymhet i ”the Land of the Free”? – ligger i det kapitalistiska klassamhället. Där finns förklaringen till såväl detta på rasism grundade slaveri som, faktiskt, dess avskaffande – och dess de facto återupprättande! För att det i praktiken återupprättades är det som boken huvudsakligen handlar om.
”Faktum är alltså”, skriver Widén, ”att USA fram till 1865 var ett samhälle där 15 delstater tillämpade klassiskt slaveri och efter 1877 byggde upp ett neo-slaveri på ungefär samma territorium.” (s. 230.)
Slaveriet är en urgammal företeelse som på många håll i världen förekommer än idag, exempelvis i Libyen. Ironiskt nog var det just USA:s bombkrig mot Libyen, inlett av president Obama 2011 som har förvandlat Libyen till ett näste för slavhandel och grymt förslavande av människor från Afrika söder om Sahara. Se nedan. Lika ironiskt är det att Barack Obama på mödernet härstammar från en slavägare.
Under årtusenden förekom knappast rasism, och slaveriet hade ingen koppling till rasism. De första att förslavas av kolonisterna i Nordamerika var människor från ursprungsbefolkningen. Widén beskriver hur kolonisterna – i likhet med kapitalisterna i Västeuropa som bedrev ”triangelhandeln”, men av andra orsaker – provocerade olika folkgrupper att föra krig mot varandra för att kunna köpa krigsfångar som slavar. På detta sätt slogs, precis som i Afrika, hela samhällen sönder och försvann.
Men till skillnad från kapitalisterna i Västeuropa, utnyttjade kolonisterna dessa slavars arbete för egen del, i olika former av tyngre arbete i kolonierna. Som Widén visar, användes även ”vita britter”, fattiga människor som i desperation drivits att skriva på ”arbetskontrakt” som i praktiken innebar slaveri, eller som dömts till ”transportering” för något brott. ”En färgblindhet rådde ofta från såväl exploatörernas som de exploaterades sida”, förklarar Widén: ”Många slavägare struntade i hudfärgen, man behandlade alla lika brutalt.” (s. 35.) Så förekom också många revolter där afrikaner, ursprungsbefolkning och fattiga ”vita” agerade tillsammans mot förtrycket.
Rasismens sociala ursprung
Det fanns alltså inte någon rasistisk grund. Kopplingen mellan slaveri och rasism blev nödvändig först genom den moderna industrikapitalismen. Vilket förstås strider mot den ideologiska historieskrivningen, eftersom samma industrikapitalism födde den ideologi som kallas liberalism. Men som så mycket annat går även liberalism och ett rasistiskt förslavande av människor hand i hand.
I takt med att de nordliga kolonierna utvecklades ekonomiskt, försvann de ekonomiska incitamenten för detta arkaiska slaveri. I slutet av 1700- och början av 1800-talet förbjöd de slaveri. Men denna utveckling var också en spin-off-effekt av Triangelhandeln.
Denna den så kallade Triangelhandeln, då västeuropeiska kapitalister (bland dem kapitalister från Sverige, såsom den i historieskrivningen hyllade Louis de Geer, kallad “den svenska industrins fader”) lät skeppa miljontals kidnappade afrikaner över Atlanten för att sälja dem till plantageägare i utbyte mot varor som socker och tobak, som de sedan sålde med god vinst i Europa, och därefter använde i investeringar, var den huvudsakliga grundplåten till den kapitalistiska, industriella revolutionen i Västeuropa.
Men detta ohyggliga massutnyttjande av människor som gratis arbetskraft väckte till en början avsky överallt. Slavkapitalisterna blev oerhört illa omtyckta av breda grupper i sina egna länder och började förlora i politiskt inflytande. Därför uppfanns lögnen om att människor med mörk hy var av en underlägsen ”ras” som inte mådde så dåligt av att förslavas. Som bland andra den brittiske historikern Basil Davidson visat, var det så den moderna rasismen uppkom. Än idag är människor med rötter i Afrika utsatta för en oerhörd rasism och diskriminering i de gamla slavhandlarländerna.
Den kapitalistiska, industriella revolutionen började som bekant i Storbritannien, och var centrerad kring textilindustrin, där ökad köpkraft i Europa som en följd av vinsterna från Triangelhandeln drev fram nya teknologiska uppfinningar. Med detta följde en kraftigt ökad efterfrågan på en av de viktigaste råvara till textilindustrin, bomull. Och bomull från plantagerna i de nordamerikanska sydstaterna, där slavar utgjorde arbetskraften, svarade för 75 % av all bomull som användes i Europas textilfabriker. Således ökade efterfrågan på slavar – och därmed också behovet av att rättfärdiga masskidnappningar av människor från Afrika med en ännu värre avhumanisering av dem. Vilket ledde till en ännu brutalare behandling av slavarna. (En annan effekt av den industriella revolutionen är det tragiska kapitel som i Storbritannien går under namnet “Enclosure”, som nådde sin höjdpunkt åren 1760-1832, då miljontals småbönder drevs bort från sina jordlotter och in till misär i städerna för att ge plats åt jordägararistokratins övergång till massiv fårskötsel för att motsvara textilindustrins ökade efterfrågan på ull.)
Förvanskad historieskrivning avslöjas
Den idealiserade historieskrivningen säger att president Abraham Lincoln förde det nordamerikanska inbördeskriget på 1860-talet av idealistiska skäl, för att frige slavarna. Widén suddar ut denna illusion med åtskilliga välbelagda fakta, exempelvis detta citat av Lincoln själv: ”Det enda målet [med kriget] är att återupprätta unionen.” (s. 55.)
I likhet med andra världskriget – som också beskrivs i ett rosafärgat skimmer som ett krig USA förde för att idealistiskt befria världen från nazisternas rasistiska ondska – var det inte USA som satte igång kriget, utan det blev angripet av Sydstaterna 1861, liksom Hitler förklarade krig mot USA 80 år senare.
Anledningen till inbördeskriget kan inte heller förklaras fullständigt annat än med den teori som Widén använder. Det handlade i grund och botten om klassmotsättningar:
”Slavägararistokratin [i Sydstaterna] var närmast fientlig mot industrialiseringen i norra USA. Man motverkade skattefinansierade infrastrukturinvesteringar som kanaler och dyra järnvägsbyggen. I de stater man kontrollerade hölls skatterna nere på minimal nivå. Skolor med mera var satta på svältkur. Läskunnigheten var därför extremt låg även inom den vita befolkningen.” (s. 43.)
En annan motsättning mellan plantageägarklassen i Sydstaterna och industrikapitalisterna i norr var i synen på importtullar. När Triangelhandeln grundlagt en enorm köpkraft, växte sig de olika västländernas industrier starka genom att höga importtullar skyddade dem mot utländsk konkurrens. Därav namnet protektionism. I Storbritannien kallades detta system för ”Navigationsakten”. I Sverige hette motsvarigheten ”Produktplakatet”. Ju yngre och svagare ett lands industri var, desto större var behovet av att skydda sig genom importtullar. Detta gäller naturligtvis än idag, och är en viktig anledning till att u-länderna hålls kvar i fattigdom eftersom industriländerna i Västvärlden nu gynnas av ”frihandel” sedan de kunnat växa sig mäktiga genom importtullar.
Höga importtullar gynnade framväxande industri
I USA var industrierna huvudsakligen lokaliserade till de norra delarna, och det Republikanska partiet, som innehade makten, hjälpte dessa att klara sig genom att mellan 1790 och 1860 höja importtullarna på industrivaror från 20 % till 60 %. (Fram till 1933 hade USA en av världens högsta importtullar på industrivaror; det var först 1942 som kapitalisterna i USA ansåg att de gynnades mer av ”frihandel”.) Detta innebar en ekonomisk katastrof för plantageägarna och småbönderna i Sydstaterna och Mellanvästern, som behövde köpa konsumtionsvaror så billigt som möjligt – och de lägsta produktionskostnaderna var i det mest industrialiserade landet, Storbritannien.
Därför bröt sig Sydstaterna ur unionen 1861, och så började det nordamerikanska inbördeskriget. Det var helt enkelt ett klasskrig, inte ett frihetskrig. Som Widén visar i sin bok, var man på unionssidan (Nordstaterna) i inbördeskriget från början emot slavarnas frigivning i Syd:
”Nordstatsgeneralen George McClellan deklarerade att om ett slavuppror blossade upp bakom fiendens linjer, skulle han avbryta fientligheterna för att kunna ’med järnhand’ slå ner slavarnas uppror. I samarbete med [Sydstatstrupperna] får man förmoda.” (s. 54.)
Behovet av soldater drev fram frigörelse
Men det utvecklades till ett frihetskrig, parallellt med klassmotsättningarna. Sydstaterna hade långt före kriget stora väpnade miliser som jagat förrymda slavar eller slagit ner slavuppror, och därför gick det allt sämre för Nordstaterna med deras värnpliktsarmé bestående av arbetare och bönder som i de flesta fall aldrig tidigare hade hanterat vapen.
Det heter ju att nöden är uppfinningarnas moder. Därför drevs Nordstaternas ledare att försöka motverka Sydstaternas kvalitativt bättre arméer med en enorm numerär överlägsenhet. Nordstaterna hade fler invånare än Sydstaterna, men deras förluster i kriget var också högre. När även matematiken började väga över till Nordstaternas nackdel, tillgrep ledningen en desperat åtgärd: De vände sig emot slaveriet i Sydstaterna. Efter att tidigare ha återlämnat slavar som rymt från Sydstaterna, förbjöd Nordstaterna detta år 1862. Strax efteråt deklarerade Lincoln alla slavars frigörelse även i Sydstaterna.
Syftet var att få mer manskap till armén – och det lät inte vänta på sig. Hundratusentals tidigare slavar eller ättlingar till slavar anslöt sig till krigsansträngningarna. Av dem var det 200 000 som deltog vid fronten. Naturligtvis reagerade man i Sydstaterna med raseri på detta. Widén beskriver hur de behandlade tillfångatagna afroamerikaner som slagits i nordstaternas armé med en ohygglig brutalitet, exempelvis när Fort Pillow i Tennessee intogs: De 300 afroamerikanska krigsfångarna ”klubbades och sköts, andra begravdes levande och ytterligare andra spikades upp på väggar”. (s. 74.)
Krossade fördomar
Men detta drev förstås bara på de afroamerikanska soldaternas motivation att slåss, vilket krossade fördomarna som funnits hos många av deras Europa-ättade vapenbröder. Exempelvis skrev Nordstatsgeneralen Benjamin Butler följande om de afroamerikanska soldaterna: ”Bättre soldater axlade aldrig en musköt. Jag såg en mycket anmärkningsvärd egenskap hos dem. De lärde sig att hantera vapen och att marschera lättare än intelligenta vita män.”
En annan sida av USA:s historia och historien om den moderna rasismen som Widén visar i sin bok är hur inbördeskriget, som slutade 1865, medförde en period av frihet för afroamerikanerna: De afroamerikanska männen fick rösträtt (kvinnlig rösträtt infördes inte i USA förrän 1920, efter en långvarig kamp) och andra medborgerliga rättigheter, rasistiska lagar avskaffades och de värsta rasisterna undertrycktes. Denna period kallas i USA:s historia för “rekonstruktionen”. Ett mycket intressant kapitel som behandlas utförligt i boken.
Men inte heller detta bottnade huvudsakligen i någon idealism hos makthavarna. Det styrande Republikanska partiet, som representerade industrikapitalisterna, påtvingade de besegrade Sydstaterna sin tull- och skattepolitik, vilket skapade ett utbrett missnöje hos dessa. Det parti som representerade slavägarna och de f.d. slavägarna var Demokraterna (ja, samma parti som Joe Biden och Kamala Harris idag representerar). Som Widén visar, motiverades den av Republikanerna genomförda rekonstruktionen från 1867 och framåt till stora delar av behovet av att få fler väljare som skulle rösta på dem – alltså afroamerikaner.
Idag är afroamerikaner av olika anledningar klart underrepresenterade i val i USA. Men under rekonstrutionen utgjorde i exempelvis delstaten South Carolina afroamerikanerna 59 % av befolkningen, men hela 63 % av de registrerade inför valet. Vilket ledde till att många afroamerikaner kom in i delstatskongresser – i Florida exempelvis 18 av 27 kongressledamöter, i South Carolina 85 av 155 kongressledamöter, alltså mer än hälften!
“Vit terror”
Allt detta möttes av ett ramaskri från de som förlorat sina tidigare privilegier. Och i likhet med många andra inbördeskrig, drog ledarna för de förlorande igång något som i sak inte var något annat än ett nytt inbördeskrig där man använde metoden söndra och härska: En bokstavligen ”vit” terror inleddes, där man lovade fattiga “vita” bättre villkor på bekostnad av afroamerikanerna. Denna terror – som hämtade näring främst ur de enorma klasskillnaderna i Sydstaterna, med ett stort och desperat proletariat av utfattiga “vita” – knäckte till slut “det svarta proletariatet, den radikala republikanismen och demokratin”, som Widén uttrycker det. (s. 111.) Istället för att förena sig med sina afroamerikanska klassbröder för att långsiktigt råda bot på klassorättvisorna, lät sig det “vita” proletariatet luras att tro att lösningen låg i ett inbördeskrig inom arbetarklassen. Hur det gick med den saken är uppenbar i de gamla Sydstaternas fattigstadsdelar idag, där kapitalistklassens utsugning och tryck är “färgblint”: “The South’s Poor Whites” – Söderns fattiga vita – är än idag, 150 år efter den rasism som deras förfäder trodde skulle ge dem ett varaktigt bättre liv, ett i högsta grad relevant begrepp.
Naturligtvis kan man kalla det ett nytt inbördeskrig, eftersom antalet som mördades i den ”vita terrorn” i USA mellan 1865 och 1880 beräknas till 130 000 människor – vilket kan jämföras med att det stupade 110 000 man i strid på Nordstaternas sida under inbördeskriget. När läste vi senast om detta i historieböckerna? Man kan inte annat än hålla med Widén: ”Förtigandet av denna massterror i historieskrivningen är naturligtvis en skandal.” (s. 117.) Bara detta räcker för att Svart historia: Slaveri – rekonstruktion – återförslavning borde användas i historieundervisningen i skolan.
Autenticiteten i skildringen av denna massterror förstärks av sida upp och sida ner med hårresande exempel på massakrer inom ramen för denna massterror: I Memphis Tennessee mördades 46 afroamerikaner i maj 1866 i ”en regelrätt pogrom” (s. 118); i New Orleans föll i juli samma år minst 200 afroamerikaner, varav 40-50 dödades, offer för en annan massaker utförd av en mobb dominerad av lokal polis (s. 119); i Colfax gick en vit mobb till attack mot rådhuset som dominerades av republikaner, de flesta afroamerikaner, och massakrerade människor under en hel dag, kanske så många som 150. (s. 121.)
Terror mot afroamerikaner, ursprungsbefolkning och arbetare
Det som gör det hela ännu mer anmärkningsvärt är att ingen blev dömd för de 150 morden i Colfax. Myndigheterna kunde ha ingripit för att sätta stopp för detta de facto inbördeskrig, där den ena sidan var angriparen och den andra sidan offret. Widén visar att så kunde ha skett, och därmed framgår också den federala regeringens prioriteringar:
1877 utbröt en strejkvåg mot lönesänkningar på olika arbetsplatser i norr. De federala myndigheterna satte då in 10 000 soldater mot de strejkande, och dessa dödade i en serie massakrer mer än 150 arbetare och deras familjemedlemmar: Exempelvis upp emot 22 i Baltimore den 20 juli 1877, cirka 40 (inklusive kvinnor och barn) i Pittsburgh den 21-22 juli 1877, 30 i Chicago den 25-26 juli 1877 och 18 i St Louis den 21-28 juli 1877.
Samtidigt deltog delar av armén i den etniska rensningen av Nordamerikas ursprungsbefolkning. Förutom regelrätta massakrer på kvinnor och barn i deras bosättningar, genomfördes en systematisk utrotning av landets bisonoxar. Syftet var att få bort ursprungsbefolkningen genom att beröva den dess huvudsakliga försörjning, bisonoxar. Parollen löd: “Döda varje buffel du kan! Varje död buffel är en indian mindre.” Mellan 1870 och 1885 utrotades 10 miljoner bisonoxar.
Så istället för att försvara afroamerikanerna mot den ursinniga terror som kostade i genomsnitt uppemot tiotusen människor livet varje år under 15 års tid, satsade det ”vita” USA alltså på att slå ner och skjuta strejkande arbetare, massakrera ursprungsbefolkningen (exempelvis 90 i bosättningen Big Hole i Montana den 8 augusti 1877 – elva dagar efter massakern på arbetare i St Louis) och utrota bisonoxar (1874 lade president Ulysses S. Grant in sitt veto mot ett lagförslag om att skydda bisonoxarna från utrotning).
Ingenting sätter det gemensamma klassintresset hos underklassen och de förtryckta folken i sådan bixtbelysning som att denna väpnade terror samtidigt riktades mot afroamerikaner, mot ursprungsbefolkning och mot arbetarklass.
Demokratiska partiets smutsiga historia
En förklaring till att de federala myndigheterna inte ingrep för att stoppa den ”vita terrorn” är att Demokraternas – alltså det politiska partiet Demokraterna – gynnades politiskt av massakrerna, och inte bara gynnades: Det låg bakom mycket denna: ”Eftersom de konservativa och det demokratiska partiet inte kunde ta makten genom val på demokratiskt sätt”, skriver Widén, ”organiserade de beväpnade sällskap [som] gick under olika namn [såsom] Ku Klux Klan, White League, Red Shirts, etc.” (s. 116.)
Detta låter kanske magstarkt, men bekräftas av olika källor. En av de mest framträdande ”Red Shirts” var exempelvis Wade Hampton, Demokraternas kandidat i guvernörsvalen i South Carolina 1876 och 1878. Samtidigt, 1876, tog dessa ”Red Shirts” i South Carolina fram en ”stridsplan” där vi finner följande anvisning: ”Om [en man] förtjänar att bli hotad, kräver tidens nödvändigheter att han ska dö. En död radikal är väldigt ofarlig.” Historikern Peter Camejo jämför i sin bok Racism, Revolution, Reaction, 1861-1877 dessa ”rödskjortor” med Hitlers “brunskjortor”. (s. 226.)
Genom att han använder sig av den marxistiska teorin kan Widén visa hur makthavarnas – alltså även Republikanerna, som främst var industrikapitalisternas parti – passivitet inför terrorn också grundades i klassintresse:
I och med att afroamerikanerna frigjordes, uppstod omfattande krav på en jordreform för att tilldela de egendomslösa tidigare slavarna mark att odla. ”40 acres och en mulåsna” blev stridsropet för denna rörelse. Faktum är att i inbördeskrigets slutskede, 1865, tilldelades frigivna slavar mark som tidigare tillhört slavägare. Före detta slavar tog också över mark som tillhörde Jefferson Davis, Sydstaternas nu avsatte president, och brukade denna kollektivt.
Privat äganderätt i fokus
Den härskande industrikapitalistiska klassen fasade inför detta, eftersom de, inte utan rätt, ansåg att afroamerikanernas nyvunna frihet och självförtroende också ledde till att den privata äganderätten, en grundbult i liberalismen, ifrågasattes. Det klassintresse som tidigare gjort att de gett afroamerikanerna rösträtt för att få deras röster, ledde nu fram till en viss sympati hos kapitalister och liberaler för den konservativa kontrarevolutionen mot afroamerikanerna.
”1877”, skriver författaren, ”blev alltså det år då det demokratiska fönstret slogs igen för afroamerikanerna, prärieindianernas förhoppningar om att kunna leva vidare på sitt traditionella vis krossades, och den härskande klassen visade att den inte tvekade inför att anställa massakrer på strejkande arbetare.” (s. 148.)
“Neo-slaveri” för miljontals människor
Vita huset beordrade att all jord som tilldelats eller övertagits av afroamerikaner skulle återlämnas till plantageägarna. Detta ledde till att miljontals afroamerikaner kastades tillbaka i det som kallas ”neo-slaveri”. Som jordlösa – eftersom de ju varit slavar – hade de ofta inget annat val än att hyra en åkerplätt, utsäde, vektyg, etc av en jordägare. Dessa människor, som kallades ”sharecroppers” hamnade i stor omfattning i detta nya slags slaveri: De hamnade snabbt i skuld till jordägaren och förvandlades till ofria skuldslavar som inte hade rätt att flytta förrän de var skuldfria.
Samtidigt infördes en serie lagar som kallas ”Jim Crow-lagar” som gjorde afroamerikanerna i praktiken rättslösa. ”Jim Crow-lagarna” gjorde det möjligt för den ”vita” överheten att driva in afroamerikaner i en ytterligare form av neo-slaveri genom att helt enkelt fabricera brottsanklagelser som en afroamerikan fälldes för, varefter vederbörande dömdes till dryga böter. Kunde personen i fråga inte betala dessa böter – vilket förstås ofta var fallet, och även avsikten – tvingades han att arbeta oavlönat för någon farmare, stenbrottsägare eller liknande som betalade in bötesbeloppen. ”Bötfällningen”, kommenterar Widén, ”var ett bedrägeri. Men slav under lång tid, några för resten av livet, kunde bli offrets öde.” (s. 15.)
Det är inte bokens avsikt att idealisera det tidiga slaveriet i Nordamerika, men nu blev det om möjligt ännu värre: ”Med det nya systemet släpptes brutaliteten helt lös med skrämmande konsekvenser. Att under neo-slaveriet piska en slavfånge till döds ledde … enbart till att man hyr en ny: Dödligheten blev enorm. … Under neo-slaveriet fanns ingen ägare som lade fingrarna emellan om en afroamerikan greps av lynchmobben.” (s. 19.)
USA:s bortglömda Gulag
Svart historia: Slaveri – rekonstruktion – återförslavning ger många fasansfulla exempel på detta. Här kanske det räcker med att nämna att i slavlägren i Texas ”var sju år gränsen för vad en människa klarade”. (s. 16.)
Det är näst intill obligatoriskt bland borgare att hänvisa till Gulag i Sovjetunionen för att skrämma människor för kommunismen (trots att de själva försvarade Stalin på den tiden, som Klassperspektiv visar i en annan artikel). En källa som Widén gjort flitigt bruk av, är Douglas A. Blackmons Pulitzer-pris-belönade bok Slavery by Another Name: The Re-Enslavement of Black Americans from the Civil War to World War II från 2009. Han påpekar att ”Blackmon talar om Gulag när han ska beskriva den massa av straffarbetsplatser som täckte den US-amerikanska Södern.” Detta gäller också författaren till en annan av Widéns källor, den likaledes prisbelönta boken “Worse Than Slavery”: Parchman Farm and the Ordeal of Jim Crow Justice, vars författare, historikern David Oshinsky kallar detta system av rena slavläger för ”ett amerikanskt Sibirien”. (s. 226.)
Men det fanns ett annat förenande klassintresse också, och det var hos underklassen. Även om överklassen på alla vis – och inte alls utan framgång – försökte härska genom att söndra på ”rasmässig” grund, slog detta klassintresse ofta igenom till slut. Vilket inte är så konstigt, då ”en central fördel med slavdrift för gruvbolag och järnvägsbolag var att hålla den fria arbetskraften i schack. Dessa bolag hade ju också fria löntagare som anställda.” (s. 182.)
Genom att tvinga in slavarbetare som strejkbrytare, bidrog kapitalisterna ofrivilligt till att luckra upp ”rasbarriärerna”. Ett exempel som ges i boken är strejken i Alabamas gruvfält 1908, då straffarbetare och afroamerikanska ”sharecroppers” tvingades dit som strejkbrytare. ”Bolagsrepresentanter åkte ut till småstäderna och försökte få sherifferna att med påhittade anklagelser arrestera så många unga svarta män som möjligt och sedan skicka dem som slavar och strejkbrytare.” (s. 184.) Vad de inte räknat med var att dessa skulle göra gemensam sak med de strejkande arbetarna!
Denna strejken krossades med våld, med 16 dödade arbetare och familjemedlemmar som följd.”Två vicesheriffer hjälpte till när den ledande svarte fackliga aktivisten William Millin togs ur arresten och lynchades.” (s. 184.) Men detta framkallade en väpnad vedergällning mot företagsvakter av en “rasblandad” grupp fackliga gruvarbetare. Slutligen gjorde arbetarnas klassammanhållning systemet ohållbart. 1928 avskaffades statlig fånguthyrning till privata bolag.
Afroamerikansk organisering mot förtrycket
Widén går förstås också igenom afroamerikanernas egen kamp och organisering mot förtrycket. Flera organisationer bildades, exempelvis NAAC, National Afro-American Council, och NAACP, National Association for the Advancement of the Colored People. En av grundarna av den senare var Ida B. Wells, som föddes som slav i Mississippi 1862 men blev fri redan som ettåring. ”Kampen för demokratiska rättigheter för svarta och särskilt kampen mot lynchningarna blev centrala i Ida B. Wells liv.” (s. 204.)
Men även här ges ett exempel på hur överhetens politik av att söndra och härska tvärs över olika identiteter i grunden har ett klassinnehåll. Wells’ kamp gällde, som vi sett, ytterst en kamp mot ett rasistiskt system som bottnade i överhetens klassintresse. Hon engagerade sig också i kampen för kvinnlig rösträtt – och där mötte hon åter politiken av att söndra och härska: ”Många män inom den afroamerikanska rörelsen hade svårt att se en kvinna i en ledande roll. Och många kvinnor inom den av vita dominerade suffragett-rörelsen (rörelsen för kvinnlig rösträtt) hade svårt att behandla svarta kvinnor på ett jämbördigt plan.” (s. 204.)
Det krävdes ett nytt krig för att afroamerikanernas frigörelsekamp skulle ta ett nytt, stort steg framåt: Andra världskriget, som för USA:s del började 1941. Återigen behövdes ett enormt antal afroamerikaner för tjänstgöring i USA:s krigsmakt. Den här gången handlade det om flera miljoner. Men, som Widén visar, ett system som tillät människor att leva i semi-slaveri och som möjliggjorde lynchningar varje vecka utan kommentar från president eller regering, kunde inte motivera afroamerikanerna. ”Äntligen”, skriver han, ”kom en reaktion från president Roosevelt angående de ständigt pågående lynchningarna. De skulle omedelbart utredas och skyldiga ställas till svars.” (s. 221.) Och systemet med semi-slaveri började också bekämpas – genom att helt enkelt tillämpa det 13:e tillägget till konstitutionen från 1865!
Viktiga lärdomar för vår tid
Efter andra världskriget följde som bekant Kalla kriget, då USA och imperialismen mobiliserade mot kommunismen. En av de mest namnkunniga inom NAAC, W.E.B. Du Bois, nalkades Sovjetunionen och gick med i kommunistpartiet. Detta och andra liknande tendenser skrämde slag på kallakrigspolitikerna i USA, som 1951 kriminaliserade alla former av slaveri och 1954 förbjöd all segregering inom skolorna – allt för att motverka kommunismen, som använde diskrimineringen i USA i sin propaganda.
Men den institutionella rasismen lever kvar i USA som ett sätt att söndra och härska. Widéns bok ger många viktiga lärdomar även för vår tid, varav enighet på klassbasis är den kanske viktigaste:
”Det är så uppenbart att progressiva förändringar krävde enhet mellan svarta och vita arbetare och bönder. När en sådan enhet skymtade fick vi också tider av hopp. Som under den radikala konstruktionens första år.” (s. 223.) Som Peter Widén antyder i sitt slutord, och som tidigare berörts i boken, kan det tilläggas: Klassammanhållning är oförenlig med splittring i olika andra identiteter.
Att författaren dessutom skriver väldigt flyhänt, vilket gör boken både lättläst och spännande, ger all anledning att rekommendera den för alla åldrar från 14 till 100+. Varje gymnasieskola med kurser i historia 2 borde ha en klassuppsättning, och den bör absolut anförskaffas till skolbibliotek.
För att få dylika nyheter och kommentarer som inte återges i vanliga västliga nyhetsmedier, kan du med fördel följa och prenumerera på Klassperspektiv. Det är helt kostnadsfritt. Sprid även Klassperspektivs artiklar till dina vänner och bekanta. För att få en gratisprenumeration, klicka HÄR.
Upptäck mer från Klassperspektiv
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
