Den Sionistiska organisationen bildades 1897, som en reaktion på det rasistiska förtrycket och våldet mot judar, framförallt i det ryska imperiet (pogromerna). I sin strävan efter att skapa en judisk stat i Palestina argumenterar sionismen utifrån den tidiga judiska historien och religiösa traditioner. De förhållanden som gällde för mellan två och tre tusen år sedan saknar dock all rimlig relevans för dagens juridiska och politiska frågor. De måste betraktas som en intern religiös och känslomässig aspekt. Den som tvivlar uppmanas att tänka efter vilka oöverskådliga konsekvenser det skulle få om vi var konsekventa och generellt skulle låta tusentals år gamla gränsdragningar och maktförhållanden påverka dagens statsbildningar – under vilket årtusende blir första frågan.
I motsättning till sionisterna, som tenderade att stå till höger politiskt, bilades samma år, 1897, Allmänna judiska Arbetarförbundet för Litauen, Polen och Ryssland, kallat Der Bund. Det samlade mer marxistiskt inriktade sekulära judar, som var emot bildandet av en judisk stat i Palestina och istället fokuserade på kampen för sina rättigheter i de länder de bodde. Från början till idag är det ett faktum att sionismen är en specifik politisk inriktning, inte en allmän representant för alla judar eller judendomen.
Palestinafrågan – konflikten om den politiska kontrollen och tillgången till marken i Palestina – uppstod under första världskriget, med 2 november 1917 som symboliskt datum. Detta framstår som det enda rimliga tidsperspektivet för en politisk diskussion om Palestinafrågan, med tanke på att dessförinnan hade det palestinska området tillhört det osmanska riket under århundraden, med en befolkning som bestod av såväl judiska och kristna som, en majoritet, muslimska palestinier, utan nämnvärda konflikter.
Överenskommelsen – Balfour-deklarationen – mellan den brittiska regeringen och den sionistiska organisationen, i form av ett brev undertecknat av den konservative utrikesministern Arthur James Balfour och daterat den 2 november 1917, var slutresultatet av en process som i princip pågått sedan krigets utbrott. Deltagare från sionisternas sida var inte minst Lord Rothschild, känd judisk-brittisk bankir och tidigare liberal parlamentsledamot, och Chaim Weizman, bosatt i Storbritannien sedan 1904, brittisk medborgare sedan 1910 och såsom specialist på aceton och dess användning för explosioner med en viktig roll för den brittiska militären under kriget.
Balfour-deklarationen gick ut på att den brittiska ”regeringen ser med välvilja på en i Palestina upprättad nationell hemvist för det judiska folket och kommer att på bästa sätt bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt…”
Kriget slutade med att det osmanska riket besegrades. Som en del av fredsförhandlingarna bildades Nationernas Förbund, som i juli 1922 överlät kontrollen över Palestina till Storbritannien, som ett ”mandat”, i vilket Balfour-deklarationen ingick. I deklarationen och därmed även i mandatet ingick formuleringen att ”en i Palestina upprättad nationell hemvist för det judiska folket” utgick ifrån ”den otvetydiga förutsättningen att intet må göras som kan inverka menligt på de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke‑judiska samhällen i Palestina.…”.
Denna ”otvetydiga förutsättning” har bevisligen aldrig uppfyllts. Däremot förverkligades omedelbart artikel 4 i NF:s deklaration, där den sionistiska organisationen erkändes som en ”Jewish Agency” – ”ett offentligt organ i syfte att ge råd och samarbeta med Den Palestinska administrationen i sådana ekonomiska, sociala och andra frågor som kan påverka upprättandet av det judiska nationalhemmet och den judiska befolkningens intressen i Palestina…”. Därmed lades redan en första grund för den blivande staten Israel.
De palestinska araberna, som inte hade någon erkänd representation motsvarande Jewish Agency, kämpade för att det palestinska mandatet skulle upphöra och en självständig palestinsk stat skulle bildas. Efter vågor av stor judisk immigration från Europa till Israel, liksom, från 1935, ekonomiska och arbetsrättsliga regler som diskriminerade icke-judar, så växte motsättningarna och 1936 inledde de arabiska palestinierna en långvarig revolt, bland annat med en lång generalstrejk. Efter att även sionistiska militära och polisiära organisationer (Haganah och Irgun) gripit in och hundratals döda så slogs revolten ned av brittisk militär 1939.
Innebörden av denna utveckling var att, till skillnad från NF:s övriga ”mandatområden”, så fick det palestinska mandatet aldrig sin självständighet. Storbritannien höll fast vid sin koloniala makt.
Nazisternas maktövertagande, dess förtryck av judar och slutligen andra världskriget och förintelsens folkmord förstärkte givetvis det kaos som rådde i Palestina efter 1936. Utifrån den så kallade Peel-kommissionens rapport från 7 juli 1937 drog den brittiska regeringen följande slutsats: “Problemet kan uppenbarligen inte lösas varken genom att ge araberna eller judarna allt de vill ha. Svaret på frågan, ‘Vem av dem kommer i slutändan att styra Palestina?’ måste säkert vara ‘ingendera’...”. “… En delning verkar erbjuda åtminstone en chans till slutlig fred. Vi kan inte se någon i någon annan plan.”
Även om varken sionisterna eller de arabiska palestinierna godtog tanken på delning och britterna sedan ändrade linje igen och slutligen överlämnade sitt mandat till FN utan att Palestinafrågan var löst, så ser vi alltså att inriktningen på en delning av området presenterades 1937, i ett försök in i det sista att förhindra upprättandet av en enda självständig palestinsk stat, så länge som judarna utgjorde en minoritet, och säkra en judisk stat åtminstone på en del av området.
En stark solidaritet med de judiska överlevarna från förintelsen, liksom med det judiska folket, religionen och kulturen i allmänhet, var nödvändig vid krigsslutet, men det innebär inte en nödvändighet att stödja eller ens acceptera det brittisk-sionistiska projektet.
Går det idag att förneka att FN:s beslut 1947 för en delning av Palestina i en judisk och en palestinsk stat var ett misstag av historiska mått? Ett misstag som sedan dess lett, dels till att huvuddelen av de palestinier som enligt FN förutsattes bo kvar inom den israeliska staten fördrevs – Nakba – dels att Israel, med hjälp av krig, genomfört en ur alla synpunkter olaglig expansion långt utanför de gränser som FN ursprungligen drog upp.
Marcus Carlstedt
För att få dylika nyheter och kommentarer som inte återges i vanliga västliga nyhetsmedier, kan du med fördel följa och prenumerera på Klassperspektiv. Det är helt kostnadsfritt. Sprid även Klassperspektivs artiklar till dina vänner och bekanta. För att få en gratisprenumeration, klicka HÄR.
Upptäck mer från Klassperspektiv
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
