Av Monica Wurscher
Monica Wurscher skriver en angelägen debattartikel om hur staten sviker våldsutsatta i nära relation. Läs och sprid!
Detta har en mig närstående person skrivit. Jag sätter inte ut hennes namn här. Men jag tycker att fler utanför hennes vänkrets ska få ta del av detta. Det är modigt och starkt av henne att sätta ord på det helvete hon gått och fortfarande går igenom. Hennes plågoande går fri. Hon är inte den första och förmodligen inte heller den sista som råkat ut för hans sjuka, kriminella beteende. Han är inte ensam.
Men våra politiker jamar just nu populistiskt om hedersvåld, insinuerande att det är invandrade muslimer som är problemet. Djävulen kan även heta Andersson, kan jag meddela. Varför görs det inget!?
”Idag har det gått TRE år sedan polisen kom och bankade på dörren till mitt gamla hem, eller skräcknäste är nog en bättre beskrivning.
Jag gjorde det modigaste jag någonsin har gjort, anmälde vederbörande, stärkt av de två kvinnliga poliser som var kvar på plats.
MEN, det jag egentligen vill lyfta med detta inlägg är vårt så kallade jämställda rättssystem, eller snarare brist på när man är brottsoffer.
Jag har alltid trott, i min blåögdhet, att man får hjälp av samhället i en sådan här utsatt situation.
Men nej, jag stod där med mina fyra IKEA-kassar med kläder, lämnad till mitt öde. Nu har jag som tur är en fantastisk väninna som tog mig under sina vingar och erbjöd mig boende
Skyddat boende har väntetid på över två år
Det finns ingen praktisk hjälp att få, skyddat boende är väntetid på över två år och sen kan man bli placerad vart som helst på ön.
Under den första turbulenta tiden i chock, ångest, oro och med ett självförtroende som är lägre än botten, ska man dessutom sitta och försvara sig själv i otaliga polisförhör.
Varför har du inte tagit foton, antecknat, skrivit dagbok eller berättat för någon?
Nej det var ju himla dumt av mig att inte tänka på det, jag försökte bara överleva, vara till lags, komma på förklaringar och lögner till min omgivning för att skydda mig själv, så dumt av mig…
Det tog ett år och nio månader för rättsväsendet att ta beslut om att väcka åtal.
Sen tog det ytterligare nio månader innan rättegång. Domen 1 år och 2 månaders fängelse och skadestånd för Grov Kvinnofridskränkning. Han överklagar såklart.
Akut behöv av bättre skydd
Nu har jag väntat i 7 månader på att Hovrätten ska sätta ett datum för ny rättegång.
Efter samtal med min advokat så ”kan dom inte ge någon prognos när det kan ske, det är lång kö”. Helt vansinnigt, hur är det ens möjligt?!
Jag har inte officiellt pratat om det här, men nu får det vara nog!
Så ifrågasätter de allvetande varför mörkertalet är så stort och anmälningarna är så få???
Hade jag vetat då, vad jag vet idag, så vet jag inte om jag hade anmält.
Jag kan inte idag, med rent samvete, rekommendera någon i samma situation att stå på sig och anmäla. Säga att det kommer att bli bättre, du kommer att få hjälp.
Tyvärr så fungerar det inte så.
Alla instanser inom rättsväsendet och politiker måste vakna och göra om systemet.
Sluta prata och lova, ta beslut och gör något!”
Foto: Tumisu/Pixabay
För att få dylika nyheter och kommentarer som inte återges i vanliga västliga nyhetsmedier, kan du med fördel följa och prenumerera på Klassperspektiv. Det är helt kostnadsfritt. Sprid även Klassperspektivs artiklar till dina vänner och bekanta. För att få en gratisprenumeration, klicka HÄR.
Upptäck mer från Klassperspektiv
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
