Fram för avgiftsfria tågresor!

Fram för avgiftsfria tågresor! De flesta skulle tjäna på det, ekonomiskt och i livskvalitet såväl som miljömässigt! Frågan är inte om det är möjligt. Frågan är varför vi inte redan gör det.

I dag får den svenska tågtrafiken in cirka 25 miljarder kronor per år i biljettintäkter. Om tågen gjordes avgiftsfria, och resandet ökade något, skulle den totala kostnaden hamna runt 25–30 miljarder kronor per år.

Vad får vi i utbyte?

För det första: lägre kostnader för hushållen.
En bil kostar i praktiken 3 000–6 000 kronor per månad när man räknar in bränsle, försäkring, service, parkering och värdeminskning. Om avgiftsfria tågresor gör att ett hushåll kan minska sitt bilberoende, eller klara sig med färre bilar, kan besparingen lätt bli 500–2 000 kronor per månad.

Hur då? Undrar du kanske. Jo, så här:

Utslaget på 5,5–6 miljoner skattebetalare innebär kostnaden:

– 350–450 kronor per månad

Ställ detta mot skattehöjningen:

• 350–450 kronor per månad i skatt
  – 500–2 000 kronor per månad i minskade bilkostnader

För de flesta hushåll blir resultatet ett ekonomiskt plus

Skatten är bara ett genomsnitt. Givetvis ska de superrika betala medan de flesta inkomsttagare inte ska behöva få någon skattehöjning alls. Det rör sig ju om statlig skatt. Statlig inkomstskatt på 20 % tillkommer först när den beskattningsbara inkomsten överstiger en brytpunkt på cirka 660 400 kr per år (≈ 55 000 kr/mån) år 2026. Det är bara de rikaste 10 % av befolkningen som betalar statlig skatt. De kan gott att ta en skattehöjning på drygt 2000 kr i månaden, så är detta finansierat. Med tanke på att de rikaste 10 % fått skattesänkningar på 500 000 – 800 000 kronor per person och år de senaste 20 åren, så har de mer än väl råd.

För det andra: högre livskvalitet.
Avgiftsfria tågresor ger större frihet i vardagen, mindre stress, mindre trängsel och mindre behov av att planera livet kring bilen. För barnfamiljer innebär det färre skjutsresor och lägre utgifter. För unga, äldre och låginkomsttagare innebär det ökad rörlighet och självständighet.

För det tredje: staten sparar pengar på andra håll.
Mindre biltrafik betyder:
– färre trafikolyckor
– mindre vägslitage
– mindre trängsel
– bättre luft och hälsa

Alla dessa poster kostar i dag stora summor – bara på andra budgetrader. Så skattehöjningen minskas av att skatten för annat kan sänkas.

För det fjärde: reella miljövinster.
När fler resor flyttas från bil till tåg minskar utsläpp, buller och vägslitage. Färre trafikolyckor, bättre luft och bättre folkhälsa sparar dessutom pengar för samhället – på andra budgetrader än transportkontot.

Detta är ingen extrem idé. Det är en omfördelning av hur vi betalar för rörlighet: från dyrt, privat bilberoende till gemensam, effektiv infrastruktur.

Det verkligt anmärkningsvärda är inte att tågen skulle kunna bli avgiftsfria. Det är att flyget redan i dag är kraftigt subventionerat genom skattebefrielser och statligt finansierad infrastruktur – utan att detta ens kallas stöd. I Sverige subventioneras inrikes- och utrikesflyget med minst cirka 10 miljarder kronor per år genom skattebefrielser (t.ex. på bränsle) och reducerad moms på biljetter.

Avgiftsfria tågresor är inte en kostnad utan ett systemskifte som gynnar majoriteten: ekonomiskt, socialt och miljömässigt.

Vi har råd.
Vi har siffrorna.

90 % av alla hushåll skulle tjäna på avgiftsfria tåg, ekonomiskt och i livskvalitet. Motståndet kommer därför inte från majoriteten — utan från välidentifierbara särintressen: De superrika, den bakåtsträvande högern, systemtrogna människor.

De skulle argumentera så här: “Gratis tåg är ineffektivt. När något är gratis överutnyttjas det. Marknadspriser är det bästa sättet att styra efterfrågan.”

Under ytan handlar detta inte om effektivitet eller marknadsprinciper, utan om perspektiv.
De grupper som starkast motsätter sig avgiftsfria tågresor använder i praktiken sällan tåget själva. För dem är bilen och flyget normen, medan tåget är ett bekvämt komplement snarare än en nödvändighet. Skattehöjningen upplevs därför som konkret och personlig, medan nyttan – för andra människor och för miljön – framstår som avlägsen.

I grunden handlar motståndet ofta om prioriteringar. Den egna bekvämligheten väger tyngre än hänsyn till majoritetens vardagsekonomi och till långsiktiga miljövinster. Kollektiva lösningar upplevs inte som något man själv behöver, utan som något som gynnar “andra”.

Detta är också varför argumenten ofta kläs i språk om effektivitet och ansvar, samtidigt som redan existerande subventioner till bil- och flygtrafik accepteras som självklara. Det är inte jämlikhet eller marknad som försvaras – utan ett system där vissa transportsätt, och därmed vissa livsstilar, fortsätter att prioriteras framför andra.

Detta är heller inget nytt mönster. Alla stora samhällsreformer har mött motstånd från samma grupper: de ekonomiskt mest privilegierade, de ideologiskt bakåtsträvande och de som har mest att förlora på förändring. Så var det när allmän rösträtt infördes. Så var det när arbetstiden kortades, när semesterlagen kom, när välfärdsstaten byggdes och när utbildning gjordes tillgänglig för alla.

Reformerna genomfördes ändå – därför att man vann majoriteten. Arbetarklassen och stora delar av medelklassen såg att förändringarna förbättrade deras vardag, ökade deras frihet och skapade ett mer jämlikt samhälle.

Samma sak kan ske nu. Avgiftsfria tågresor är inte en särintressefråga, utan en reform som gynnar flertalet: ekonomiskt, socialt och miljömässigt. När majoriteten ser detta, och när nyttan blir konkret i människors vardag, förlorar särintressenas motstånd sin kraft – precis som det gjort varje gång tidigare i historien.